Vår eller vinter i arabvärlden? | Fria.Nu
Fria Tidningen

Vår eller vinter i arabvärlden?

Muslimer precis som andra vill ha demokrati, ändå varnar många västerländska bedömare ständigt för ”islamisters framfart”. Exemplet Tunisien kan bli vägledande för en islamdemokratisk utveckling av arabvärlden, skriver religionsvetarna Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei.

I efterdyningarna av den arabiska våren har flera islamistiska partier fått möjlighet att organisera sig och engagera sig. Mest omtalat just nu är det tunisiska Hizb al-Nahda (renässanspartiet), lett av Rachid al-Ghannouchi, som fått omkring 40 procent av rösterna i det nya Tunisiens första demokratiska val.

Det har föranlett kritiska röster att tala om en arabisk vinter snarare än en vår, och vända sig mot de pågående demokratiseringsprocesserna. Detta eftersom de ser en risk att folket kommer att välja ”fel” ledare, nämligen islamistiska sådana. De verkar mena att islam är oförenligt med demokrati, och att islamism är synonymt med våldshandlingar och förtryck.

Från en religionsvetenskaplig synvinkel är begreppet emellertid snarare att förstå som en paraplyterm för politiskt motiverade islamtolkningar i största allmänhet, och för att kunna föra en rättvisande diskussion bör man ha lite reda i begreppsapparaten. Jan Hjärpe skriver i sin bok Islamismer (2010) om skillnaderna mellan begreppen ”islam” och ”islamism”:

Vi måste alltså begreppsligt skilja mellan ”islam” som beteckning på en tradition av religiös tro och praxis, uttryck och form för personlig religiositet och upplevelse, enskilt och i gemenskap med andra, den religiösa traditionen i hela sin komplexitet, och ”islamism” som beteckning på de mer specifika formerna av den religiösa traditionens åberopande för politiskt agerande. Hävdandet av religionen som samhällsordning. På samma sätt gör vi en begreppslig skillnad mellan muslimer som den vidare termen, dvs. alla som på ena eller andra sättet har en relation till islam och islams tradition (oberoende av hur detta tar sig uttryck) och islamister, termen för sådana som pläderar för religionen som samhällsordning och rättssystem (likaså oberoende av hur detta ideal framställs konkret).

Att kalla någon islamist är, enligt en sådan definition, lika klargörande som att kalla någon politiker utan att ytterligare redogöra för politisk färg och ideologiska ställningstaganden. Det är alltså meningslöst att tala om islamism i generaliserande termer. Likaså visar såväl den arabiska våren som en mängd forskning att muslimer precis som andra önskar sig demokratiskt styre och att detta för dem inte innebär att religion måste förkastas. Enligt forskningsprojektet World values surveys statistik var exempelvis 92,7 procent av Algeriets befolkning positiv till ett demokratiskt styre år 2003. Motsvarande siffra för Marocko och Egypten var 96 respektive 98,5 procent.

När samma undersökning gjordes i Europa och Nordamerika 1999 var 95,2 procent av tillfrågade svenskar positiva till demokrati. Siffrorna för USA och Storbritannien var 85,8 respektive 74,8 procent. Vad man lägger i begreppet demokrati framgår inte av dessa mätningar. Men mycket tyder på att människor i de nämnda arabiska länderna efterfrågar fria val, och att de är villiga att lägga sin röst på islamistiska partier, av vilka några uppfattas som just demokratiska.

En islamist som har förespråkat en islamisk demokrati är just den ovan nämnde al-Ghannouchi, som efter år av exil i London nu har återvänt till Tunisien. Väl medveten om farhågorna många har gentemot islamister, både inom och utom landet, är han mån om att understryka att al-Nahda är ett demokratiskt inriktat parti. Man vill förvisso följa islamiska värderingar men inte införa någon strikt islamisk rätt.

Ghannouchi understryker också att kvinnor inte ska förlora några rättigheter i det arabland som är mest emanciperat och västinfluerat. Bland partiets företrädare ses också obesjalade kvinnor som får symbolisera den moderata islamtolkning partiet företräder. Ghannouchi har sagt att han inte ställer upp i framtida presidentval, men han fungerar i dag som den mest kände talespersonen för partiet och är en av dess främsta ideologer.

Hur menar då Ghannouchi att en islamisk demokrati skulle kunna formuleras? Han använder sig av några centrala begrepp från islamisk tradition för att etablera synen på islam som demokratiskt orienterad. Bland annat lyfter han fram begreppet ijtihad, som står för en självständig förnuftstolkning av islams centrala texter, vilka utgörs av Koranen och profettraditionerna (Sunnah). Detta strider mot normativa icke-islamistiska tolkningstraditioner, som inte accepterar självständig tolkning av islams källor. Snarare förespråkas en imitation av tolkningar som utfördes under islams tidigaste historia och det medföljande kravet att muslimer ska följa de på den tiden etablerade lagskolorna även i dag.

Ghannouchis och al-Nahdas syn är att det behövs ständiga nytolkningar då samhället hela tiden förändras och att islam är en dynamisk religion som är till för alla tider och platser. Ett annat centralt begrepp som åberopas är koncensus (ijma), vilket tolkas som vikten av att i grupp komma fram till gemensamma majoritetsbeslut.

Men den i sammanhanget viktigaste termen, som blivit central bland uttolkare som förespråkar islamisk demokrati, är shura, samråd. Ledare ska väljas genom shura, vilket hos Ghannouchi får betyda fria val, och ingen ledare får själv fatta beslut utan att ha diskuterat med andra. Dessa politiska ståndpunkter underbyggs och legitimeras med hjälp av koranverser och citat ur Sunnah.

Koranen används för att etablera synen att människan är skapad som Guds ställföreträdare och jordens förvaltare (2:30) och att hon är påbjuden att rättvist fördela det hon satts att förvalta (57:7). Gud har delegerat ansvaret för skapelsen och dess rättvisa nyttjande till människan och de som ”i alla angelägenheter iakttar regeln om samråd (shura) och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning” ska belönas rikligt efter domedagen (42:38-39). Dessa tankar och begrepp har blivit centrala inom den islamiska demokratirörelse som Ghannouchi företräder och syftar till att förhindra alla former av despoti. Inom al-Nahda tolkas dessa också som att folkets vilja ska följas och att den ska realiseras genom folkomröstningar.

Ghannouchi översätter alltså islamiska begrepp och teologi till ett politiskt språkbruk som vi känner igen. Demokrati, menar han, är ett politiskt system som hämtar legitimitet från folket genom fria val (shura) och majoritetsbeslut (ijma). I en demokrati ska folket kunna välja, granska och vid behov ersätta sina ledare. Därigenom garanteras folkets suveränitet över den styrande regimen. För Ghannouchi och andra som vill se en islamdemokratisk utveckling av arabvärlden är alltså inte demokrati ett västerländskt påfund som kan förenas med islam, utan snarare ett i grunden islamiskt ideal. Det är det styrelseskick som anses vara påbjudet av gud genom Koranen och Sunnah. Hos Ghannouchi tolkas alltså vissa islamiska termer som överensstämmande med det som något generaliserat uttryckt ändå kan sägas vara en allmänt vedertagen västlig syn på vad demokrati bör innefatta.

Det här låter kanske väldigt idealiskt, liksom de flesta partiprogram. Men al-Nahda har nu fått många röster i det tunisiska valet och har påbörjat diskussionen med andra partier. Vad som kommer att hända framöver är ännu ovisst. En fråga många nog ställer sig är om den islamdemokrati Ghannouchi förespråkat allt sedan 1960-talet går att genomföra i realiteten eller om det bara är en teoretisk utopi. Detta är dock ett första tillfälle i arabvärlden då ett islamistiskt parti får så många röster i ett val som inte anklagats för valfusk. Och det är ett val som både den inhemska befolkningen liksom även västerländska länder verkar respektera. Det närmast motsvarande exemplet finner vi i AK-partiets Turkiet, vilket Ghannouchi i intervjuer nämnt som en förebild.

Det återstår också att se hur västvärldens ledare kommer att ställa sig till att få en dialogpartner som definierar sig som islamistisk. Sannolikt tänker de till och begår inte samma misstag som när FIS förvägrades ta makten de getts genom demokratiska val i Algeriet 1990–91. Eller då Hamas vann 2006 års val i Palestina men inte accepterades som legitima av många västländer som vände dem ryggen.

Det vi ser nu i Tunisien är något nytt och Ghannouchi och al-Nahda har världens ögon på sig. Detsamma händer sannolikt i Egypten inom loppet av några månader, där det Muslimska brödraskapet förväntas få en stor del av folkets röster. Huruvida islamistiska partier faktiskt visar sig leva upp till sina ord om att den islam de förespråkar är förenlig med jämlikhet, frihet och demokrati återstår att se. Liksom om det är en arabisk vinter eller sommar som står för dörren.

Fakta: 

Susanne Olsson är docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Simon Sorgenfrei är doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Annons

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu