Historiskt val i revolutionens Tunisien | Fria.Nu
Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

Historiskt val i revolutionens Tunisien

Den tunisiska revolutionen tände gnistan till en våg av revolter i arabvärlden. När landet går till val nio månader senare blandas stolthet och optimism med misstro mot politiska partier. Per Björklund rapporterar från Tunis och Sidi Bouzid.

Den stora möteshallen i kommunhuset i Ben Arous strax utanför Tunis är nästan fullsatt. Ett liveband spelar traditionella kampsånger och utanför porten delar unga aktivister ut flygblad och klistermärken. Det är valmöte med Kommunistiska arbetarpartiet, POCT, och när de lokala kandidaterna till slut kliver upp på podiet tillsammans med den populära partiledaren Hamma Hammami bryter anhängarna ut i jubel – följt av den arabiska versionen av Internationalen.

Nio månader har gått sedan Tunisiens diktator Ben Ali störtades. Efter att i många år ha tvingats att verka underjordiskt och utsatts för regimens förföljelser kan landets opposition för första gången verka helt öppet, och POCT:s aktivister och anhängare sprudlar av entusiasm. Trots att det varit olagligt har partiet lyckats bygga upp en bas i många delar av landet, och i dag tillhör det en handfull partier som har chans att vinna några mandat.

Själva beskriver de sig som ”det revolutionära alternativet.”

– Revolutionen har ännu inte fullbordats. Inte förrän vi har klippt alla band till den forna regimen och rensat ut alla korrupta element, säger Souha Miadi, som nästan måste skrika för att överrösta den dånande musiken från möteshallen.

Hon är en av partiets lokala kandidater och ser fram emot chansen att för första gången mäta partiets styrka i ett demokratiskt val. Det är bara några dagar kvar till söndagens historiska val, där en konstistuerande församling med 217 delegater ska utses med uppgift att skriva en ny grundlag.

Souha Miadi påminner om att den övergångsregering som tog över efter Ben Alis fall länge kämpade emot idén.

– De ville hålla parlaments- och presidentval så snabbt som möjligt, under den gamla konstitutionen, vilket hade gjort det möjligt för den gamla regimens män att rädda sig kvar vid makten. Det var först efter omfattande demonstrationer och påtryckningar från den politiska oppositionen som regeringen gav med sig. Därför är det faktum att det här valet ska hållas en viktig seger för det tunisiska folket, som har visat att de vill bygga ett nytt Tunisien från grunden, säger hon.

Det tunisiska valet är onekligen historiskt. Men långtifrån alla delar valarbetarnas och mediernas entusiasm. Många bedömare räknar med att knappt halva befolkningen kommer att gå till valurnorna i morgon, och i fattiga områden och på landsbygden kan deltagandet bli ännu lägre.

Från Medelhavskusten går vägen västerut mellan vidsträckta olivodlingar och branta klippor, där gruvbolagens maskiner långsamt äter sig in i berget. Här och där i det torra landskapet ligger byar vars enkla tegelhus och sönderfallande vägar vittnar om det tunisiska inlandets marginalisering under Ben Alis regim. Utanför de större städerna syns inte heller några spår av den intensiva valrörelsen – det är först när vi kommer fram till resans mål som den nationella politiken återigen gör sig påmind.

Längs huvudgatan i Sidi Bouzid hänger banderoll efter banderoll med valpropaganda för olika partier. I en stad med cirka 40000 invånare slåss 65 olika listor om väljarnas röster. Alla de större partierna är måna om att synas just här – inte för att staden är särskilt viktig ur ett valstrategiskt perspektiv, utan för dess symboliska betydelse.

Det var här, i mitten av december 2010, som gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi tände gnistan till de arabiska revolterna när han i protest mot ekonomisk misär och trakasserier från polisen hällde bensin över sig själv och tände på.

Bouazizis desperata handling följdes av omfattande protester, som efter ett par veckor spreds till hela regionen och till slut nådde huvudstaden Tunis. Den 14 januari, knappat en månad efter revoltens början, tvingades Tunisiens diktator Ben Ali fly landet.

En av de som upplevde hela förloppet på nära håll var Mohsen al-Qahrawi, som arbetar som ambulansförare på ett av regionens sjukhus. När många andra yrkesgrupper gick ut i strejk arbetade sjukvårdspersonalen dag och natt med att ta hand om offren för polisens våld. I dag minns Mohsen med smärta alla sårade och dödade demonstranter som han hjälpte till att ta hand om. Men han är övertygad om att det tunisiska folkets offer inte har varit förgäves.

– Före revolutionen fanns ingen frihet. Ingen kunde uttrycka sina åsikter fritt. I dag har allt förändrats, ingen behöver längre vara rädd för säkerhetspolisen, säger han.

Visserligen har få av de sociala och ekonomiska krav som stod i centrum för revolutionen uppfyllts. Den höga arbetslösheten har inte försvunnit, utan snarare ökat på grund av den ekonomiska osäkerhet som revolutionen och kriget i grannlandet Libyen skapat.

Även för de som har ett jobb är läget svårt. Mohsen tjänar cirka 2 000 kronor i månader varav nästan hälften går till avbetalningar på ett banklån för det hus han byggt åt sin familj. Men Mohsen tror att det kommer att bli annorlunda efter valet.

– Vi har ett talesätt i Tunisien: Hugg inte av tjuvens hand innan den har stulit! Vi befinner oss i en övergångsperiod med en regering utan folkligt mandat. Vi behöver en ny konstitution och en ny regering, som kan ta itu med landets problem på allvar. Därför är valet på söndag ett viktigt steg. Och vi får inte glömma alla framsteg som gjorts: vi har gjort oss av med en diktator och hans maffia. De kommer aldrig tillbaka!

Alla är inte lika optimistiska. I själva verket säger en majoritet av de jag möter i Sidi Bouzid att de inte kommer att rösta. En av dem är Raziqa Hamdouni, som arbetar i en liten kemtvätt, bara ett stenkast från den plats där Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv. När valet kommer på tal suckar hon och ger mig en trött blick.

– Ben Alis regim dödade min man för sex år sedan och lämnade mig med fyra barn att försörja. Jag har fortfarande inte fått någon hjälp eller kompensation från den nya regeringen. De som är döda är döda, säger de. Ingenting har förändrats efter revolutionen, i alla fall inte till det bättre. Det enda som hänt är att vi fått en massa nya partier som vi inte vet någonting om. Alla lovar samma sak. Hur ska vi kunna veta vilka vi ska rösta på?

Bara två timmars bilväg skiljer Sidi Bouzid från centrala Tunis, men det hade lika gärna kunnat handla om skilda kontinenter. På paradgatan Avenue Habib Bourghiba fylls uteserveringarna varje dag av turister och relativt välmående tunisier och bilarna trängs med moderna spårvagnar. Bara stridsvagnarna och taggtråden framför inrikesministeriet och de politiska banderoller som hänger från några av gatans träd och lyktstolpar påminner om revolutionen och stundande valet.

Här träffar jag Ramla Araya. Hon arbetar som lärarinna men tillhör också Tunisiens nya generation av skådespelerskor. Just nu figurerar hon i en reklamkampanj på radio och tv där sju tunisiska kvinnor med olika bakgrund och från olika delar av landet uppmanar folk att gå och rösta.

– Jag gör vad jag kan för att hjälp Tunisien. Under revolutionen jobbade jag hela tiden med att förmedla information till tunisier och medier utomlands, samtidigt som jag deltog i gatuprotesterna som alla andra, säger hon.

Ramla talar ännu lyriskt om den gemenskap och enhet som fanns under revolutionen. Redan innan det stod klart att Ben Ali skulle fall var det uppenbart att något stort höll på att hända.

– Det kändes som att någonting hade gått sönder för alltid, men vi visste inte riktigt vad. Det var först i slutet av den första veckan i januari som vi blev övertygade om att han skulle tvingas bort – han och hela hans familj. Det var en helt obeskrivlig känsla!

Nio månader senare är Ramla fortfarande optimistisk. Men samtidigt förstår hon att många känner en oro över utvecklingen och en besvikelse över alla förväntningar som ännu inte infriats.

– Om du pratar med folk på gatan kommer du att upptäcka att många är less på revolutionen, på grund av osäkerheten och den ekonomiska situationen, för att priserna gått upp och så vidare. Men om du fortsätter att prata med dem kommer du att inse att de alla vill ha en bättre framtid för sig, sina familjer och sina barn – och att de är beredda att kämpa för det, säger hon.

Många sekulära intellektuella och politiker varnar för att det traditionellt öppna och kosmopolitiska Tunisien ska förvandlas till ett ”nytt Iran” om den islamistiska rörelsen Al Nahda, som själva hoppas på en majoritet i den konstituerande församlingen, kommer till makten. Men Ramla är inte rädd.

– Det tunisiska folket måste få göra sitt val, och vi måste acceptera det oavsett vad de väljer. Det har alltid funnits extremister här, precis som det gör i alla samhällen. Det är inget konstigt. Problemet är att de alltid får mycket mer uppmärksamhet än de förtjänar, säger hon.

I valrörelsens slutskede har debatten kring islamisternas roll intensifierats. Inte minst efter de omfattande protester som bröt ut efter att tv-kanalen Al Nessma visat den animerade filmen Persepolis, där gud i en scen ges en kroppslig form. Fredagen den 14 oktober demonstrerade tusentals mot visningen av filmen i Tunis, vilket ledde till sammandrabbningar med polisen.

Al Nahda hävdade efteråt att man inte låg bakom protesterna, men riktade samtidigt skarp kritik mot tv-kanalen för att man med visningen av filmen ”kränkt islam”. Även de största sekulära oppositionspartierna distanserade sig från filmen, och somliga har pekat ut Al Nessma som en kanal som fortfarande kontrolleras av den gamla säkerhetstjänsten. De menar att visningen av filmen var en medveten provokation för att skapa kaos inför valet.

Ramla Araya vill inte säga rakt ut att filmen var en medveten provokation, men hon menar att reaktionerna borde ha varit lätta att förutse – inte minst med tanke på att filmen handlar om hur det iranska folkets revolution ”kapas” av religiösa fundamentalister.

–Jag såg den för några år sedan i Frankrike, och den chockade mig inte alls personligen. Men när du är i Tunisien i den här kontexten, med så mycket spänningar i samhället, så är det lätt att förutse vilka reaktioner en sådan här film kommer att orsaka.

Ramla Araya är också kritisk mot medierna för att de blåst upp bråket kring filmen bortom alla proportioner, och därmed bidragit till att frågor om identitet och religion dominerat valrörelsen. Det största hotet från revolutionen kommer varken från islamisterna eller den gamla regimen utan från folket själv, menar hon.

– Vi är själva både problemet och lösningen. Det farligaste som kan hända är splittring, att vi börjar säga att jag är bättre än du för att jag kommer från en viss region, för att jag är man och du är kvinna, för att jag tillhör en viss religion och inte du, och så vidare. Varför måste vi ha en bestämd identitet? Jag är tunisier, berber, arab, muslim och afrikan – allt på samma gång. Jag talar arabiska och franska och känner mig lika hemma i Paris som i Kairo.

Sedan lägger hon till med skarp röst:

– Men du måste förstå att jag inte är representativ för alla tunisier. Jag är bara en kvinna som talar för mig själv och ingen annan!

När vi kommer ut från kaféet har en en folksamling bildats på gatan utanför. En av de hundratals kandidater som slåss om väljarnas förtroende i Tunis håller ett improviserat tal mitt på gatan. Lite längre bort står ett utländskt tv-team och intervjuar förbipasserande om valet. Ramla skiner upp och sveper med handen över scenerna på gatan.

– Ser du allt det här? Inget av det hade varit möjligt för ett år sedan, då vågade ingen prata om politik. Förut visste folk knappt var Tunisien låg, nu kommer journalister från hela världen för att rapportera om det historiska valet. Det gör mig så stolt över att vara Tunisier!

Fakta: 

Den 23 oktober ska Tunisien välja en konstituerande församling bestående av 217 delegater som skasitt i max ett år. Dessviktigaste uppgift är att skriva en ny konstitution, men den förväntas också utse en ny övergångsregeringistället för den som styrt Tunisien sedan Ben Alis fall.

De viktigaste partierna:

• Al Nahda ("Renässans"). Moderat islamistisk rörelse som var förbjuden och utsattes för hårt förtryck under Ben Alisregimn. Kan få runt 25 procent av rösterna enligt opinionsundersökningar, men hoppas själva på över 50 procent.

• Republikanska kongressen, CPR: Liberalt mittenparti som leds av den förre människorättsaktivisten Moncef Marzouki. Stöds av 5-8 procent.

• Progressiva demokratiska partiet, PDP: Socialdemokratiskt/vänsterliberalt parti som leds av Ahmed Nejib el Chebbi. 10-17 procent.

• Al Takattul ("Blocket"), FDTL: Socialdemokratiskt parti som leds av Mustapha Ben Jaafar och får runt 10 procent i opinonsmätningarna.

• Kommunistiska arbetarpartiet, POCT: Marxistiskt parti som verkade underjordiskt under Ben Alis regim. Leds av avHamma Hammami som på 90-talet greps och torterades av regimen. På partiets kongress i somras ville Hammami och flera andra inom ledning ta bort ordet "kommunistisk" ur partiets namn, men förslagetröstades ned. Får1-3 procent i opinionsmätningarna.

• Pôle Démocratique Moderniste: Allians av vänsterpartier som ibland beskrivs som "ultrasekulärt". Det enda parti som placerat en kvinna överst på hälften av sina vallistor och som entydigt försvarade den omstridda visningen av filmen Persepolis. Får 1-3 procent i opinionsmätningarna.

Annons

Rekommenderade artiklar

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Fria Tidningen

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

© 2017 Fria.Nu