Debatt


Daniel Rolke
Fria Tidningen

Ta steget in i civilisationen

Om du lärde känna ett djur och dess person, egenskaper och egenheter; skulle du välja att göra djurförsök på det då? Förmodligen inte. Tänk då på att alla försöksdjur har ett rikt känsloliv. Daniel Rolke från Djurrättsalliansen låter dig här möta tre tidigare offer för Smittskyddsinstitutets forskning.

För ganska exakt två år sedan räddade vi i Djurrättsalliansen de tre aporna Bacill, Bacillusk och Baloo från det kritiserade djurförsökslaboratoriet Smittskyddsinstitutet (SMI) i Stockholm. Det var första gången i historien som några apor lämnat SMI levande.

De kom till SMI år 2003 från den kritiserade uppfödningsanläggningen Mazor farm i Israel. De hade redan ingått i två olika djurförsök och användes nu som så kallade tappapor, ett ingrepp där man tömmer dem på blod under några månader, vilket är bland det sista man gör med aporna på SMI innan man dödar dem.

Jag har besökt Bacill, Bacillusk och Baloo vid två olika tillfällen på djurhemmet Lakeview monkey sanctuary i England. Den första gången var då de var relativt nyanlända till sitt nya hem och de var väldigt försiktiga och tillbakadragna den gången.

Något som fick dem alla tre att bli upprörda och rädda var när jag pratade svenska med dem. De började skrika och visa tänderna och sände ut olika hotfulla signaler. De som driver djurhemmet hade inte varit med om det i den graden tidigare, så jag kan bara misstänka att aporna associerar det svenska språket med sina tidigare liv som försöksdjur på SMI.

Under mitt senaste besök i november var det helt andra apor jag mötte. Inte bara personligheterna utan även deras namn var förändrade. Djurhemmet där aporna finns bestämde sig tidigt för att byta bort namnen Bacill och Bacillusk som de tyckte påminde för mycket om deras förflutna, så de två honorna heter i dag istället Betty och Boo. Hanen Baloo lyssnar så väl på sitt namn så han fick trots allt behålla det.

Deras första upplevelse utomhus var väldigt spännande för dem. Hanen Baloo ledde vägen och Betty och Boo smög försiktig efter. När de kom ut i hagen upptäckte några av de andra aporna på djurhemmet dem och började ropa och hälsa på dem. De tre försökaporna tittade sig storögt omkring utan att förstå vad det var som hände. Efter några minuter utomhus tyckte de att det fick räcka och sprang snabbt in till tryggheten igen.

De kommande veckorna fick de uppleva saker som de aldrig varit med om tidigare och det var som om en helt ny värld öppnade sig för dem. Varenda gång en fågel flög över deras voljär så duckade de. När det regnade och de andra aporna tog skydd så satt de kvar utomhus med öppna munnar och tungorna utsträckta och drack regndropparna, och så fort solen sken så solade de och gjorde varandra fina i pälsen.

När det nu har gått ett tag så märker man en stor förändring i apornas beteende. När de först kom till djurhemmet saknade de helt ett naturligt kroppsspråk och de verkade inte heller kunna uttrycka sina känslor på samma sätt som andra makaker. De var väldigt tillbakadragna utan någon som helst livsgnista.

Inom loppet av några månader började de sakta men säkert ta för sig av vad livet hade att erbjuda dem. De började inse att det fanns människor som inte ville dem illa, som inte ville hålla fast dem och tortera dem i plågsamma försök. De började också återfå mer naturliga beteenden för apor, som att göra läten och kommunicera med varandra och andra apor, ändra ansiktsuttryck och göra små bus.

Även individuellt har de tre aporna nu utvecklat sina egna personligheter. Baloo, den stora hanen, är ledaren för gruppen. Det bästa han vet är att ligga och gunga i sin hammock en solig dag samtidigt som tjejerna putsar hans päls. Han är alltid på sin vakt och har koll på vad som händer i omgivningen.

När han får syn på något utöver det vanliga i skogen utanför voljären – som till exempel den vilda räv som bor där – skriker han så högt att ingen apa, människa eller annat djur på hela djurhemmet kan missa att han varnar för fara. Han är en väldigt snäll och varsam apa och kommer alltid fram till nya människor för att välkomna dem.

Han gillar att sitta ovanför besökare i voljären, och titta vad som händer och lyssnar nyfiket på vad som sägs. Om han hör sitt namn nämnas är han snabb med att hoppa ner för att se om det erbjuds något smaskigt att äta.

Boo är den mest timida av de tre aporna. Hon är alltid sist fram till maten och håller sig undan människor och går inte fram till maten så länge det finns en människa kvar i voljären. Hon vågar helt enkelt inte lita på människor på samma sätt som Baloo och Betty.

Boo har ett väldigt nära förhållande till Baloo och följer honom vart han än går och sitter alltid vid hans sida, som om han är hennes försäkring om att hon är trygg. Hon är en väldigt blygsam och snäll liten apa som gör saker i sin egen takt och på sitt eget sätt, något hon nu har möjlighet till.

Bettys personlighet är helt otrolig och väldigt egen. Hon gör precis det som faller henne in! Hon är inte lika nära Baloo som Boo är, men kan ändå gilla att sitta med de andra och putsa Baloos päls. Om man irriterar Betty så ligger man illa till! Hon visar tänderna och hoppar mot en, och det är signalen att man ska backa undan. Hon skulle aldrig låta någon bestämma över henne.

Dagarna på djurhemmet bestämmer de själva över. De kan gå ut när de vill i sin voljär, vilket de oftast gör i gryning, och gå in igen i huset vilket brukar vara när natten närmar sig. Ibland sitter de ute under den tidiga natten och tittar fascinerat på fladdermössen som flyger över voljären. Deras mat göms och sprids både inomhus och utomhus, så att de dels kan äta när de vill och dels får stimulans när de letar efter den.

Resten av tiden brukar de klättra, skrapa bort barken från trädstammarna och undersöka om det finns några insekter där, de putsar varandra och socialiserar, tar en och annan tupplur och kommunicerar med de andra räddade aporna på djurhemmet genom att ropa saker till varandra.

Baloo, Betty och Boo lever sån nära sitt naturliga liv som de kan komma och de har blivit ambassadörer för de apor på Smittskyddsinstitutet som aldrig kommer att få en bråkdel av det liv som de har.

På julafton för två år sedan fick jag en bild från djurhemmet på aporna. De satt och öppnade paket fyllda av frukt och nötter och det var troligen första gången någonsin som de fått ett paket, de satt sedan i timmar efteråt och kramade omsorgsfullt omslagspappret.

Makakers dna stämmer till 93 procent överrens med människans och de kan känna lycka precis som vi kan. Är det inte på tiden att vi tar steget in i civilisationen och upphör med försök på apor?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu