Analys: Utøya och London

När en av ledarfigurerna bakom upp-loppen och plundringarna i Storbritannien intervjuades i danska Tv-Avisen härom veckan (11/8) slog det mig plötsligt: Han låter som massmördaren från Utøya! Samma självrättfärdigande, trots erkännande av att vandaliseringarna, i varje fall delvis, var moraliskt ”fel” var de nödvändiga av hänsyn till viktigare mål än enskilda människors väl och ve och liv. Samma likgiltighet inför mänskligt lidande, till exempel invandrade pakistanska butiksägares förlust av en livsgärning. Samma cyniska och hånfulla tillfredsställelse över att ha vållat den lede fienden, i detta fall polisen, bakslag och förluster. Samma egocentriska behov av att få en kick i sitt eget trista liv.

Men kan det verkligen finnas någon gemensam länk mellan en psykopatisk rasist som agerar ensamvarg i ett heligt krig mot islam och ett rasande ”trasproletariat” som beter sig som ett typexempel ur nobelpristagaren Elias Canettis klassiska analys av en ostrukturerad folkmassa (Masse und Macht, 1960)?

Zygmunt Bauman, en av få sociologer som har yttrat sig i fallet, har betecknat de brittiska plundringarna som ”substitut för shopping” och utpekat konsumismen som bov i dramat (SvD 12/8). Någon koppling till Breivik har Bauman inte gjort. Ändå öppnar hans kommentar för en sådan breddning av förklaringsmodellen eftersom hans syn på de brittiska upploppen bygger på samma analysmodell som en gång lanserades av den franske 1800-talssociologen Emile Durkheim. Enligt Durkheim riskerar alla samhällen i snabb förändring att drabbas av anomi, det vill säga en upplösning av de sociala normer som utgör förutsättningen för att människor ska kunna leva tillsammans i fred och samarbete istället för i Hobbes eviga krig, alla mot alla.

I en uppdatering av anomiteorin har den amerikanske sociologen Robert Merton tydliggjort hur det går till när samhällsorganisationen krackelerar. Kort sammanfattat menar han att i idealtillståndet, som också dominerar i lugna och goda tider, rättar sig de flesta människor lydigt efter gällande regler och eftersträvar de övergripande mål som dominerar samhällsklimatet, vilket i Västeuropa – och genom globaliseringen ständigt större delar av världen – betyder att folk konsumerar genom att arbeta lagligt, tjäna lagliga pengar och köpa sina prylar enligt lag och ordning.

Men, hävdar Merton, det finns alltid folk som beter sig annorlunda. En del ger upp målen som uppfattas som ouppnåeliga, men fortsätter att lyda spelreglerna. Här finns exempelvis resignerade byråkrater. Andra behåller målen, men struntar i spelreglerna. Här finns alla som trixar, fifflar, förfalskar, stjäl, plundrar för att uppnå det dominerande materiella rikedomsmålet. Några struntar i både mål och medel och ”droppar ut”, med hjälp av droger eller andra privata flyktmekanismer. Slutligen finns en grupp som vill ersätta både mål och medel med helt nya mål och medel – utopister eller revolutionärer som vill skapa ett helt annat samhälle.

Som jag ser det passar både Breivik och de brittiska vandalerna in i detta schema, Breivik som en kombination av dropout och utopist, vandalerna mer som en kombination av dropouts och laglösa rikedomsjägare.

Den fråga som måste ställas lyder: Är vårt samhälle utformat så att alla samhällsmedlemmar har en realistisk chans att uppnå det dominerande livsmålet inom ramen för de tillåtna metoderna? Kan alla bli rika med lagliga medel? Svaret är förstås nej. I själva verket är det bara en liten minoritet som kan bli rik lagligt. Därför är det oundvikligt att en hel del människor blir ”avvikare”, det vill säga beter sig på ett icke-konformt sätt. Visserligen kan detta ofta ta sig konstruktiva uttryck, som en politisk ideologi om att fredligt och demokratiskt förändra både mål och medel för samhället. Men ofta blir det icke-konforma, avvikande beteendet destruktivt. Då blir frågan: Varför är det trots allt så många som agerar konformt, alltså nöjer sig med de tillåtna metoderna för att försöka uppnå rikedomsmålet? Varför har fattiga människor oftast brukat lyda gällande lagar? Svaret finns i balansen mellan kollektivism och individualism

Uppfattar man livet som sitt eget isolerade projekt, där det egna välståndet och självförverkligandet är helt dominerande? Eller uppfattar man sitt liv som en del av ett kollektivt projekt? Durkheim menade att försvagningen – redan under hans livstid – av en lång rad kollektiv, typ lokalsamhällen, religiösa församlingar, yrkesskrån, storfamiljer med mera – var en förklaring till den ökning av anomin han tyckte sig iaktta i den omvälvande industrialismens barndom. Detta ledde honom först till att agitera för nya ”mellankommande” grupperingar, mellan stat och individ, typ fackföreningar eller andra inslag i det som senare döpts till civilsamhället. På sin ålders höst resignerade han och pläderade för en återgång till de gamla kollektiven och blev följaktligen politiskt konservativ.

Men en återgång till gamla auktoritära, hierarkiska, patriarkaliska och ofta etniskt diskriminerande kollektiv är förstås varken önskvärd eller möjlig. Det hindrar inte att Durkheims grundtanke har bäring på nutidens samhälle: Utan starka kollektiva grupperingar som mellankommande variabel mellan centralstaten och individen riskerar vi att hamna antingen i totalitära system eller i anomitillstånd där var och en försöker bli sin egen lyckas smed.

Medan totalstaten lyckligtvis tycks vara på tillbakagång i hela världen har individualismen förmodligen aldrig varit så stark som i dag. Föreställningen om att var och en har total rätt att utforma sitt eget liv utan hänsyn till andra griper omkring sig. Det främsta offret är välfärdsstaten, som knappast var påtänkt på Durkheims tid. Välfärdsstaten skiljer sig radikalt från den polisiära statsmakt som Durkheim satte som motpol till individen. Snarare är välfärdsstaten, med alla sina stödjande och omhändertagande förgreningar, en form av det sorts sammankittande, mellankommande kollektiv han förordade.

Som jag ser det är både massmördaren i Norge och plundrarna i Storbritannien extrema utslag av den långtgående individualism som är ett resultat av såväl en reell ökning av anomin i samhället, som av en målmedveten politisk styrning till förmån för dem som är starka nog att utnyttja alla nya ”valfriheter”. Naturligtvis finns det därutöver en mängd specialfaktorer som har bestämt utformningen av Breiviks respektive de brittiska vandalernas specifika former av groteskt egotrippande. Men en gemensam underström finns i form av den såväl konkreta som ideologiska frontalattack som sedan flera årtionden pågår mot alla former av kollektiv samhällelig verksamhet till förmån för en inåtvänd och egocentrisk individualism, som ständigt marknadsförs med det liberala påståendet att den mytiska ”osynliga handen” som genom ett trollslag förvandlar allas själviska egoism till det bästa möjliga resultatet för alla.

Så är det inte, vilket vi alla får ta konsekvenserna av om inte politiken läggs om i riktning mot mindre individualism, mer gemenskapstänkande.