För några år sedan upplevde jag Mellanöstern över en laxburgare på Sibylla. Tjejen i kassan hade flytt från Irak strax efter den amerikanska invasionen. Jag vet, för jag var hennes lärare i svenska en tid.

Sedan dess har krisen i Irak bara förvärrats. Drömmen om att kunna återvända till Irak förblir en dagdröm medan hon serverar hamburgare i Linköping.

I ett hörn av korvkiosken berättade en tonåring för sin kompis om ett besök hos släkten i Jerusalem. En kusin hade fått flera tår avklippta av polisen. En annan kämpade för att inte fundamentalistiska judar skulle stjäla hans lägenhet.

När han märkte att jag hörde honom sänkte han rösten. Att få offren att känna mer skam än vrede tillhör Israels verkliga triumfer.

Skammen kan både kväva och föda vrede. Maktlöshet och förnedring inbjuder inte till kyliga kalkyler hos palestinierna i Gaza. Israel har med sina precisionsvapen dödat 230 palestinier, och nu har en markoffensiv just inletts. Hamas har – efter att ha avfyrat runt 300 raketer – dödat 1 (en) israel. Ändå är Hamas just nu inte intresserat av vapenvila. Gazabornas raketer låter mycket, de skrämmer, men deras förmåga att döda har hittills inte varit större än pilbågar.

Israel har alltid dödat tio till hundra gånger fler palestinier än palestinierna dödat israeler. Under kriget 2008–2009 dödade Israel 1 163 palestinier. På den israeliska sidan dog 13. Fyra av dem sköts av misstag av israeliska soldater.

Trafiken i Israel är ett betydligt större hot mot israeler än vad Hamas är. Palestiniernas förmåga att hota den israeliska statens existens är noll.

Men Israelvänner tar inte hänsyn till de reella styrkeförhållandena. För dem räknas inte handlingar, utan parternas intentioner (som de föreställer sig dem). Hör de om ett sönderbränt spädbarn vill de veta identiteten på barnet för att veta vad de ska tycka. Det är inte vad som händer, utan vem som agerar, som är det centrala. Att tala om döda palestinska barn är ett tecken på antisemitism.

På det sättet liknar debatten om Israel rapporteringen om terrorism i allmänhet. Om en stat dödar civila i syfte att uppnå politiska mål är det definitionsmässigt inte terrorism. Det är inte terror som definierar terrorismen, utan förövarens identitet som en ickestatlig organisation.

Frågan är inte om Israel har rätt att försvara sig, för att använda en plattityd ur den israeliska propagandan. Frågan är vilken typ av försvar som är rimligt. Hur många civila palestinska offer är rimligt, när man försvarar sig mot en fiende som inte kan skada en?

Den norske läkaren Erik Fosse som befinner sig på al-Chifasjukhuset i Gaza rapporterar att Israel använder dime-bomber (dense inert metal explosives). Skadorna leder till döden om man inte amputerar de drabbade kroppsdelarna. Många av offren är kvinnor och barn. Hur många bostadshus, skolor och sjukhus kan man förstöra utan att det handlar om övervåld?

Så länge palestinierna inte utgör ett verkligt hot kommer de inte att behandlas som människor med rättigheter. Så länge de är hjälplösa kommer bara en ny och tillfällig vapenvila att ingås. Vapenvila betyder att palestinierna slutar att försöka döda israeler, medan Israel fortsätter att döda palestinier. Förra året dödade israeliska soldater 36 palestinier på Gaza och Västbanken.

Israel kan fortsätta den omänskliga blockaden av Gaza och bygga nya bosättningar på palestinsk mark, helt enkelt därför att det kostar så lite. Den dåliga publicitet konflikten för med sig har sina fördelar. I en stat som är baserad på religion – men där allt färre tror på Gud – är fiender ett effektivt sätt att skapa sammanhållning och gemensam identitet.