Politisk-filosofiska diskussioner om hierarkiers legitimitet kretsar ofta kring liknande frågeställningar; är människan god eller ond till sin natur? Är hon en produkt av social miljö eller genetiskt betingad? Eller, som i klassisk kolonial/rasistisk och patriarkal retorik: är hon tillräckligt upplyst och intelligent?

Liknande frågor föregick slaveriets avskaffande, demokratins införande, liksom kvinnors och barns rättigheter. Och de ställdes alltid utifrån den logiska tesen att motsatsen legitimerar en auktoritär ordning, ett förtryck.

Historiskt har nästan all maktkritik bemötts med paternalistiska argument om att underordnade är ansvarslösa, dumma, lata eller ännu inte redo/mogna för sin frihet. De förra av dessa argument hördes/hörs ofta från konservativa håll och det senare (om huruvida människan först bör fostras/socialiseras) från reformistiska socialister och liberaler.

Anarkister däremot förespråkar hierarkiernas direkta avskaffande och anses därför (missvisande) hysa den mest naiva och ljusaste människosynen av alla. Som om de övertygats om människans i grunden goda natur och just därför är maktens antagonister.

Det är en sådan nidbild av anarkismens människosyn som kritiker brukar angripa. I synnerhet de som försvarar statens fördelningspolitiska och ordningsupprätthållande nödvändighet mot ett alternativ de föreställer som ett ursprungligt ”allas krig mot alla”.

Men att sia kring människans natur har sällan varit huvudsakligt fokus för anarkistiskt motstånd. Det har snarare varit irrelevant, även om frihetlig socialism förvisso bottnar i en socialkonstruktivistisk syn som erkänner människans anlag för samarbete och jämlikhet.

Vad som däremot gör anarkismen unik är att den kompromisslöst tar avstamp i rena anti-maktperspektiv. Det innebär att institutionaliserad makt, hierarkier, aldrig kan rättfärdigas. Oavsett omständigheter och vad som ligger i människans natur. Eller för att utveckla den anarkistiska principen längre: oavsett vad som ligger i någon levande varelses natur.

Systematiskt tvång, makt- och ägaranspråk över andra är aldrig försvarbart.

När den etnocentriska civilisationen snart koloniserat planetens alla andra kulturer och antropocentriskt domesticerat varje annan art, djur som planta, är det relevant att ifrågasätta föreställningar om vår och andras natur.

Den anarkistiske biologen Peter Kropotkin vände till exempel på den initiala frågan i sin artikel Are we good enough? (1888). Om människan inte är god nog för frihet, resonerade han, hur ska hon då klara av att samexistera i ett förtryckande system där girighet och egoism är incitament för överlevnad? Inte särskilt bra verkar det som.

Så åter igen, är frågan om vår eller andras natur viktig? Bara om man anser att förtryck kan rättfärdigas. Annars inte alls.