Det är familjemiddag. Vi pratar om mitt hemland och Sverigedemokraterna kommer på tal. De, och filmen med järnrörsbråket. Min nicaraguanska pojkvän har läst på en engelskspråkig nyhetssajt om hur SD-politikerna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling beväpnat sig med järnrör efter ett bråk med en berusad man och att Almqvist tidigare under kvällen sagt till ståuppkomikern Soran Ismail att han är en ”babbe” och inte har något att göra i hans land. Jag förklarar att opinionssiffrorna inte sjunkit sedan avslöjandet, snarare tvärtom – att både opinionssiffrorna och medlemsantalet ökar. ”Trots att filmen offentliggjordes?” frågar min pojkväns mamma förvånat. Jag nickar motvilligt till svar. En molande känsla i magen tilltar.

En annan scen, en annan dag. Jag läser tidningen på nätet och suckar upprört. Min pojkvän undrar vad jag läser om. Reva, säger jag. Jakten på papperslösa.

Jag berättar om id-kontrollerna, om uppgifter att folk stoppas på grund av utseende, och återger migrationsminister Tobias Billströms uttalande: ”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.” Jag tillägger att Billström sedan pudlar sig fri och får sitta kvar på sin post.

Det finns såklart motkrafter mot Reva också påpekar jag och lyfter fram protesterna, debatten och författaren Jonas Hassen Khemiris slagkraftiga brev till Sveriges justitieminister, Beatrice Ask. Inte utan att nämna hennes världsfrånvända och maktanalysfattiga svar förstås. Att hon menar att hon har erfarenheter av attityder och rasism eftersom hon var utbytesstudent i USA på 1970-talet och ”bodde hos en svart familj i ett svart område”. Som om ett utbytesår i USA skulle kunna likställas med erfarenheterna av ständig strukturell rasism, begränsad rörelsefrihet och misstänkliggörande. Som om det skulle minimera hennes privilegierade position. Jag berättar hur det följs av ytterligare ett öppet svar, denna gång av Folkpartiets statssekreterare, Jasenko Selimovic, att även han blundar för strukturerna. ”Det finns inget socialt öde”, skriver Selimovic och menar att vi väljer vilka sanningar vi vill se, att Khemiri väljer ”att tolka det som rasism”.

Och till det landet vill du att jag ska komma en dag? säger min pojkvän skämtsamt. Jag ler, men leendet fastnar medan den molande känslan i magen växer. Tänker: alla de handlingar och uttalanden som jag berättat om härstammar från människor som befinner sig eller har varit på regeringsnivå. Inser: den molande magkänslan jag känner består inte bara av oro och ilska över de främlingsfientliga vindarnas tilltagande kraft och ignoransen inför maktstrukturer.

Den består också av skam.

Skam över att jag ska behöva känna att hans fråga är berättigad, oavsett om den är skämtsamt menad eller inte.