Greenpeace 40 år – fortsätter klättra mot en global rörelse | Fria.Nu

Fördjupning


Jessica Gottberg
Fria Tidningen

Greenpeace 40 år – fortsätter klättra mot en global rörelse

En av världens främsta miljökampsrebeller, Greenpeace, har fyllt fyrtio år och kliver in i medelåldern. Betyder det att det är slut med klättring på husfasader, snabba gummibåtar och spektakulära aktioner?

– Inte alls, aktionerna är vårt hjärta och våra lungor. Vi är en aktivistisk organisation, men det är långt ifrån det enda verktyget i lådan, säger Dima Litvinov, kampanjledare på Greenpeace och veteran inom organisationen.

För att lyckas förändra och genomföra lösningar måste vi arbeta på många olika plan samtidigt, allt från direktaktioner till politikermöten och forskningsrapporter. Det är viktigt att kunna backa upp våra aktioner med vetenskap och forskning, säger Dima Litvinov.

Genom åren har Greenpeace samlat på sig ett stort aktivistnätverk och självfallet har en del av aktivismen flyttat över till nätet. Internet och sociala medier är oslagbara forum att skapa debatt i eller för att snabbt mobilisera folk. Men det är trots allt i små gummibåtar på väg mot en gigantisk oljerigg eller ett valfångstfartyg vi är vana att se dem. Om de inte klättrat upp på någon husfasad eller kedjat fast sig i en skorsten. Anna Bergengren, aktivist med klättring som specialitet, menar att aktionerna är Greenpeaces skarpaste vapen.

– Vi är ensamma som miljöorganisation att ha den styrkan och kapaciteten. Det ger oss mycket uppmärksamhet och är ett sätt att sätta press på stora företag.

I höstas stod hon stand-by under förhandlingarna med H&M om att fasa ut giftiga kemikalier ur hela produktionskedjan.

– Ibland räcker rädslan för att bli utsatt för en aktion för ett företag att gå med på kraven, säger Anna Bergengren.

Samtliga av Greenpeaces aktivister är tränade i principerna för icke-våld och använder inte våld ens när de själva utsätts för det. Blivande aktivister som visar våldsamma tendenser utesluts omgående.

– Våra aktioner är alltid fredliga. Vi förhåller oss till samma fyra principer för civil olydnad som både Mahatma Gandhi och Martin Luther King tillämpade: icke-våld, ingen skadegörelse, öppenhet och ansvarstagande, säger Dima Litvinov.

Stellan Vinthagen, docent i sociologi med särskild inriktning på freds- och konflikthantering, menar att civil olydnad är ett friskhetstecken för en demokrati. Fredliga protester utmanar och kritiserar lagen. Istället ser han ett demokratiskt hot när människor bockar och är nöjda i tron att demokratin är fulländad.

– Sverige utmärker sig genom en stark historisk tradition av civil olydnad. Religionsfriheten, strejkrätten och rätten till vapenfri tjänst är bara några resultat av starka folkrörelser som brutit mot lagen på ett fredligt sätt. Tyvärr är detta något som svenska organisationer mer eller mindre har glömt bort, säger Stellan Vinthagen.

Vinthagen menar att en lyckad aktion är folkbildande, opinionsskapande och ett sätt att kunna skapa debatt både lokalt och i medierna.

– En anledning till Greenpeaces kraftfulla framväxt är att de kombinerar civil olydnad med seriösa forskningsresultat. Det gör att de ses som en trovärdig och seriös organisation med samma tyngd som exempelvis Amnesty, där civil olydnad ibland ingår som en nödvändig och befogad del.

Dima Litvinov menar att civil olydnad är en nödvändighet i en värld där man inte kan lita på att politiker och andra makthavare sköter sitt jobb. Det är ett sätt för människor att visa missnöje. Men det kan inte poängteras nog att det också är ett krav att det ska vara fredlig civil olydnad. Trots det får många av Greenpeaceaktionerna rättsliga efterspel. Litvinov, som har varit aktiv i Greenpeace sedan 1989, har blivit arresterad otaliga gånger i många olika länder, men aldrig dömts hårdare än till böter och är heller inte rädd för rättsliga påföljder.

– Jag känner inte att jag gör något fel. Det kanske inte är lagligt, men det som är lagligt är inte heller alltid rätt. Att frakta olja i fallfärdiga skepp är lagligt men att protestera mot det är inte det, säger Dima Litvinov, som är en sann historieberättare och i snabb takt avhandlar kärnavfall som dumpats utanför Murmansk, oljespill i Sibirien och hur han dinglat över kallt antarktiskt vatten hängandes från utsidan av en båt.

Med sitt långa skägg och sin svarta toppluva lever han upp till myten om miljökämpen.

För det var just med en grupp andra skäggiga män i en båt som Greenpeace startade i september 1971. USA planerade att genomföra kärnvapentester vid den ekologiskt känsliga ön Amchikta utanför Alaskas västkust. Ön var den sista tillflyktsorten för hotade havsuttrar och hem för vithövdade havsörnar, pilgrimsfalkar och andra djur och växter. Drivna av en vision om en bättre värld satte sig en grupp fredsaktivister i en gammal trålare och styrde inte enbart mot USA:s testplats för kärnvapen utan också rätt in i historien om världens största miljörättsorganisation.

– Från den första aktionen sattes prägeln för de arbetsmetoder som är typiska för Greenpeace än i dag. Genom sin blotta närvaro hoppades man göra skillnad. Aktivismen har två ambitioner, att protestera även om man inte kan vinna och att genom aktionen dra uppmärksamhet till problemet, säger Dima Litvinov.

För trots att de misslyckades med att stoppa det planerade kärnvapentestet, ledde den efterföljande debatten och medieintresset till att inga fler tester genomfördes vid Amchitka och ön klassades som fågelreservat. Aktivisterna hade tydligt visat att några få människors engagemang kunde göra stor skillnad.

Rörelsen kallade sig från början ”Don´t make a wave committee”. Namnet syftade på den flodvåg man fruktade skulle utlösas av kärnvapentesterna. Under 70-talet växte sig rörelsen allt starkare och tog namnet Greenpeace när de beslutade sig för att organisationen skulle gå ifrån att enbart handla om nedrustningsfrågor. I dag är Greenpeace en av världens största organisationer för mijöaktivism och opinionsbildning med upp emot 3000 anställda i över 40 länder. Nya Greenpeacekontor öppnar i snabb takt i länder med ökad tillväxt som Kina, Brasilien, Indien och Afrika. Dima Litvinov säger att organisationens syften inte har förändrats med åren men att det dykt upp andra hinder.

– Det är samma kamp vi för, men det är mycket svårare nu. Förr såg vi en fabrik som släppte ut kemikalier i grundvattnet och agerade mot det. Nu är företagen och marknaden, i alla fall utåt sett, mer sofistikerad. Alla företag har en grön policy och ingen tar ansvar. Ta överfiske som exempel. Där kan det vara ett företag som drivs via ett annat skalbolag som i sin tur chartrar fiskebåtar för att sedan packa fångsten i ett land och ompacka den i ett annat. Företagsstrukturen är mer komplicerad numera vilket kräver mycket av oss.

Greenpeace består av 41 regionala Greenpeacekontor världen över som koordineras av Greenpeace international i Amsterdam. Organisationen finansieras genom bidrag och donationer men tar enligt egen uppgift inte emot pengar från stater, företag eller politiska partier, eftersom det skulle skada både trovärdighet och legitimitet. Globalt stöds Greenpeace av cirka tre miljoner privatpersoner, som varje år bidrar med omkring 1 miljard kronor till organisationens arbete. Vissa förser Greenpeace med en hjältegloria, andra kallar dem eko-terrorister och inte ens organisationen som sådan går utan kritik. Greenpeace anklagas regelbundet för att vara en odemokratisk organisation där beslut inte tas gemensamt av medlemmarna utan av organisationens innersta stab. En kritik Dima Litvinov inte förstår.

– Hur skulle vi kunna vara en demokratisk organisation? Vi måste kunna agera snabbt och kraftfullt. Då måste det vara någon som styr. Jämför med en tidning. Alla prenumeranter får inte vara med och bestämma vad som skrivs, men den är en viktig röst i ett demokratiskt samhälle. Eller en båt, där besättningen, navigatören och kaptenen har olika slags bestämmanderätt.

Han menar att kritiken är ”typiskt svensk”.

– I USA är man istället rädd för att det ska finnas en politisk agenda och i Ryssland tror man att Greenpeace är ute efter att slå bort rysk olja från världsmarknaden.

Även Anna Bergengren tycker att det är tråkigt att fokus hamnar mer på metoder och tillvägagångssätt och inte på deras syften. Hon tycker snarare att ett allt för stort mediefokus är Greenpeace största problem.

Att det är mer imageskapande än rädda planeten, menar du?

– Inte nödvändigtvis, men jag upplever att det ibland handlar lite väl mycket om att få ut aktionen i medier, att det handlar mer om fotovinklar än om budskapet i sig. Det är viktigt att vi är en kontroversiell organisation och syftet behöver inte vara att nå ut till så många som möjligt. Det kan räcka med att påverka just det här företaget. Man måste tillbaka till grundsyftet med aktionen, att visa sitt missnöje och agera mot det, säger Anna Bergengren.

Och 40 år efter Amchitka fortsätter Greenpeace att provocera, engagera och inspirera.

– Vi startade som en liten vit medelklassrörelse. Nu har vi gått från att vara typiskt västerländsk till att bli mer och mer global. Problemen är globala så det är klart att vi också ska vara det, säger Dima Litvinov.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Om inte MP vill ha makt – vem skulle rösta på partiet?”

På 30 år har Miljöpartiet tagit sig från att vara en liten fristående, stridbar grupp till att bli Sveriges tredje största parti. Men har Miljöpartiets gröna färg bleknat med tiden? Partiets grundare Per Gahrton – som i veckan utkom med en bok om partiets historia – känner inte igen sig i kritiken att Miljöpartiet skulle ha tappat mycket av sin ideologi. "Konsten är att hålla balansen, att få makt men också att behålla sina idéer. Om inte MP vill ha makt, varför skulle någon besvära sig med att rösta på partiet?"

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu