Per Bolund är inte bara ideologiskt ”grön”, han är det också på posten som Miljöpartiets talesperson i ekonomiska frågor. Den 20 september axlade han rollen som partiets tyngste företrädare vid sidan av språkrören, och en knapp månad senare la han fram sin första ”skuggbudget”, partiets budgetmotion för 2012.

– Vi fokuserar på tre områden. Det är framtidsinvesteringar som stärker Sverige och bekämpar arbetslösheten. Vi vill satsa på järnväg, på skolan och på energieffektivisering av bostäder. Det är åtgärder för att minska klyftorna och bekämpa barnfattigdomen, exempelvis höjt grundbelopp i föräldraförsäkringen. Och det är lättnader som ska underlätta för småföretagen att klara krisen, säger Per Bolund.

En av Miljöpartiets hjärtefrågor när det bildades för 30 år sedan var kortare arbetstid. Om det skriver ni i motionen att ”visionen” är att människor ”under vissa delar av livet ska kunna jobba mindre, samtidigt som det i andra skeden ska vara möjligt att jobba mer”. En inte särskilt djärv vision, och ganska långt från era tidigare krav. Har Miljöpartiet släppt kravet på arbetstidsförkortning?

– Nej, vi har inte släppt det. Men det pågår ett internt rådslag i partiet kring vilka verktyg som kan användas för att ge den enskilde mer makt över sin arbetstid. Det är orsaken till att vi inte har med några skarpa förslag i den här budgeten. Men vi är oroade av den utslagning vi har i arbetslivet, som gör att många inte orkar jobba fram till pensionsåldern, samtidigt som många andra vill jobba mer och sitter fast i ofrivillig deltid.

Så Miljöpartiets vision om kortare arbetstid kommer att få lite skarpare konturer längre fram?

– Ja, precis. Det kommer att bli lite mer muskler.

Ni betonar ofta vikten av investeringar för att minska bilismen, klara klimatmålen och förbättra skola och utbildning. Samtidigt stödjer ni den budgetregel som säger att offentliga sektorn ska visa ett överskott på motsvarande en procent per år över en konjunkturcykel. Det innebär i klartext att staten på 7–8 år drar in cirka 250 miljarder kronor mer i skatt än man ger ut och lägger pengarna på hög. Är det förnuftigt när investeringsbehoven är så stora?

– Skälet är att vi inte ska få en utveckling som vi ser nu i många andra länder, där man har en skenande statsskuldsutveckling. Något som ju också Sverige hade på 1990-talet. Vi menar att det inte är förenligt med ansvarstagande för framtiden, risken är ju stor att man skjuter över kostnader på kommande generationer. När det gäller att göra investeringar ser vi det istället som en fråga om prioriteringar. Statsbudgeten är stor och det finns områden man kan skära på för att få utrymme.

Men i dag har ju Sverige inte någon offentlig nettoskuld, tvärtom har offentlig sektor finansiella tillgångar, kontanter och värdepapper, som överstiger lånen med svindlande 22 procent av BNP, eller 760 miljarder kronor. Världens starkaste offentliga finanser, med undantag för oljeländerna. Hur mycket ska vi spara innan det är dags att säga att nu behövs inget överskott längre utan skatteintäkterna kan användas till satsningar på välfärd och miljö?

– Men man måste också fråga sig varför vi är bäst i världen. Det är ju det finanspolitiska ramverk vi har som har lett till den situation vi har.

– Sedan är det inget som säger att man inte kan diskutera det här, att utformningen av ramverket måste vara exakt på det sätt det är i dag. Det är ingen naturlag som säger att det inte går att ändra på. Så det är klart att om den ekonomiska situationen i omvärlden förbättras och om vi fortsätter att minska vår statsskuld så är det en diskussion som vi gärna är med och för.

I budgetmotionen betonas jämlikhet och goda trygghetssystem, men det blir inte alltid så mycket i den konkreta politiken. Ni föreslår att taket i a-kassan höjs med 100 kronor till en kostnad av 400 miljoner kronor, vilket innebär att det fortfarande är färre än 30 procent av de arbetslösa som får 80 procent i ersättning. Samtidigt föreslås lättnader för småföretagen för 14,4 miljarder kronor. Varför så småsnåla mot de arbetslösa och så generösa mot småföretagen?

– Nja, den beskrivningen vet jag inte om jag håller med om. Vi höjer ju också grundersättningen i a-kassan och genomför reformer i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Generellt sett tycker jag att vi förstärker trygghetssystemen ganska rejält.

– Sedan är det många småföretag som har en väldigt utsatt situation i dag, med små marginaler. Om den ekonomiska krisen förvärras är risken stor att många slås ut och att arbetslösheten ökar. Då tycker vi att det är en bra investering att sänka kostnaderna för småföretagen och göra det möjligt för dem att klara livhanken. Och vi vill också ta bort den halverade arbetsgivaravgiften för unga som regeringen har infört, eftersom det är ett ineffektivt sätt att skapa arbetstillfällen. Det motsvarar den sänkning av arbetsgivaravgiften för småföretag som vi föreslår.

I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 så sa man att 80 procent av löntagarna ska ha 80 procent i ersättning i a-kassa och sjukförsäkring. Står Miljöpartiet fast vid den målsättningen?

– Ja, absolut. Det är vår ambition. Man ska inte behöva gå från hus och hem bara för att man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

Miljöpartiet fyller 30 år och står starkt i opinionsmätningarna. Samtidigt finns bland en del sympatisörer som varit med länge en oro för att partiet är på väg bort från ståndpunkter kring vilka det grundades. Ett förslag som tidigare var viktigt för MP var införandet av medborgarlön, varför försvann det?

– Jag skulle snarare säga att vi har flyttat fokus och inriktat oss på att trygghetssystemen verkligen fångar upp alla medborgare. I dag faller många mellan stolarna, eller slussas fram och tillbaka mellan a-kassa och sjukförsäkring för att sedan hamna i kommunernas försörjningsstöd.

– Vi vill ha ett heltäckande system som vi kallar arbetslivstrygghet, och vi vill både sänka trösklarna så att det blir lättare att komma in i systemen och höja grundnivåerna så att också de med små inkomster ska få en ersättning som går att leva på. Det blir en form av grundtrygghet även om vi inte kallar det medborgarlön längre efter som det är ett uttryck som leder tankarna i en konstig riktning.

Men samtidigt var ju en av tankarna med medborgarlön att den som accepterar att leva på en låg nivå skulle få ersättning utan krav på lönearbete?

– Ja, där kan man säga att vi jobbar mer med att skapa flexibilitet, en möjlighet att välja hur mycket man vill jobba under olika perioder i livet. Vissa perioder ska man kunna jobba mindre och ägna sig åt annat. Att odla och vara självförsörjande eller vad man vill. Men det är ändå arbetsinkomsten som ska vara grunden för den individuella ekonomin. Så där kan man säga att vi ändrat inriktning jämfört med medborgarlönstanken.

I valrörelsen 2010 sa Maria Wetterstrand ”jag företräder inte ett vänsterparti, utan ett grönt parti till höger om Socialdemokraterna, och där ska vi fortsätta att befinna oss”. Är det en beskrivning av Miljöpartiet som du delar?

– Ja, att vi inte är ett vänsterparti ställer jag mig bakom. Vi har inte en socialistisk ideologi som grund, utan en grön ideologi som bas. Sedan är ju den politiska spelplanen i ständig rörelse fram och tillbaka. Jag tror nog att man kan hitta enskilda frågor där vi kan placeras till vänster om Socialdemokraterna och andra där vi är till höger om Socialdemokraterna, och kanske till och med till höger om andra partier. Jag är generellt skeptisk till den där placeringen på höger–vänster-skalan.

Om en väljare inför valet 2014 känner stor sympati för Miljöpartiets politik, men samtidigt tycker att det är mycket viktigt att Fredrik Reinfeldt inte får fortsätta som statsminister, kan han eller hon då tryggt rösta på Miljöpartiet eller är det säkrast att lägga sin röst på ett annat parti?

– Ja, det är en bra fråga. Vi är nu i en situation där vi har bestämt att gå fram som en grön kraft i politiken som inte har något organiserat samarbete med andra partier.

– Samtidigt händer det mycket i politiken just nu, flera partier har fått nya partiledare, och vi vet inte vad partierna kommer att stå för när vi närmar oss 2014. Men vi kommer närmare valet att analysera läget och hur vi kan få bästa genomslag för en grön politik.

– Det kan leda till att vi i valrörelsen går fram som en egen kraft och inte lämnar besked om vilken statsministerkandidat vi föredrar, men det kan också leda till att vi igen går in i ett rödgrönt samarbete. Jag kan i dag inte ge något besked på den punkten.