Vi befinner oss i en rasistisk union

Man river romiska bostäder, man driver romer från sina läger och hotar, trots medlemskap i ”fredsprojektet” EU, med utvisning till andra länder. Man kan fråga sig om dessa utsatta människor kommer att kunna anpassa sig bättre där.

Trots att Sverige borde vara ett föregångsland så har nu även här skett motsvarande övergrepp på romer. Man har börjat utvisa romer som tigger, med hänvisning till att det inte skulle vara ett ärligt sätt att förtjäna sitt levebröd. Ack kära munkar och nunnor. Undrar vart ni, som tillhör de tiggande ordnarna, ska förvisas? Kanske Calcutta, där är säkert tiggeriet accepterat.

Det är en upprörande tendens hos oss människor att vi har så svårt att förstå oss på folk som vill leva sina liv på andra vis än vi själva. Vi kan inte ens förstå dem som vill leva som vi andra om de tillhör en grupp som anses ha en avvikande kultur. Det räcker med en slöja, en yvig kjol, eller kanske slipslöshet på konferensen. Trots ordspråket ”man ska inte döma hunden efter håret” gör folk faktiskt det!

Detta är illa nog och skulle kunna hanteras och avvecklas med ett välvilligt samhälles stöd. Ett samhälle som värnar om social trygghet och mångfald. Men då får man inte välja sig ultrakonservativa ledare till presidenter. Inte folk som Sarkozy. Är det ett ödets ironi att han har ungersk härstamning? I Ungern är ju jakten på romer, om möjligt, än värre än den som pågår i Frankrike.

Jag vill peka på den medvetna motsägelse jag har ägnat mig åt, jag som är född i Ungern; man ska inte döma folk efter härkomsten. Det är inte Sarkozys börd som är problemet det är hans åsikter och hans maktposition!

Att skicka runt romer och andra avvikare i unionen kan knappast vara en lösning. Att skicka statschefer till vackra slott på kontinenten, ge dem utsökta middagar och låta dem ta beslut över huvudet på oss andra, är inte heller en lösning. Man pratar om samarbete, visst, men det ska vara samarbete mellan vanligt folk, mellan människor med olika värderingar, olika outlook, olika religion. En förståelse växer inte genom ledarnas påbud, den växer genom umgänge.

Illa vore det om ledarskapets umgänge hade avgörande betydelse. Vi har i vår inbillade förträfflighet i Sverige en syn som säger att bara våra ledare får träffa de andras blir det sans och vett som följer. Vi har svårt att inse att presidenter i jättenationer kanske har en karisma som påverkar de våra i fel riktning i stället. Skulle man kunna lita på Björklund i dessa sammanhang? Hans uppgörelse med Nicab i skolan tyder på någonting helt annat.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration