Irak ska vara tömt på amerikanska baser och soldater senast den 1 januari 2012, enligt ett avtal som slöts 2008 mellan Irak och USA:s dåvarande president George W Bush. Men USA släpper inte greppet om Irak. En diplomatstyrka på 17 000 personer ska bemanna världens största ambassad i Bagdad och fyra andra diplomatbaser i Irak. För att skydda sina anläggningar, sin personal och sina intressen planerar det amerikanska utrikesdepartementet att anlita 5 500 beväpnade säkerhetsvakter.

Men vad är USA:s intressen i Irak åtta år efter invasionen?

– Den röriga amerikanska utrikespolitiken gör det svårt att svara på sådana frågor, säger Raed Jarrar, exilirakier och politisk analytiker, till FRIA.

– Vi vet inte riktigt vad USA vill, vi vet bara att olika intressegrupper – som amerikanska storföretag och den pro-israeliska lobbyn – har önskelistor till den amerikanska regeringen.

De amerikanska soldaterna lämnar ett sönderslitet land med ett förlamat politiskt system. Miljoner människor är fortfarande på flykt eller etniskt rensade, minoriteter förföljs, förödande självmordsbombningar med dunkla politiska syften är fortfarande vardag.

Och Iraks folkvalda politiker är fastlåsta i inbördes strider.

– Ett av de största problemen i Irak innan valet i mars förra året, var att varje parti har sin egen milis, vilket också avgjorde vad många röstade på, säger Raed Jarrar.

– Det problemet är kvar.

Premiärminister Nuri al-Maliki har enligt rapporter från Los Angeles Times och Human Rights Watch direkt makt över flera brigader, bland dem fruktade elitsoldater som under flera år har utbildats av amerikanska specialförband och som ofta attackerar och arresterar ”terrorister”. Maliki driver även ett antal hemliga fängelser där människor torteras till erkännanden.

Irak ministerier fungerar mer som konkurrerande bastioner mellan olika sekter och ledare - därför klarar de inte av att lösa ens problemen med elektricitet och vatten som allvarligt försvårar irakiernas vardag. Om det är analytiker som Raed Jarrar och stora delar av befolkningen överens. Men det är först i år som irakierna, inspirerade av de nordafrikanska revolterna, börjat organisera sig.

För första gången någonsin vibrerar den irakiska webben av politiska diskussioner. Den 25 februari, ”Vredens dag”, protesterade tiotusentals människor över hela Irak med krav på reformer. Antalet demonstranter är lägre än i andra arabländer, men det är inte poängen, menar en av protestledarna.

– Två tusen demonstranter i Irak är som två miljoner i Egypten, eftersom de måste komma ut på gatorna i trots mot sin sekt, sin religion, säger Basaam Abdulrizak till Washington Post.

Flera regionala och lokala ledare har avgått till följd av demonstrationerna och rikspolitiker har lovat reformer. Men regimen har också slagit till hårt. Säkerhetsstyrkor rapporteras ha dödat dussintals och skadat hundratals demonstranter, gjort massarresteringar och trakasserat och attackerat journalister.

Likt många andra länder i Mellanöstern verkar makthavarnas hårda tag inte avskräcka demonstranterna.

Det gäller inte minst i den kurdiska regionen i Irak, som upplever demonstrationer av en art som aldrig tidigare skådats i norra Irak. Regionen har ett stort mått av självstyre, och demonstranterna riktar sina krav främst mot regionens politiker.

– Det är en riktigt dramatisk situation i Suleymaniyah, den näst största staden i den kurdiska regionen, säger Jarrar.

– Demonstranterna kräver väldiga förändringar, och att Massoud Barzani, presidenten för den kurdiska regionen, annars ska avgå. Det är likvärdigt med att kräva Egyptens förre president Hosni Mubaraks avgång – Barzanifamiljen har innehaft presidentposten i många decennier.

Demonstrationerna i den kurdiska regionen började efter att det starkaste oppositionspartiet, Goran (Förändring), i slutet på januari gick ut med en rad krav: förbud mot ministerstyre, upplösandet av den nuvarande regeringen och bildandet en neutral, provisorisk och teknokratisk regering, samt ett nyval fritt från valfusk. Kraven riktades mot de två partier som länge styrt den kurdiska regionen, KDP (Kurdistans Demokratiska Parti) och PUK (Patriotiska Unionen i Kurdistan).

Liknande begär skallar nu på frihetstorget i Suleymaniyah, där de dagliga protesterna går in på sin andra månad.

– Demonstranternas antal ökar hela tiden, det gäller inte minst kvinnor, som anslutit allt mer sedan firandet av den internationella kvinnodagen, säger Reza Cebar, en av demonstranterna på frihetstorget, till FRIA.

Folkmassan fylls också på med människor som förhindrats att demonstrera på sina hemorter. Runtomkring Reza Cebar håller någon tal, andra framför en gatuteater. Flera huvuden läser ”Demonstrationerna – dag för dag”, en tidning som görs av några av demonstranterna och dagligen delas ut på torget.

USA har involverat sig i andra länder i Mellanöstern, där de balanserat sina intressen med demonstranternas krav. I Irak har USA bemött myndigheternas våld mot demonstranterna med tystnad eller överslätanden. Det är samma attityd som USA länge haft när det gäller missbruket av Iraks hårdföra miliser och den utbredda tortyren i Iraks hemliga fängelser.

Men demonstranterna verkar inte ägna USA mycket uppmärksamhet. Ilskan riktas mot irakiska ledare.

I söndags hördes nya missnöjesvrål i Irak. Ett uppror på ett fängelse slutade med att flera skadades och att två fångar dödades – vakterna misstänks vara de skyldiga.

– Ända sedan Abu Ghraib-skandalen har frågan om fängelser varit känslig för irakierna, säger Jarrar.

– Nästan alla irakier känner åtminstone en person som har varit eller är inburad. Antingen så dör fångarna i burarna eller så släpps de utan att någonsin få misstankarna mot sig förklarade.

På fredagen genomfördes nya demonstrationer, bland annat mot fängelserna, i flera städer i Irak. Raed Jarrar tror att ett avgörande läge närmar sig.

– Den här månaden kommer att visa om det kommer att bli ett Egypten i Irak, eller om motståndet blir krossat av makthavarna.