Hon har en egensinnig och stark röst som sjunger bitterljuvt melankoliska rader om självförtroende, ensamhet, barndom och olycklig kärlek som precis som all den bästa discon kontrasterar mot det snyggt glattiga, electrobeatet. 

Allra bäst är det i den smäktande electroballaden Stunden äger, ånger suger och i den vackra Jag har varit döv ett tag där hon rimmar ”jantelag” med ”överjag” och sjunger ”Vi var fast i samma lilla stad, varje gång jag gick ut var en ny charad”.

Om världen bara är rättvis kommer Lovisa Negga vara större än Eric Amarillo lagom till våren spricker ut. Till dess värmer vi oss med höstens vackraste svenska discopopdebut.