Det var redan dimmigt när han dök upp. Familjepappan. En gift 40-årig småbarnsfar. Jag satte mig i hans knä. Flirtade, sökte bekräftelse. Jag tror att jag också sa något obscent.

När klockan blivit natt gick jag och la mig. Hela rummet snurrade runt omkring mig. Det var då han kom in och ställde sig framför soffan jag sov på. Jag öppnade ögonen, förstod direkt. ”Jag vill inte ha sex” sa jag. ”Nej, vem har sagt att vi ska ha det” svarade han. Ändå tog han på min flickiga kropp. Ändå knäppte han upp sina byxor och förde min hand dit han ville. Rummet fortsatte att snurra.

Dagen efter vaknade jag med ångest i halsgropen. Kände mig inte alls vuxen längre. Var ett litet barn. Jag ville bort därifrån. Bort från allt. Jag kom hem, stängde in mig och skrev svarta rader i dagboken. Önskade jag aldrig åkt på festen. Önskade jag vore död. Jag kände mig äcklad. Både av mig själv och av honom.

Först teg jag om det som hänt. Var osäker på om det som var fel eller inte. Men sedan blev jag full och berättade för ett par vänner. De tystnade. Gav varandra menande blickar. Bekräftade det jag hade tänkt. Det var ju ändå jag som hade flirtat. Som inte hade tagit bort hans händer. Som tyst gjorde som han sa. Det var ju jag som hade på mig en utmanande klänning. Som var oredligt full. Som ofta var strulig och flirtig.

Åren gick. Händelsen satt kvar som en tagg i minnet. Men något förändrades också. Jag växte upp. Blev mer medveten. Trygg och stark. Umgicks med nya vänner. Började bli intresserad av rättvisefrågor. Läste på. Insåg att det inte är okej för en äldre man att utnyttja situationen med en berusad, knappt byxmyndig tjej. Att jag blivit utsatt för ett övergrepp. Men jag berättade fortfarande inte om det som hade hänt. Skammen och skulden fanns fortfarande där.

Det dröjde tills jag fyllt 21. Jag bodde utomlands och hade kommit väldigt nära en ny, äldre vän. En kväll berättade hon om att hon blev våldtagen när hon var yngre. Hon sa att hon valt att prata om det för att visa att hon inte har någon skuld i det hela. Att hon inte borde känna skam eller rädsla över att berätta om något som någon annan hade utsatt henne för.

Hon låste upp en spärr hos mig då. Hennes erfarenhet fick mig att våga dela med mig av min egen. Det var förlösande. Det fick mig att läka ännu mer.

När Johanna Koljonen twittrade om gråzoner och sexuella övergrepp förra året, det som kom att bli startskottet till #prataomdet, fick det också en förlösande effekt. Gjorde att många vågade berätta. Att vi kollektivt började prata om det svåra.

Det kan tyckas sorgligt att det finns så många som har erfarenheter att dela med sig av. Men för mig ger det hopp om förändring. För ju mer vi pratar om det, ju lättare blir det också att kommunicera gränser i framtida sexuella relationer, att släppa skammen och skulden för det som tidigare hänt. Att läka. Men också att reflektera över det egna beteendet.

Jag har insett att jag inte bara fått min egen gräns överträdd, jag har passerat andras också. Fortsatt tjata när en kille sagt nej till att hångla. Tagit illa upp när en pojkvän sagt att han inte velat.

Nyligen vann Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter Stora journalistpriset för #prataomdet. Och människor fortsätter att berätta. Ju fler som vågar dela med sig av sina erfarenheter, desto större trygghet skapar det för att andra göra detsamma. Och desto mer kan vi förändra.

Det är alla de, alla ni, som tidigare haft modet, som banade väg för den här texten.