Samtidigt som denna den slutgiltiga tömningen av den svenska landsbygden pågår, gör de etablerade politiska partierna – inklusive landsbygdens forna vapendragare Centerpartiet – allt för att tillfredsställa samma begränsade segment av den urbana väljarkåren. Om landsbygden och dess invånare talas det i offentligheten inte.

Journalisten Kristina Mattsson, själv uppvuxen i det lantliga Roslagen, rör sig i reportageboken Landet utanför på samma gång hemtamt och försiktigt prövande i dessa samtidens icke-platser, med namn som Gysingen, Vaggeryd, Filipstad och Köttsjön. I glesbygdsbornas berättelser framträder en känsla av reellt utanförskap – en känsla som väl delvis måste sägas ligga till grund för såväl Sverigedemokraternas som en rad mer lokala populistiska partiers framgångar i det senaste valet.

Förutom synliggörande av en halvt bortglömd (alternativt förträngd) verklighet hör det till bokens främsta förtjänster att Mattson visar upp de stundtals absurda effekterna av decenniers halvhjärtad glesbygdspolitik. Resan från 50-talets lokaliseringsstöd över Norrlandspolitiken på 60-talet och 80-talets fokus på nyföretagande har lett fram till en närmast fullständig abdikation från statens sida i förhållande till sina mer perifera delar.

I politikens ställe har förutom populistpartierna en räcka managementsgurus klivit in, alla med mer eller mindre urvattnade receptet på hur nedgång ska vändas till geografisk triumf i Sveriges alla landshålor. Kommuner med sviktande befolkningsunderlag sväljer medicinen och satsar allt på marknadsföring, klusterbildning och vildmarksturism i ett sista desperat försök att få migrationsströmmarna att byta riktning.

Som Mattsson påpekar finns det visst exempel på kommuner som lyckats vända en nedåtgående trend. Kommuner som Sunne och Åre är i dag välmående, framtidsinriktade, med blomstrande näringsliv. Men att framhålla dessa som exempel för andra kommuner att följa – vilket görs av både politiker och de mer eller mindre välvilliga landsbygdsutvecklare som ständigt uppvaktar kommunerna – blir närmast ett hån mot landets alla Ragunda och Hultsfred som desperat kämpar för sin överlevnad i kölvattnet av nedlagda basnäringar. Framgången är ju i allra högsta grad betingad av vissa, specifika förutsättningar.

Professor Erik Westholm vid Institutet för Framtidsstudier säger apropå detta till Mattsson att ”när jag kommer till ett ställe i periferin som det går bra för, tar det mig bara två timmar att ta reda på varför. Det finns en skidanläggning där eller också har de en väldigt speciell naturresurs. Om inte det finns så går det inte bra.” Så mycket för nödvändigheten av kluster och vinnarkulturer.

Sanningen är ju också att kommunernas allt mer högljudda marknadsföring – som resulterat i oförglömliga slogans av typen ”When you’re in Europe don’t miss Skurup” och ”Österåker – inte bara en anstalt” – är del i ett nollsummespel. ”Alla kommuner slåss om samma människor”, som Georg Karlsson, studiecirkelledare i Hultsfred, suckande konstaterar i Mattsons reportage.

Alla glesbygdskommuner med minsta överlevnadsinstinkt förväntas ändå (eller just därför) rätta in sig i ledet och bli en av två saker: råvaruproducent åt storstaden eller naturskön kuliss åt storstadens utarbetade människor.

Låt oss diskutera detta, innan det är för sent, uppmanar Kristina Mattsson. Landsbygden får inte bara bli en angelägenhet för de allt färre glesbygdsborna. Med den försvinner en för mänskligheten helt ovärderlig encyklopedi av tyst kunskap om den skapande människan och hennes förhållande till naturen.

Därför angår landsbygden oss alla, långt utöver dess nuvarande funktion som förråd och sceneri för konsumerande storstadsbor. Som utgångspunkt för en pånyttfödd och helt nödvändig diskussion om landsbygdens framtid kan Landet utanför mycket väl fylla en viktig funktion.