Fördjupning


Jessica Gottberg
Fria Tidningen

”Om inte MP vill ha makt – vem skulle rösta på partiet?”

På 30 år har Miljöpartiet tagit sig från att vara en liten fristående, stridbar grupp till att bli Sveriges tredje största parti. Men har Miljöpartiets gröna färg bleknat med tiden? Partiets grundare Per Gahrton – som i veckan utkom med en bok om partiets historia – känner inte igen sig i kritiken att Miljöpartiet skulle ha tappat mycket av sin ideologi. "Konsten är att hålla balansen, att få makt men också att behålla sina idéer. Om inte MP vill ha makt, varför skulle någon besvära sig med att rösta på partiet?"

I veckan utkom Per Gahrton med boken Det gröna genombrottet – Mina trettio år med Miljöpartiet (Carlssons förlag). En bok som han poängterar är sin egen historia om Miljöpartiet. Huvudkällan är hans dagböcker från åren 1979–2010. Boken riktar sig inte enbart till intresserade av Miljöpartiet utan också till dem som är intresserade av modern svensk politik.

– Miljöpartiet bildades med målet att verka fristående från blockbildningar och obundet av det traditionella höger–vänster-mönstret och boken visar tydligt på det snudd på enpartiland Sverige var från 30-talet fram till 90-talet. Att Socialdemokraterna regerade var det normala, kom de borgliga till makten betraktades det mer eller mindre som ett ”olycksfall i arbetet”, menar Per Gahrton.

Partiet är nu det tredje största i riksdagen och sedan 1994 en fast och etablerad del av svensk politik och, inte minst, en del i en växande global politisk rörelse där gröna partier nu finns i ett hundratal länder. I Tyskland diskuteras på allvar möjligheten med en grön förbundskansler det närmaste årtiondet. Gröna frågor är i fokus hos de flesta riksdagspartier vilket inte Gahrton ser som ett profileringsproblem utan en ideologisk seger och menar att det är en fördel både för samhället och för Miljöpartiet.

– De som attraheras av de här idealen vill ha originalet och inte kopian, säger han.

Miljöpartiet bildades under de sista krusningarna av den gröna våg som svepte över Sverige under 60- och 70-talet med ett ökat politiskt uppvaknande och ett ifrågasättande av samhällsordningen som följd. En väckarklocka för hela världen blev Rachel Carsons rapport om småfåglars död på grund av kemikalieutsläpp, Tyst vår, som utkom år 1962. Mellan åren 1955 och 1970 ökade Svenska Naturskyddsföreningens medlemsantal från 5 000 till 50 000. När MP bildades hade den gröna vågen i princip ebbat ut. Ändå stod det nya partiet för många av dess ideal.

Tio år efter Tyst vår gjorde Romklubben en skakande analys, The limits of growths (1972), som visade på de långsiktiga effekterna av överkonsumtionen av jordens resurser. Detta ledde till att det i Sverige kom en rad böcker av författare som bland annat Björn Gillberg och Georg Borgström som pekade på riskerna med ett industri- och tillväxtsamhälle. Internationellt lanserades begreppet ”Steady state economy”, fördelning av tillgängliga resurser inom ekologiska gränser, som ett alternativ till tillväxtparadigmet.

I sin bok beskriver Gahrton hur han i Expressen kring nyåret 1979/80 publicerar en serie artiklar där han avslutar med en dröm:

”Jag drömmer om en kil in i blockpolitiken, en kil in i partifängelserna, en kil som bryter sönder systemet och därmed släpper loss de politiska krafterna i riktning mot en nödvändig ’revolution på svenska’.”

Idén om ett nytt parti var härmed lanserad. Men det var inte förrän han fullständigt brutit med Folkpartiet, vilket skedde i november 1979, som en ny partibildning blev möjlig. Samtidigt menar han att det var omöjligt att dra i gång på allvar före folkomröstningen om kärnkraft, år 1980, som blev en vattendelare i svensk politik. Den delade opinionen – och flera av riksdagspartierna – på ett sätt som inte kunde härledas till det klassiska höger–vänster-mönstret.

Miljöpartiet klev in på den politiska scenen med en ny politisk grundsyn, där ett parti för första gången i svensk historia inte vädjade till en viss samhällsklass. Det spelade inte någon roll om du var storföretagare eller metallarbetare utan sakfrågan stod i fokus, ett idéparti på gott och ont. Partiet skulle inte heller ledas av en partiledare utan av en demokratisk modell med två språkrör, en man och en kvinna. Först ut var Ragnhild Pohanka tillsammans med Per Gahrton.

Ingen har dock haft så stort inflytande under så lång tid över partiets politik som Birger Schlaug som var språkrör under två perioder, dels 1985–1988 tillsammans med Eva Goës, dels 1992–2000 tillsammans med Marianne Salomonsen och senare med Lotta Hedström.

Språkrörens historia har varit rörig och kantad av personmotsättningar, kupper, avhopp och förnedrande omröstningar. De kvinnliga språkrören har gång på gång hamnat i skymundan av sina manliga kollegor. 2002 bestämdes att partiet skulle skrota systemet och gå över till en traditionell modell med en partiledare, varav Claes Roxbergh skulle bli först ut.

Men Roxbergh hade svagt stöd i partiet och bara timmarna före kongressen formellt skulle välja Roxbergh kom beskedet att han hoppar av. Istället skulle Peter Eriksson, kommunalrådet från Kalix, ställa upp. Eriksson skulle ställa upp vare sig det blev som ensam partiledare eller i par. Eriksson hade rykte om sig att vara alltför makthungrig och Maria Wetterstrand valdes in för att väga upp och agera jämlike.

Resten är, som bekant, politisk historia. Aldrig har MP gått framåt så mycket som under duon Wetterstrand/Eriksson. Även andra partier har avundsjukt sneglat på framgångmodellen med två ledare och diskussioner om dubbelt ledarskap har förts både till höger och vänster.

Framgångarna till trots har Wetterstrand och Erikssons politik stött på skarp kritik från flera håll, inte minst internt. Och en av kritikerna är den tidigare partiledaren Birger Schlaug.

– Javisst har partiet förändrats under Marias och Peters era. Ledarrollen är mer av partiledare som styr och ställer. Och, mest tragiskt, under många år har man trott att ett parti inte har i uppdrag att skapa opinion. Man har inte förstått att man måste ha två bollar i luften: dels skapa opinion för ett grönt samhälle, dels sköta det demokratiska hantverket, säger Schalug.

Han menar att partiet inte har vågat skapa opinion för kontroversiella frågor som till exempel sänkt arbetstid, tillväxt- och konsumtionskritik och grundläggande gröna system- och sturkturförändringar.

– Man har snarast förlöjligat opinionsarbete genom att prata om ”plakatpolitik” och ”vi ska inte sitta på läktaren”. Därmed har man frånsagt sig sitt ansvar som samhällsförändrare. Det räcker nämligen inte att vara en duktig politisk hantverkare i riksdagen så länge man utgår från deras världsbild och inte ens försökt skaffa sig mandat att driva verkligt grön politik. Makt har man när man får människor med sig för förändring. Makt har man inte när man anpassar sig till de andras hundraåriga dagordning och börjar surra om att tillväxt är nödvändigt och att vi måste lönearbeta mer.

Per Gahrton menar att Miljöpartiet redan från start varit tydligt med att för att kunna utöva makt måste man ibland kompromissa, både i politiska akutsituationer men också i bredare samarbeten med andra partier. Efter det rödgröna samarbetet verkar nu MP fristående och räds inte ens att samarbeta med moderater om så krävs för en grönare politik, exempelvis kring asylpolitik och integration.

– En politisk kompromiss betyder inte att man ger upp sina grundvärderingar eller säljer ut sig. När det gäller regeringsöverenskommelsen där anhöriga från Somalia ska kunna få komma till Sverige och återförenas med sina släktingar även om det saknas dokument som visar släktskap blev det en bra och humanitär åtgärd. Jag har svårt att förstå de som gnäller om det. Det betyder inte att vi ska kliva in i alliansen.

Han har också svårt att känna igen sig i den kritik som Birger Schlaug framför.

– Om man ska tro honom är Miljöpartiets trettioåriga utveckling en historia om anpasslighet och svek mot de egna idéerna. Det var under Birgers tid som språkrör som det rödgröna samarbetet inleddes, med en tydlig målsättning att MP skulle bli ett regeringsparti. Med denna bakgrund blir det svårt att förstå hans utfall mot sina efterträdare som endast fullföljer den politik han själv var med och inledde. Däremot kunde vi under det rödgröna samarbetet inte hålla lika hög grön profil, det är sant, men jag anser det legitimt och strategiskt att ett parti måste kompromissa för att få regeringsmakt, men det är inget vi är bundna till nu.

När det gäller en av partiets gamla käpphästar, kravet på kortare arbetsdagar, tycker han att det måste formuleras annorlunda än som ett naket krav på sextimmars arbetsdag.

– Krav på sex timmars arbetsdag blir ett stumt krav när människor idag jobbar inom helt andra och flexiblare former än förr. För vissa som står på verkstadsgolvet är det fortfarande ett rimligt krav men inte generellt.

– Däremot finns det gröna grundbultar som vi inte är villiga att kompromissa om. Kärnkraften är en sådan fråga, där man i Tyskland till och med fått högern att acceptera en total avveckling. Kanske borde MP ställt högre krav för en handlingsplan än det nuvarande kravet att avveckla två reaktorer under denna mandatperiod. Jag tycker att Sverige borde kunna avveckla samtliga tio reaktorer på två mandatperioder. Det vore inte orimligt med tanke på att Tyskland räknar med att avveckla sjutton reaktorer på tio år.

Att Miljöpartiet har blivit allt tystare i fredsfrågor, betyder det att uppgörelserna om Afghanistan och Libyen har gett partiet blodad tand att fortsätta köpslå med alliansen?

– Det är med brustet hjärta som jag har stöttat svensk, militär medverkan i Afghanistan och Libyen. Väpnad kamp måste vara det absolut sista alternativet. Sverige har ett gott internationellt rykte om sig som fredsland. Det är ett kapital vi ska förvalta väl. Vi ska vara ett land som inte agerar med vapen och det är MP:s ansvar att ta oss dit. Trots det måste vi pacifister inse att frihet och demokrati ibland inte kan åstadkommas helt utan våld. Jag känner mig medskyldig, men anser inte att det är ett svek.

– Konsten är att hålla balansen, att få makt men också att behålla sina idéer. Om inte MP vill ha makt, varför skulle någon besvära sig med att rösta på partiet?

Han tycker inte att partiet har övergivit sina gamla gröna grundbultar som han själv la grunden till för 30 år sedan.

– Däremot har MP utvecklats under de här trettio åren, allt annat vore väl förfärligt. De som leder Miljöpartiet i dag var knappt födda när partiet var ungt. De drömmer inte om en återgång till ett svunnet landsbygdsideal utan ser tvärtom en moderniserad väg in i framtidens ekologiska högteknologisamhälle.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Greenpeace 40 år – fortsätter klättra mot en global rörelse

En av världens främsta miljökampsrebeller, Greenpeace, har fyllt fyrtio år och kliver in i medelåldern. Betyder det att det är slut med klättring på husfasader, snabba gummibåtar och spektakulära aktioner?

– Inte alls, aktionerna är vårt hjärta och våra lungor. Vi är en aktivistisk organisation, men det är långt ifrån det enda verktyget i lådan, säger Dima Litvinov, kampanjledare på Greenpeace och veteran inom organisationen.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu