Medan debatten om skolavslutningar i kyrkan rullade på hemma i Sverige råkade jag på en liten bok i ett antikvariat i Bryssel med titeln L'Évangile de Judas, som kanske innehåller en lösning. Judasevangeliet vållade en del debatt när det offentliggjordes för mindre än tio år sedan (det grävdes fram i Egypten på 1970-talet), men tycks sedan ha glömts bort.

För mig får det gärna predikas evangelium för alla, protestanter, katoliker, shiiter, sunniter, judar, hinduer, shintoister, buddister, ateister och agnostiker. Men inte de gamla vanliga evangelierna av Markus, Matteus, Johannes och Lukas. Utan Judasevangeliet.

Dess budskap är enkelt. Gamla testamentets Gud är en grym förtryckare som skapat världen som en blandning av dårhus och koncentrationsläger, där alla kämpar mot alla för lite materiell tillfredsställelse. Naturligtvis var kärleksbudskapets Jesus inte son till ett sådant monster. Nej, det finns en mycket högre makt som råder över helheten och är så immateriell att ingen skulle komma på tanken att rita av den som en gammal gubbe.

Det var denna krafts sändebud Jesus var, och det var till dennes värld han ville återvända. Därför bad han Judas utpeka honom så att han kunde få ”dö” på korset, det vill säga”bli befriad från sitt köttsliga skal”. Inte bråkdelen så vidskepligt som myterna om att Jesus kunde gå på vatten, uppväcka döda och själv återuppstå från döden. Nog finns det någon sorts kraft bakom allt, som inte ens Einstein begrep sig på.

Eller var det hela mer prosaiskt, en ”påskkonspiration”, som finskamerikanen Max I Dimont skrev om på 1970-talet (The indestructible jews)? Enligt den skulle Jesus avslöjas av Judas, korsfästas, bedövas och tas ner i förtid, medan han fortfarande levde. Som ”återuppstånden från de döda” skulle Jesus få alla judars stöd i kampen för att störta det förhatliga romerska styret. Konspirationen lyckades – nästan. Men den romerske soldaten som stack en lans i Jesus stäckte planen, Jesus dog av såret strax efter ”uppståndelsen”.

Eller gjorde han kanske inte det? Kanske han verkligen överlevde men, som Lena Einhorn påstod härom året (Vad hände på vägen till Damaskus?), bytte skepnad och identitet till Paulus?

För mig får det gärna läsas evangelium på skolavslutningar – förutsatt att de värsta vidskepligheterna rensas bort. Judasevangeliet borde passa de flesta smakriktningar. Visst finns också där inslag av myt och övertro. Men Judasevangeliet gör rent hus med dyrkan av Gamla Testamentets blodbesudlade hämnargud och ger visst hopp om en lyckligare tillvaro än den pågående blodbesudlade prylkapplöpningen.