Mannen som i fredags bombade och sköt ihjäl minst 93 personer finns nu på bild på många, kanske de flesta, nordiska tidningars förstasidor. Även några av världens mest kända tidningar, som New York Times, ägnar stort utrymme åt den norske massmördaren. Dessa bilder har han själv tagit fram och lagt ut på nätet. Det är en massmördares pressbilder.

Det hela är som han själv ska ha skrivit ”en marknadsföringsoperation” i syfte att sprida manifestet. Där skriver han om hur han hatar muslimer och socialdemokrater och hur massmorden i Oslo och Utöya förbereds.

Finns det skäl att vara förvånad över massakern i Norge? Det är kanske lätt att leva i västerländska välfärdssamhällen, men känslan av att existera är inte självklar.

En utbredd fantasi bland barn och förmodligen även vuxna är att rädda någon från en olycka eller skurkar. Temat är så tilltalande att det ständigt upprepas i serietidningar och actionfilmer. Den vanliga grabben eller tjejen dras in i ett äventyr, lämnar den anonyma, enformiga tillvaron och blir en hjälte.

I verkligheten är det sällan folk kan göra något åt brott eller olyckor. I verkligheten är det betydligt mer realistiskt att åta sig antihjältens roll. Att spränga en bilbomb, eller skjuta ungdomar på ett läger, är mer genomförbart än att rädda människor från samma öde.

Även i demokratiska stater är våldet utbrett. Brottsligheten är kanske lägre än någonsin, men skräcken är stor. Våld löser de flesta problem i populärkulturen och i fantasin – och även i geopolitiken. Många makthavare och opinionsbildare gör ingen hemlighet av att de tror på att våld kan göra om hela samhällen till det bättre. I alla fall när det handlar om länder som Afghanistan, Irak och Libyen. Så kanske ska man inte förvånas över att enskilda individer också tror att de kan förändra historiens gång med spektakulärt våld.

Kanske är den här typen av attacker eller massakrer oundvikliga. Kanske är det lika oundvikligt att en del människor blir massmördare som att andra begår självmord. Statistiskt går det att förutse att det kommer att ske, men vilka individer det handlar om är omöjligt att förutse.

I ledare och krönikor menar många att vi inte ska ge efter för extremister men är det inte just det medierna gör när de, inte minst på nyhetsplats, ger mördaren precis den uppmärksamhet han strävat efter?

Problemet blir inte mindre av att det finns anledning att tro att nyhetsrapporteringen påverkar den här typen av massakrer.

Generellt sett utförs terrorattentat i syfte att sätta skräck i allmänheten. Och massakern på Utöya påminner dessutom om skolmassakrer, där det finns bevis på att förövarna ofta är inspirerade av mediernas rapportering om tidigare skolmassakrer. Imitationsmomentet är kanske inte orsaken till dessa attacker, men väl en katalysator.

Att tiga ihjäl händelser som terrorattackerna i Norge är naturligtvis inget alternativ. Press- och yttrandefriheten är alltför viktig för demokratin för att åsidosättas. Man bör vara ytterst försiktig med att begränsa mediernas informationsfrihet. Men kanske finns det skäl att begränsa deras rätt att dramatisera och fokusera på gärningsmäns personlighet.

Vore det till exempel en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten om tv inte fick visa rörliga bilder under den första veckan som ett bombattentat ägt rum?

Och är det så självklart att tidningar och tv ska ha rätt att publicera bilder där förövaren poserar med vapen? Foton som förövaren själv har tagit, i syfte att förvandla sig till en ikonisk krigare?

Pierre Gilly

Hej, Pierre Gilly…

De flesta vänsterdebattörer ser ett samband mellan dådet, samtidens islamofobi och förövarens högerextrema ideologi. Du har inte riktigt det perspektivet. Hur tänker du?

– Jag tror inte att det är fruktbart att se terrorn i Norge politiskt. Formellt uppfyller det vad man kan förvänta sig av ett terroristattentat, men det saknar politisk realism. Attacken den 11 september fick USA att ta bort sina trupper från Saudiarabien då man insåg att närvaron blivit en grogrund för terrorism. Attackerna mot Madrid fick Spanien att lämna kriget i Irak. Spanjorerna förstod att deras regerings medverkan i Irakkriget fört terrorn till Madrid.

– Det finns likheter mellan attackerna i Norge och tidigare terrorattentat i världen men det handlar om en ytlig imitation av tillvägagångssättet. Terrorn i Norge saknar logik. Ska norrmännen förstå att fler norska ungdomar kan komma att avrättas om Norge inte ser över sin invandrarpolitik? Till och med bland extremister torde det vara obegripligt. Massakern på unga blonda norrmän kommer inte att inspirera rasister att mörda fler norrmän. Allmänheten kommer inte att känna att det finns ett samband mellan invandringspolitiken och massmorden.

– Massmorden i Norge är obegripliga på ett sätt som bara kan förklaras psykologiskt. Psykisk sjukdom kan vara ett resultat av hur samhället ser ut, men i psykopaters fall – som det säkert handlar om här – är orsaken ofta genetisk.

Kristian Borg