Sköna vårtoner för indiepopnördar | Fria.Nu
Fria Tidningen

Sköna vårtoner för indiepopnördar

DEt är vår, Primavera, vilket för mig de senaste fem åren har inneburit en resa till soliga Barcelona där den med andakt komponerade festivalen Primavera Sound äger rum. Det är festivalen där bloggjätten Pitchfork och organisationen/festivalen All Tomorrow’s Parties (som låter en artist välja vilka band som ska spela) båda har varsin scen. Det är platsen där mästerproducenten Steve Albinis band Shellac spelar varje år. Det är helt enkelt det Mecka vi indiemusiknördar vallfärdar till.

I Parc del Fòrum, en betongpark där arkitekterna fått leka fritt och skapat udda byggnadsverk, finns både amfiteater och konsertlokal med akustik i klass med närmsta konserthus.

Festivalen till ära finns här en hel drös med småscener där det spelas fantastisk musik överallt. Framåt småtimmarna ser man månljuset reflekteras i havet, som hålls i schack av ett oändligt antal kuber. Platsen är vacker, musiken gör den än vackrare. Men just ytan har blivit lite väl viktig. Har du inte dina Wayfarers på dig i entrén kommer du knappt in.

Jeffrey Lewis, en musiker som återkommer till festivalen med jämna mellanrum, skrev i sin finaste låt Punk is dead att ”punk became a fashion just like hippie used to be/and it ain’t got a thing to do with you or me”. När Adidas och Ray Ban har varsin scen och festivaltröjan försetts med tre ränder börjar jag tröttna.

Trenden har gjort festivalen till den hippaste i hela Europa och punkar’n från Trollhättan, den mustachprydda fransyskan och jag som utgör en del av nördarna som återkommer år efter år får snällt inse att vi har blivit åsidosatta för att blidka marknadskrafterna som hittat en ny, växande marknad.

Detta till trots bjuder festivalen fortfarande på världens bästa lineup, även om årets upplaga var lite svagare än vanligt. Till några av höjdpunkterna hör tre akter som alla faktiskt klär sig rakt emot alla hipsters: Scout Niblett i sin DIY-outfit (hon hade dock lämnat capen hemma), Steve Albini med sin utpräglade geek-look med tillhörande gitarrfäste i bältet, samt Built to Spills sångare Doug Martsch i sin mysdress.

Ett av världens mest originella band, The Books, skulle ha öppnat festivalen, men på grund av strul med flyget flyttades spelningen fram till mitt i natten och den planerade intervjun hanns inte med. Paul de Jong och Nick Zammuto spelar cello respektive gitarr och sjunger i en sorts folk-tradition över rytmer som görs på hemmagjorda instrument, tillverkade efter matematiska formler. Under det här ligger en sampling hämtad ur deras aldrig sinande arkiv av konstiga ljudupptagningar. Zammuto kallar det ”collage music”. Han har rätt, det är ett helt underbart kollage av musik.

Och för framtida Way out west-besökare kan jag informera om att Beach House än en gång levererar, Real Estate är nästa Death Cab for Cutie och Stephen Malkmus återförenade Pavement gnisslar gitarrerna alldeles utmärkt.

Annons

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu