Oppositionens statsministerkandidat ska framstå som svag och som en ovillig reskamrat med Ohly, vars motstånd mot Sveriges deltagande i det USA-ledda kriget i Afghanistan underförstås som ytterst suspekt ytterlighetspolitik.

Det är förstås valtaktik. En taktik som riskerar att låsa fast Sverige i ett omöjligt krig för USA:s intressen.

Naturligtvis vet också Carl Bildt att en majoritet av dem som röstar socialdemokratiskt är för den politik de rödgröna nu enats om. Naturligtvis vet allihop i alliansen och deras opinionsbildare att Sahlin har en växande (S)-opinion med sig. Flera partidistrikt kräver att soldaterna tas hem.

Precis som V och Ohly, som tidigt förstått likheten mellan det pågående övergreppet och det sovjetiska på 80-talet.

Ändå är det naturligtvis inte Ohlys argument som har övertygat partifolket. Utan en växande insikt om Afghanistankrigets verkliga karaktär och en aldrig övergiven övertygelse om att svensk socialdemokratis traditionella fasthållande vid folkrätt, FN och alliansfrihet är en politik för internationell solidaritet. Det är inte Ohly som har partifolkets öra, det är sådana som Thage G Peterson, Maj-Britt Theorin och Pierre Schori.

Och självfallet lyssnar även Mona Sahlin. Säkert på Ohly, men först och främst på sina egna.

Det borde även Fredrik Reinfeldt göra. Även bland alliansens väljare är motståndet mot den förda äventyrspolitiken i Afghanistan stark.