Bakgrunden till det stora intresset är något så orafflande som en regeringsrapport, sedermera omgjord till omtalad bok och nu utgiven på svenska av Ordfront under titeln Välfärd utan tillväxt. Den svenska utgåvan är försedd med inte ett eller två utan fyra förord, skrivna av lika många distingerade professorer och ledare. Alla utmålar Jackson som en sanningssägande hjälte, och boken som en avgörande ögonöppnare. Efter utgivningen gick den direkt in på Dagens Nyheters kritikerlista och Jackson har fått omfattande utrymme i underdåniga intervjuer i flertalet svenska tidskrifter och nyhetstidningar med vänsterprägel.

Med tanke på den, för en normalbeläst person, välbekanta (och ganska tama) analys av tillväxtens begränsningar som därefter följer är det någonting kuriöst över det enorma engagemang som centreras kring hans person i svenska miljö- och vänsterkretsar.

Frågan som ligger till grund för boken är en av de mest grundläggande: Hur kan oändlig tillväxt existera i en värld av ändliga resurser? Svaret Jackson levererar är, föga förvånande, att det inte är möjligt. Tillväxten är (i dess nuvarande skepnad, frestas Jackson på liberalt manér ibland att tillägga) ohållbar. Förr eller senare sätter ekologins gränser stopp för ekonomins gränslösa aptit.

Tillväxten har ytterligare ett stort problem, nämligen att den ovanför en viss nivå av basal behovstillfredsställelse slutar leverera välfärd. Marginalnyttan, som en ekonom skulle uttrycka det, blir försumbar när människan redan har fyllt varje tänkbart materiellt behov. Ja, i de rikaste länderna visar konsumentforskningen att tillväxten numera bidrar till ofärd, snarare än välfärd. Människorna mår allt sämre, blir allt mer isolerade, men fortsätter trots det tvångsmässigt att sträva efter mer: ytterligare en platt-teve, ännu en totalrenovering av köket eller en uppgradering till den senaste årsmodellen av den där bilen som de nyss köpte.

Problemet, som gör mönstret så svårt att bryta, är att tillväxten bär upp själva systemet. Negativ tillväxt (de-growth) är i dag inte ett alternativ (och för klassiskt skolade nationalekonomer rentav en styggelse), eftersom det på kort sikt skulle leda till arbetslöshet och sjunkande konkurrenskraft och på lång sikt möjligen ett fullständigt ekonomiskt sammanbrott. Jackson kallar det hela ”tillväxtens dilemma”, och menar att det måste lösas snart om samhället inte ska gå under i någon av de multipla kriser vi nu står inför (ekologi, säkerhet, ekonomi och så vidare).

Hans recept för ett ”välstånd som varar” ryms på bokens sista 20 sidor och kan sammanfattas under tre huvudrubriker: a) fastställ gränserna, b) rätta till den ekonomiska modellen och c) förändra den sociala logiken. På frågan om det samhälle som sålunda skapas fortfarande kan kallas kapitalistiskt svarar han med ett osäkert ”nja...” Någon socialist är han sannerligen inte, och på det stora hela är det väl inte så viktigt vad saker och ting kallas, tycks han mena. Frågan är ju då varför det är så viktigt att hålla fast vid begreppet ”kapitalism”.

En märklig aspekt av Tim Jacksons bok är också att han skriver som om den stora och långa kritiska traditionen inom politik och akademi över huvud taget inte existerade. Karl Marx nämns inte vid namn, och inte heller någon av de hundratals verkligt banbrytande analyser av kapitalismen och tillväxtens dilemma som gjorts i hans efterföljd under de senaste 150 åren, och som i dag framför allt utvecklas och förs vidare av den ekosocialistiska rörelsen.

Det närmaste Jackson kommer en samhällskritik av rang är betecknande nog när han lyfter fram konsumismens skadliga inverkan på individ och samhälle med hjälp av de (kanoniserade) sociologiska giganterna Pierre Bourdieu och Zygmunt Bauman.

Så fort det bränner till i övrigt, och verkligt samhällsomdanande åtgärder kommer på tal, backar han undan. Är det priset man får betala för en plats i det mediala finrummet? Enligt Jackson själv mottogs hans rapport med hostilitet av den brittiska regeringen, och det kan man ju i och för sig finna lite underhållande, men när han under sitt Sverigebesök fick chansen att tala till den svenska riksdagen tonade han enligt rapporterna till och med ner det tillväxtkritiska budskapet. De svenska riksdagsledamöterna fick nu plötsligt höra att fortsatt tillväxt visst var möjlig, i någon form, oklart vilken.

Att det kan kittla en och annan att inför västerländska politiker ifrågasätta det heligaste av det heliga i den samtida kapitalismen må vara förståeligt. Frågan jag ställer mig efter att ha läst Välfärd utan tillväxt är emellertid vad ett förlag som Ordfront tycker att denna bok tillför deras utgivning.

Vad ger det en svensk vänster att omfamna en brittisk ekonom som uttalar det mest grundläggande i tillväxtkritikens ABC? Diskussionen om tillväxtens vara eller inte vara kan visserligen vara välkommen på ett övergripande plan, men det är verkligen ett bottenbetyg till svensk vänster – och till miljö- och klimatrörelsen, bör tilläggas – om det är på den här nivån, och med den här utgångspunkten, man vill att debatten ska föras. Tala om att sakna problemformuleringsprivilegiet.

Eller är vi kanske inte överens ens om att vi är vänster längre?

Tim Jackson besökte ABF-huset i Stockholm den 8 februari. Föredraget finns att se här: www.youtube.com/user/folkbildningsnatet. Rapporten från Tim Jacksons riksdagsbesök finns på www. effektmagasin.se/tim-jackson-nar-rockstjarnestatus.