Vapenaffärer med Saudiarabien låser Sverige | Fria.Nu

Fördjupning


Christopher Holmbäck
Fria Tidningen

Vapenaffärer med Saudiarabien låser Sverige

Sveriges vapenexport till diktaturer och krigförande länder har eskalerat under 2000-talet. Men de ansvariga politikerna berättar ogärna varför. Den borgerliga regeringen, som inte vill ta ansvar för Sveriges sex år gamla militära samarbete med Saudiarabien, skickar nu en militärattaché för att ytterligare öppna upp kungadömet för svenska vapen. FRIA granskar den nya svenska vapenexportpolitiken. Saudiarabien visar vägen.

Det är inte alltid lätt att förstå varför Sverige – så känt både här och i omvärlden för att stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och fredsfrämjande – exporterar vapen till länder som Bahrain, Pakistan och Förenade Arabemiraten. Eller varför vi samarbetar militärt med sådana som Indien, Thailand och Saudiarabien. Enligt det militära samarbetsavtalet med saudierna som gällt sedan 2005 ska den svenska försvarsmakten bistå dem med ”system för stridsledning” och hjälpa kungahuset med ”elektronisk krigföring”. Varför? Varför skapar våra ledande politiker militära samarbeten som en svindlande stor majoritet av befolkningen är emot?

För att exportera vapensystem från Sverige krävs tillstånd från Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Myndigheten får ofta hård kritik för att bevilja export alltför lättvindigt. Men som generaldirektören på ISP, Andreas Ekman Duse, brukar påminna om: det står riksdagen fritt att ändra reglerna för vapenexporten. Och är regeringen missnöjd har den befogenhet att byta ut generaldirektören, som har stor makt över myndighetens beslut. Andreas Ekman Duse tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 2005, och den borgerliga regeringen förlängde nyligen hans mandat. 

När politiker motvilligt pressas till att förklara varför Sverige exporterar till diktaturer och aggressiva stater så blir svaren inte alltid klargörande. Försvarsminister Sten Tolgfors menar att ansvaret för Sveriges militära samarbete med Saudiarabien framför allt ligger på den socialdemokratiska regeringen för att den inledde relationerna. Samtidigt säger han att det vore ”en direkt ovänlig handling” att säga upp det militära samarbetet, eftersom Saudiarabien då skulle ”sluta lyssna på Sverige” (SR Ekot 15/5/2010).

”Dagens rika sagoprinsar flyger inte matta utan sandfärgad jumbojet. I två 747:or, och fyra plan till, kom kronprinsen av Saudiarabien på fredagen på officiellt besök i Sverige.”

Stockholms dagstidningar svassade och exotiserade när kronprins Abdullah för första gången besökte Sverige, den 8 juni 2001. Statsminister Göran Persson och den svenska kronprinsessan mötte på Arlanda: ”Victoria hade ljust syrenlila linnedräkt, snyggt mot solbränna, och mörkare lila band runt stråhatten,” fortsatte Svenska dagbladet.

Och kronprinsen stegade ner från flygplanet: ”En rutig huvudbonad, ett par svarta solbrillor, bockskägg – och en plånbok som blir ca 360 000 kronor tjockare per timme. Slå ihop det och vips, så har du världen fjärde rikaste man,” skrev Expressen.

Medierna tystnade när det kom till vad statsminister Göran Persson (”det här är stort”, ”jättetrevligt”), kronprins Abdullah och företagsledare från de båda länderna talade om, och kom fram till under affärsresan.


Tidslinje (pdf)

År 2005 var svensk media inte längre lika bländade av det saudiska överdådet. Abdullah, som nu hade blivit kung, skickade den 15 november 2005 prins och försvarsminister Khaled till Sverige för att träffa företrädare för svensk vapenindustri och teckna ett militärt samarbetsavtal med Sverige, vilket kritiserades i pressen. Prinsen tycktes inte se motsättningarna. Tvärtom var ju Abdullahs möte med Göran Persson själva förutsättningen för prins Khaleds framgångar.

– Det satte fart på samarbetet i rätt riktning. Sedan dess har vi haft ett par militära delegationer här som har förberett mitt besök, sade han till SvD, och tillade att besöket ”inte bara handlar om att köpa vapen.”

Sedan 2001 har svenska företag gjort vapenaffärer med saudiska prinsar och kungar. Ibland dyker uppgifter om en affär upp i media, men oftast förblir allt hemligstämplat; saudierna brukar vilja ha det så, och då vill det svenska företaget vara sin kund till lags, och svenska myndigheter, som bistått exporten, vill i sin tur inte förstöra för företaget.

Handelsminister Ewa Björling – som hävdar (SvD 24/2/2011) att revolutionerna i Tunisien och Egypten inte hade kunnat ske utan svensk teknologi (som möjliggjorde kommunikation via sociala medier) och svenska turister (som visade ”att en annan framtid är möjlig”) – erbjuder inte heller mycket till svar när det gäller våra vapenaffärer med Saudiarabien. Inför valet förra året frågade Dagens industri Björling varför Sverige tillåtit export till saudierna av vapen som konstruerats för att spränga stridsvagnar. Det har jag inget att göra med, förklarade Björling, och hänvisade till ett beslut som togs 2002, ”av den röda regeringen”. Trots att Ewa Björling har ett direkt ansvar för att marknadsföra svenska företag, öppna utländska marknader, behandla vapenaffärer, och är minister i  den formation som är satt att styra landet.

Men det är trots allt ingen dum idé att följa Björlings tanke. ”Den röda regeringen” presenterade nämligen skälen för det militära samarbetet i riksdagen 2006, efter att ha blivit häftigt ifrågasatt av folkpartisten Birgitta Ohlsson.

”Det är oacceptabelt att den socialdemokratiska regeringen lovsjunger mänskliga rättigheter i retoriken men prioriterar goda relationer med det köpstarka saudiska kungadömet när det verkligen gäller”, sa Ohlsson i riksdagen den 17 januari 2006. Och utrikesminister Laila Freivalds (S) svarade: ”Saudiarabien har en avgörande betydelse för upprätthållandet av världens oljeproduktion och stabilisering av priset på olja.”

Hon tillade att hon tror mer på dialog än på bojkott, innan hon fortsatte. ”Saudiarabien är numera en viktig del i den internationella koalitionen mot terrorism /.../ Saudiarabien är vår viktigaste exportmarknad i arabvärlden. Sedan gammalt arbetar många svenskar och svenska företag i landet, och regeringen hoppas på ökade saudiska investeringar i Sverige.”

På en direkt fråga från FRIA meddelar den nuvarande regeringen (där Birgitta Ohlsson i dag är EU-minister) att ”den röda regeringens” linje står fast. Även Socialdemokraterna står i dag för samma politik, enligt partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin.

Med andra ord: Sverige har sedan 2005 samarbetat militärt med Saudiarabien för att tillse att oljan flödar jämnt; för att hjälpa till i den internationella kampen mot terrorismen; och för att få del av saudiska oljemiljarder.

Det är argument som som rimmar väl med den svenska utrikes- och säkerhetspolitik så som den utvecklats de senaste 15 åren. Under den tiden har det svenska stora värnpliktsbaserade invasionsförsvaret förvandlats till en mindre insatsstyrka med yrkessoldater, vars primära uppdrag är att försvara svenska intressen i andra länder.

Den svenska vapenindustrin, som under kalla kriget byggdes upp av den svenska (socialdemokratiska) staten genom statligt ägande, stödköp av vapensystem och storsatsningar på stridsflygplan – allt enligt officiell doktrin för att värna vår neutralitet – hålls fortfarande under armarna, men av andra skäl. Nu ”bygger vi säkerhet tillsammans med andra,” som försvarsminister Sten Tolgfors tycker om att säga. Men det var inte han som kom på idén. I mitten på 90-talet började socialdemokraterna utveckla ett ”ömsesidigt beroende” med andra stater. Och man förstod snabbt att vapenindustrin är ett ypperligt hjälpmedel i det arbetet. Ta USA. I dag är svensk vapenindustri så ”ömsesidigt beroende” av stormakten att det skulle vara kostsamt för USA att bryta det djupa militära samarbetet mellan länderna, och omöjligt för Sverige att ifrågasätta det. Svenska vapen är sprängfyllda av amerikansk teknologi. Ska Sverige och Saab fortsätta utveckla och sälja Jas 39 Gripen och andra stridsflygplan, så måste Sverige behålla sitt ömsesidiga beroende med USA.

 

”Saudiarabien är en viktig del i den internationella koalitionen mot terrorism och är vår viktigaste exportmarknad i arabvärden.”
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) står fast vid utrikesminister
Laila Freivalds (S) argument från 2005.

FOTO: MARKUS DAHLBERG/SCANPIX 

 

Det statliga stödet till den svenska vapenindustrin har gått från att handla om industristöd och arbetstillfällen till att än mer hjälpa företagen att sälja vapen utomlands. Under senare delen av 00-talet arbetade över 100 personer inom försvarsmyndigheterna med att främja svensk vapenexport. Den verksamheten ökade under 2009, enligt regeringen, som inrättade Försvarsexportmyndigheten i augusti förra året – en myndighet vars primära uppgift är att hjälpa svenskbaserade vapenföretag i sina exportansträngningar.

Sådana beslut är nödvändiga för den svenska krigsmaterielindustrins överlevnad. ”I marknadsförings- och insäljningsfaserna krävs ett starkt politiskt stöd från regeringskansliet med inslag av exempelvis agerande från statsråd,” skriver organisationen Säkerhets- och försvarsföretagen, som samlar större delen av landets vapenindustri. ”Att sälja avancerad försvarsmateriel internationellt utan att ha ett tydligt stöd från egna myndigheter är nästan omöjligt.”

Det ökade statliga exportstödet har en självförstärkande effekt. När ett militärt samarbete eller en fet vapenaffär – där underhåll och följdleveranser kan pågå i decennier – väl är i kraft, så är den politiska kostnaden att dra sig ur stor. Den utrikespolitiska kostnaden, vill säga. En vapenaffär pressar berörda svenska politiker och tjänstemän att vrida sina öron från dess folkvalda, mot utlandet, för att hörsamma kraven från EU:s, Natos, USA:s och Saudiarabiens ledare.

Det är i det ljuset lättare att förstå Sveriges nuvarande prioriteringar: att jaga pirater utanför Somalias kust snarare än att stoppa andra länders illegala fiske och giftdumpning i samma vatten; att satsa på vapenleveranser och militära samarbeten som ett sätt att skapa säkerhet; att hjälpa en stat som Saudiarabien att ”stoppa terrorister”.

– Låt mig börja med att uttrycka mitt tack till alla inblandade för vad jag tycker har varit två ytterst stimulerande dagar här i Bahrain.

Det är Carl Bildt som talar. Han är på säkerhetskonferens i huvudstaden Manama. Höjdarorganisationen International institute for strategic studies arrangerar. På karaktäristisk svengelska ser Carl Bildt till att nämna de viktigaste med namn:

– Kung Abdullah, utrikesminister Clinton, och många andra, har kommit med viktiga budskap, fortsätter han.

Bildt ser bekväm ut. Han står stadigt med handflatorna mot varsin ände av podiet. Pratar om GCC-regionen, sexländersamarbetet vid persiska viken med Saudiarabien i spetsen.

– Den här regionen är en extremt god illustration över den växande betydelsen för vad jag kallar flödes-säkerhet. I denna tid av accelererande globalisering så handlar sann säkerhet i våra samhällen, och för dess medborgare, ekonomi och statliga institutioner /…/ om säkerhet för flödena av alla de människor, varor, energi, information /…/ som flödar genom nationer, regioner och hela globen.

Flödes-säkerhet och samhällssäkerhet är trendord hos västmakternas ministrar, och råkar också vara det hos västvärldens stora vapenföretag. Åke Svensson, tills nyligen vd för Sveriges vapenbjässe Saab, uttryckte till Dagens industri 2009 sin syn på världen, tillika Saabs affärsidé: ”Det finns ett behov av att skydda samhället utan att det är försvarsrelaterat. Vi går från att skydda gränser till att skydda flödena.”

I den verkligheten – där Sveriges säkerhet bygger på att information, granatäpplen, turister och olja flödar fritt, över hela världen – blir GCC-länderna onekligen viktiga, eftersom det är en stabil oljeexporterande region i en explosiv del av världen. GCC-länderna – Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Qatar, Oman – är alla stabila västallierade, men med grannar som Irak, Iran, Pakistan och Israel lurar farorna mot flödena ständigt.

Allt detta vet Carl Bildt. Vad han inte vet när han håller sitt tal den 4 december 2010 är att 13 dagar senare kommer Mohammed Bouazizi sätta eld på sig själv i Tunisien och sätta av en protestvåg över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Bildt vet inte att precis två månader efter att han lämnar podiet så kommer några hundra bahrainier att hålla en stödmanifestation för det egyptiska folket utanför den egyptiska ambassaden, och att det kommer att bli smygstarten på en enorm folklig resning i det lilla landet – som tvärnitar den 15 mars då den slås ner brutalt av GCC-trupper från Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, trupper som fortfarande rycker upp oppositionella bahrainier från sina sängar och sjukhusbäddar för att misshandla eller kidnappa dem. 

 

Saudiarabien hjälper flera länder i regionen att militärt slå ner protester där den egna befolkningen söker demokrati.
FOTO: RAFIQ MAQBOOL/AP/SCANPIX

 

”Vi säljer säkerhet och frihet, ett starkt försvar för vårt sätt att leva”, fortsatte Saabs vd Åke Svensson

Alla GCC-länder köper vapen av svenska företag. Vapenexportkontrollmyndigheten ISP gav färska klartecken till vapenleveranser till Saudiarabien i januari och februari. Ja, GCC tycks vara den nya motorn för svensk vapenindustri. ”Saab expanderar sitt kontor här i Abu Dhabi (Qatar) för att bättre kunna utföra verksamhet i Mellanöstern och Nordafrika och har också öppnat ett kontor i Riyadh” i Saudiarabien, skriver den ansedda försvarstidningen Jane´s den 20 februari. I Förenade Arabemiraten femdubblade Saab sin personal förra året: från tre till 15. 

Den militära tidningen Jane’s menar att det är övervaknings- och stridsledningssystemet Erieye som leder vägen för Saab i GCC-regionen. Flera länder anser sig ha ett behov av systemet som har förmåga att registrera små föremål och rörelser över vidsträckta områden både på land och till havs. Förenade Arabemiraten har redan köpt. Och den 4 oktober förra året berättade Saab att man landat en Erieye-affär på över 4,5 miljarder kronor, motsvarande hälften av Sveriges totala årliga export till Saudiarabien. På kundens begäran berättade man inte vem som hade köpt, men bara några dagar senare skrev Jane’s defence weekly att köparen enligt flera officiella källor var Saudiarabien. 

Saab fick ett positivt förhandsbesked på att sälja Erieye till saudierna i början på 2000-talet (mer än så vill inte ISP säga), och affären har varit på gång sedan dess. ”Ordern tros vara del av ett större paket med försvarssystem som kungadömet ser fram emot att köpa av Sverige,” skriver Jane’s, och fortsätter: ”Den mest uppenbara uppgiften för Erieye är längs med gränsen mot Jemen.” Den saudiska dynastin oroar sig över utvecklingen i Jemen, där kompisen och diktatorn Ali Abdullah Saleh är under extrem press från sin egen befolkning. Under 2009 flygbombade Saudiarabien byar i Jemen och vägrade flyktingar från stridigheterna i Jemen tillträde till Saudiarabien.

Sedan Sverige ingick ett formellt militärt samarbetsavtal med Saudiarabien 2005 har årliga möten ägt rum för att fördjupa relationerna. Företrädare för svenska försvarsmyndigheter har träffat sina saudiska dito fem gånger, varannan gång i Saudiarabien och varannan i Sverige. Vad de pratar om får vi inte veta, regeringen har hemligstämplat protokollen i sin helhet. Under 2011 bär det av till Saudiarabien igen, och Försvarsexportmyndighetens chef för strategiavdelningen, Ann-Christine Langselius, väntas för första gången, och som enda kvinna, följa med på resan. Vad hon tycker om det, eller vad hon ska göra på mötet får vi inte heller veta, för Langselius vägrar svara på en enda fråga, med hänvisning till att ”allt” är sekretessbelagt.

Men Håkan Westin, som spelat en viktig roll under de senasta mötena mellan Saudiarabien och Sverige, går med på att prata med FRIA. Westins relationer med Saudiarabien började den 27 augusti 2009. Då beslutade den borgerliga regeringen att Westin skulle bli Sveriges första militärattaché någonsin till Saudiarabien. Sedan dess är han baserad på den svenska ambassaden i huvudstaden Riyadh en tredjedel av sin arbetstid. Precis som för Sveriges andra omkring 40 attachéer så går jobbet ut på att bygga upp kontaktnät - träffa folk, prata, lyssna. Håkan Westin umgås bland annat med representanter för det saudiska försvars- och flygvapendepartementet.

– På sikt ska jag kunna vara en slags guide i värdlandets industri om svenska försvarsindustrin har ett sådant intresse, säger han.

Det ingår också i hans arbetsuppgifter att hålla sig uppdaterad kring de politiska utvecklingarna i regionen. Han har noterat att saudierna rapporterar om ”oroligheterna” i Jemen på ett annat sätt än vi gör i Sverige. Men han vill inte gärna diskutera vad som händer i Bahrain, säger att han vet för lite för att göra en analys. Som många andra inom svenska försvarsmyndigheter och försvarsmakt pratar han hellre om terrorism. Westin följer noga kungadömets terrorbekämpning.

– Sedan fem, sex år tillbaka, när en fransk diplomat blev skjuten i Saudiarabien, så har den saudiska verksamheten för att bekämpa terrorism ökat radikalt.

Westin poängterar att det militära samarbetet med saudierna ännu inte kommit långt. Skulle det utvecklas kan hans 33 år av yrkeserfarenhet från flygvapnet komma väl till pass, och Westin tror att det kan ha haft att göra med att just han fick jobbet.

– Om det nu skulle bli någon form av närmare samarbete så skulle det inte vara otroligt om det var inom flygvapnet.

Det är inte klart om ett sådant framtida samarbete skulle innefatta stridsflygplanet Jas 39 Gripen, som Saab ivrigt marknadsför. Eller om det kan handla om obemannade stridsflygplan – en lovande framtidsbransch som Saab sätter stort hopp till, och där den svenska staten är med och finansierar Saabs pilotprojekt inom obemannat stridsflyg.

Det var i och med prins Khaleds besök 2005, då han var i Stockholm för att skriva på det militära samarbetsavtalet, som Birgitta Ohlsson blev upprörd. Hon och folkpartikollegan Allan Widman anmälde dåvarande försvarsminister Leni Björklund (S) till riksdagens konstitutionsutskott. De menade att Björklund skrev under det militära samarbetsavtalet i strid mot principerna i Sveriges utrikespolitik liksom reglerna för svensk vapenexport. Men försvarsministern friades. Och i riksdagen förklarade utrikesminister Laila Freivalds att det inte fanns någon anledning till oro: ”Eventuell export av krigsmateriel berörs inte av samarbetsavtalet utan hanteras från fall till fall enligt gällande lagstiftning och riktlinjer.”


Svenska vapen till icke-demokratier 2000–2010 (pdf)

Att militära samarbeten inte skulle ha någon inverkan på exporten av krigsmateriel, som regleras av myndigheten ISP, är närmast ett mantra bland svenska ministrar, oavsett färg. Att det ligger till på motsatt vis, bekräftar ISP själva för FRIA.

– Ett sådant avtal är ju någonting som talar för en export, eftersom det då finns ett försvarspolitiskt intresse att samarbeta, säger Jan-Erik Lövgren, vice chef på ISP. Tidigare har även generaldirektören för ISP förklarat att exporttillstånd gavs till Saudiarabien redan 2002 ”i ljuset av de diskussioner som då fördes om ett [militärt samarbete] mellan Sverige och Saudiarabien.”

När den svenska regeringen ingår ett militärt samarbete med en annan stat så definierar man samtidigt vad svensk säkerhets-, försvars- och utrikespolitik ska vara, precis som Göran Persson och kronprinsessan Viktoria gjorde när de välkomnade den saudiske kronprinsen 2001. I regelverket som vapenexportkontrollmyndigheten ISP har att följa står att de inte bör tillåta export till länder som kränker mänskliga rättigheter eller som står i begrepp att föra krig. Samtidigt ska export beviljas om det ligger i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intresse; utrikespolitiken sitter ofta på trumf. Och de som bestämmer vad trumfen ska vara är regeringen, tillsatt av riksdagen.

Varje år lämnar ISP en rapport till regeringen, som producerar en skrivelse, som riksdagen har att ta ställning till. Om det är någon gång de folkvalda ska förändra den svenska vapenexporten så är det nu. Senast den 10 maj ska utrikesutskottet komma med sitt årliga betänkande och den 19 maj debatterar och beslutar riksdagen om den fortsatta vapenexporten. Lagom till det har vice statsminister Jan Björklund, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och Svenska freds med snarlika formuleringar yrkat på att ett demokratikriterium ska införas i lagstiftningen för vapenexporten.

Men skulle det göra någon skillnad? 

Jan-Erik Lövgren, vicechefen på ISP, verkar inte tro det. Han påpekar att det är svårt att definiera vad en demokrati är, medan mänskliga rättigheter-begreppet, som myndigheten redan har att ta ställning till, rymmer en djup förståelse av bland annat demokratiska rättigheter.

Så länge kraven på mänskliga rättigheter, demokrati, eller vad man nu vill sätta som ”centrala villkor” inte är juridiskt bindande så kan regeringen fortsätta att definiera trumfen; ISP kan fortsätta bevilja export om de bedömer att Sveriges utrikespolitiska skäl väger tyngre.

När den socialdemokratiska regeringen startar ett militärt samarbete med Saudiarabien och när de borgerliga fördjupar samarbetet så bryter de alltså inte mot det svenska regelverket för vapenexport. De skriver reglerna. 

Fakta: 

Varannan vecka bereder vi plats för granskningar som mer samhällsfördjupande diskussion och analys. Vi vill gärna ha din hjälp. Om du har ett tips på något du tycker att vi bör granska, högt som lågt, i hela landet – hör av dig till tema(snablea)fria.nu.

Tema: Svensk vapenexport
• Vapenaffärer med Saudiarabien låser Sverige 
• ”Sverige har hittat ett sätt att i det tysta stödja en diktatur”

Annons

Rekommenderade artiklar

”Sverige har hittat ett sätt att i det tysta stödja en diktatur”

Både Saudiarabien och Sverige tjänar på det militära samarbetet och vapenförsäljningarna till kungadömet, säger den saudiske professorn Madawi al-Rasheed. Svenska vapenföretag gynnas av att ingen i Saudiarabien ställer frågor, och saudierna får hjälp att i tysthet förtrycka sitt folk.

Fria Tidningen

Obamas globala avrättningskrig

När Barack Obama gick till val på löften om att stänga Guantanamo, dra tillbaka trupperna från Irak samt att USA skulle upphöra med människorättsvidriga metoder i ”kriget mot terrorismen” väcktes förhoppningar om en fredligare och mer rättssäker framtid. Tre år senare ser vi dock en motsatt utveckling. Christopher Holmbäck har granskat fredspristagarens säkerhetspolitik och blottlägger ett USA där allt mer pengar läggs på hemlig och högteknologisk krigföring, samtidigt som internationell rätt urholkas ytterligare.

Fria Tidningen

Arabvärldens diktaturer – en svensk guldgruva

Per Björklund inleder Frias nya granskande redaktion med en djupdykning och analys av den svenska utrikespolitiken och regeringens uttalade mål om ökad export – även till länder med auktoritära styrelseskick.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu