I solidaritet med stamfolken, som hittills klarat sig undan kolonisationens alla ruscher, organiserar människorättsaktivister kampanjer för politiskt erkännande (i form av kulturella grupprättigheter) å deras vägnar. Idén är att skydd måste föregås av erkännande. Och för att bli erkända måste de bli kända.

Därför har bilder på nakna seminomader börjat spridas i pressen av och till, från Survival International eller regionala ursprungsorganisationer. Allt för den goda sakens skull. Att uppmärksamma och ge de ociviliserade Andra rätt att existera. Om än bara i ett naturreservat, som på zoo.

Nyligen bekräftade Brasiliens regering att fler icke-kontaktade ursprungsfolk påträffats i Amazonas. Att regeringen bekräftar att de finns är ett första steg till politiskt erkännande, menar aktivisterna och applåderar regeringen. Densamma regering som systematiskt sanktionerar hotet/exploateringen (legal som kriminell).

Allt är logiskt. Politiskt erkännande/ lagstiftning är en rationell metod för att institutionalisera normer och moral, i en liberaliserad värld. Aktivisternas goda vilja är uppriktig och syftet ädelt – genom att ge regnskogsnomaderna lagligt skydd att existera på egna villkor kan både regnskogen och dess invånare bevaras.

Men historien visar att logiken inte stämmer. I synnerhet vad gäller ursprungsfolk och lagen. Lagstiftning för att skydda liv (andra arter eller kulturer) har hittills inte stoppat exploateringen i Amazonas, där den mesta dessutom redan är illegal.

Låt oss fundera kring skillnaden mellan gränser och lagar mot denna bakgrund. De ursprungsfolk som ratar civilisationen har redan satt sina gränser. De som inte respekterar gränsen får en pil i bröstet, om de jagade inte hinner fly. Vad mer behöver man veta för att lämna dem ifred?

Allt handlar om gränser. De finns överallt, inom och mellan alla arter, relationer och situationer. Varken antropologin eller evolutionsbiologin skulle bestrida att gränser är en av (både det sociala och organiska) livets förutsättningar.

I sociala relationer är gränser kontextuella och dynamiska. Gränser handlar om integritet och respekt för annat liv. Liksom lyhördhet och empati i mellanmänskliga möten. Den anarkistiska biologen Kropotkin skulle prata om naturlig ömsesidighet.

Lagar är någonting helt annat. De är statiska, beslut ovanifrån och just därför ”en kniv vars egg aldrig skär de som håller den”. De är del av statens hierarkier och civilisationens logik. Allt det som stamfolken inte är eller vill vara.

Lagstiftning kräver också diskursiv bildning. Därför behöver ursprungsfolk (liksom alla lägre samhällsklasser) representanter som för deras talan. Det är inte konstigt att zapatisterna har en mestis som språkrör, de som söker politiskt erkännande måste göra sig förstådda. Eftersom ett nej är inte ett nej. Det krävs välformulerade argument som låter logiska i makthavarnas öron. Politiskt erkännande handlar om nåder.

Lagar påkallas när gränser – någons integritet – inte respekteras. Eller när man avser kringskära någons frihet. Historiskt har de kommit till för att skydda egendom och ge rätt att exploatera. Med den progressiva utvecklingen kring mänskliga rättigheter används lagen även för att försöka skydda liv. Och eftersom lagstiftning är kampens enda rumsrena arena (med betoning på enda) är det inte märkligt att utvecklingen predestineras till det juridiska systemet, staten, eller för att vara kontextuellt relevant: civilisationen, den domesticerade utveckling som nu betingar allt liv och alla kulturer.

Civilisationen är de lagar och regler som alla kulturer tvingas förhålla sig till, även om de inte vill vara med i spelet. Att de icke-kontaktade ursprungsfolkens gränser inte respekteras av den lagstiftande kulturen är symptomatiskt med dess hierarkiska logik. Den är bortom rättvisa, jämlikt, lyhördhet och respekt. Helt enkelt gränslös.