Jon Treadway var tills i april finansieringschef på Arts council, motsvarigheten till svenska Kulturrådet. Brittiska regeringen gjorde i oktober förra året klart att rådets budget skärs ner med närmare 30 procent för kommande fyra år.

Många organisationer som Arts council har givit stöd fick sänkta bidrag eller blev helt utan, totalt handlar det om 206 organisationer. Däremot har de flesta mellanstora och större institutioner som operahus, konsthallar och museer – så kallade kulturella kärnverksamheter – behållit sina stöd.

– Arts council har fått dra ner på program som har syftat till att uppmuntra fler att utöva konst. Det har också blivit mindre pengar till forskning, säger Jon Treadway.

Paraplyorganet London councils som representerar 33 lokala myndigheter drog efter sommaren in all sin finansiering till kulturorganisationer.

– De ansåg sig behöva prioritera andra områden.

Jon Treadway nämner andra utmaningar för den som vill syssla med kultur.

– För en student kostar det i dag 9 000 pund om året (cirka 95 000 kronor, reds. anm.) att läsa på universitet, samtidigt som regeringen kanaliserar mer pengar till ämnen inom vetenskap och mindre till humaniora. Dessutom har många kulturutövare klarat sig tack vare deltidsarbete inom den offentliga sektorn, jobb som har försvunnit på grund av krisen.

I Storbritannien har den ekonomiska krisen lett till att biljettförsäljningen för kulturevenemang sjunkit, liksom medborgarnas utgifter för fritidsaktiviteter. Antalet kulturorganisationer som får svårare att klara sig blir fler. Detsamma gäller för stora delar av Europa.

På kort sikt tror Jon Treadway att kulturaktiviteterna blir färre ute i landet, men att de kulturintresserade snart hittar nya sätt att mötas.

– I den del av London där jag bor har gräsrotsaktivister tillsammans med lokala affärsinnehavare dragit igång kulturfestivalen Feast som sker en gång i månaden. Jag tror att initiativet är ett resultat av att invånarna inte längre kan förvänta sig att kommunen står för kulturutbudet.

Samtidigt som nya kulturprojekt dyker upp har konstnärer, skribenter, skådespelare och musiker slutit upp bakom nationella protester mot nedskärningar och dragit igång egna kampanjer. En aktion som uppmärksammades var när bildkonstnären Mark Wallinger förra året skar ut en fjärdedel ur konstnären William Turners verk The fighting temeraire från 1839, som för att visa vad besparingen kan innebära.

Kultur-, medie- och sportdepartementet har fått sin budget sänkt med cirka 25 procent. I ett brev till Arts councils styrelseordförande Liz Forgan skrev departementets sekreterare Jeremy Hunt den 20 oktober 2010 att den nya budgeten innebär att projekt av lägre prioritet måste stoppas, i första hand går pengarna till att bevara kulturarv och täcka utgifterna för olympiaden i London år 2012. Han vill se att fler näringsidkare investerar och donerar till kulturverksamheter. ”Det ligger i allas intresse att vi uppmuntrar till och underhåller långsiktiga relationer med privata aktörer.”

En betydande del av Arts councils intäkter kommer från den nationella lotterifonden: om rådet får 14,6 miljarder kronor från skattepengarna att spendera fram till 2015 får de ytterligare 8,9 miljarder från lotternas omsättning. Denna modell har täckt betydande delar av det brittiska kulturlivets utgifter sedan 1994, då den senaste recessionen avmattades. Idén föddes som en reaktion mot att finansiärer nästan uteslutande hade bekostat ekonomiskt säkra projekt, vilket enligt Jon Treadway ledde till en stagnation inom kulturlivet.

Lotteriförsäljningen går bra när ekonomin går dåligt. Samtidigt riktas kritik mot att de som drömmer om en vinst ofta är låginkomsttagare och sällan går på de operahus, gallerier och museer som inkomsterna till kultursektorn i första hand går till. En del frågar sig hur många som egentligen hade valt just kulturområdet, om befolkningen själva fick välja vart pengarna skulle gå.

– Många visar likgiltighet, de tror att kultur är till för de välbärgade, säger Treadway. De tänker inte på att komikern de ser, musikalen de går på, såpoperan de följer och byggnaderna de passerar är resultaten av svett och tårar i skådespelar-, musik- och arkitektutbildningar.

Ignoransen skyller han delvis på den politiska elitens trivialisering av smalare kultur.

– Verkligt farligt är det när inflytelserika personer lyfter fram vad som för dem är löjliga exempel som argument för att offentliga medel inte behövs.

Han tänker bland annat på premiärminister David Cameron som för fyra år sedan på Arts council hördes dra ett skämt om att han hoppades att inga ”enbenta litauiska lesbiska kvinnor” fick anslag. Camerons ämbete kommenterade sedan att han egentligen talat om enbenta danstrupper som ett exempel på att han inte tyckte att statsbidrag skulle användas till ”ovanliga ändamål”.

Om en aktiv debatt hade funnits mellan de som menar att den ekonomiska nedgången kommer att rensa bort vad de ser som ”dålig konst” och de som menar att offentlig finansiering är viktig för mångfalden, skulle Jon Treadway inte vara orolig. Men någon sådan ser han inte.

Han menar att offentligt minskade anslag inte behöver vara dåligt. Det finns en fara i att kulturutövare gör sig beroende av givaren och drabbas hårdare under ekonomiska kriser, eller påverkas av politiska infall, moraliska argument om vad som ska och inte ska finansieras och byråkratisk kontroll.

– Jag kan delvis hålla med om den här synen, som är relativt utbredd i Storbritannien. Samtidigt finns det många talanger som inte är så skickliga på att artikulera vad de gör och sälja in sig till marknaden. De får det tufft.

Men de kritiska och egensinniga rösterna som värnar om demokratiska principer tystnar inte bara för att de statliga anslagen minskar.

– Men förmodligen blir det svårare för allmänheten att hitta egna kreativa uttryck genom konsten. Majoritetens möjlighet att ta reda på vad som gör dem passionerade är hotad.

Minskade kulturanslag i Europa

• Belgien: Kulturministeriet har frusit drygt 40 miljoner kronor utan att ge någon tidsgräns.
• Kroatien: Beloppet till kulturdepartementet har mellan 2008 och 2010 sänkts från 183 miljoner kronor till 73 miljoner kronor.
• Estland: Mellan 2008 och 2009 sänktes kulturinstitutionernas finansiering med 15 procent, året därpå med ytterligare 9 procent.
• Tyskland: På nationell nivå har inga sänkningar skett, men i flera federala stater väntas anslagen minska med omkring 15 procent både 2011 och 2012.
• Lettland: Stödet till så kallade professionella konstformer har minskat med 48 procent mellan 2008 och 2010.
• Litauen: Både kulturministeriets och de nationella institutionernas budget har sänkts med mellan 25 och 50 procent.
• Holland: Regeringen planerar att skära på kulturen med drygt 1,8 miljarder kronor mellan 2011 och 2015.
• Norge: Budgeten för kultur ligger på stabil nivå eller kan höjas.
• Slovenien: Kulturen får fem procent mindre under 2010 och 2011.
• Sverige: Mindre städer har behövt göra nedskärningar, men kultursektorn har generellt klarat sig relativt bra tack vare att budgeten har ökat på regional nivå.
• Storbritannien: Departementet för kultur, media och sport får under en fyraårsperiod klara sig på cirka en fjärdedel mindre än tidigare.

Källa: Rapporten ”The economic crisis and the prospects for art and culture in Europe” från 2010 av SICA, Dutch centre for international cultural activities.