Fria Tidningen

Kreativiteten föddes på tröskeln till blodbadet

Nästa år är det nittio år sedan han föddes, i en milt uttryckt turbulent tid. Det rådde Weimarrepublik i ett stormigt men kreativt kokande Tyskland. Nazisterna började alltmer målmedvetet att formera sig. Det drömdes, med olika förtecken och politisk färg, mer eller mindre vildsint och yvigt, om en morgondag ingen tidigare skådat. Paradiset var granne med apokalypsen. Rött och svart konkurrerade på den politiska paletten, med ett växande inslag av brunt.

Konstnärligt och intellektuellt var detta nog den mest stimulerande perioden i Europas sena historia. Den skälvande mellankrigstiden. På tröskeln till det monstruösa blodbadet. Nära dödens kyla – om än bara som en vag isning – kan kreativitet frigöras. Åtminstone kunde det den gången. Man behöver kanske inte dra några alltför långtgående generella slutsatser, heller inte överdrivet romantisera tidsepoken.

Den pojke som kom till världen i tyska Krefeld växte upp i och präglades av det mytologiska Tredje riket. Han var till och med medlem i Hitlerjugend, tapperhetsdekorerades, stridsflög Stuka och kraschlandade på Krim. Undsattes av nomadiserande tatarer som smörjde in honom med fett och svepte in honom i filtar.

Efter denna, i symbolisk mening, pånyttfödelse blev inget mer sig likt i hans liv. Det tog en radikalt annan vändning. Den unge mannen som tänkt sig en bana som naturvetare, under det exaktas ledstjärna, bestämde sig för att bli konstnär. Efterhand med det som kunde uppfattas som yviga och svårbestämda gester och uttrycksmedel.

Hans scen var gatan och andra offentliga platser. Han låste inte in sig i ateljéer och på museum, flörtade inte med kritiker och ”konstexperter”. Konsten skulle befinna sig där människorna är. En social konst.

Den tidigare stridspiloten som räddades tillbaka till livet, förlänades det som i en akt av nåd en andra gång, kom att bli en av de mest inflytelserika moderna konstnärerna. Omtalad och beryktad för sina, om än endast på ytan, spektakulära aktioner och interventioner. Sina ”sociala skulpturer”, som han benämnde dem, präglade av en hög grad av oförutsägbarhet och happening. Åskådarna bjöds in att delta och vara medskapande på jämlik basis, inga hierarkier hann växa och stelna. Det skulle han inte ha tillåtit.

En påverkanseffekt som icke låter sig mätas. En ryktbarhet som matchar Andy Warhols, skolbildaren på det konstnärliga fältet när det gäller ”personal branding” och uppmärksamhetsmaximering. Ernst Billgren i megaformat.

Hans namn var Joseph Beuys. Hans ofta citerade devis, i polemik mot samhällelig exkluderingspolitik: ”Jeder Mensch ist ein Künstler.” En övertygelse om allas lika värde, människan som ett mål i sig, allas inneboende och okränkbara skaparförmåga.

I det samtida Europa, där de sociala skillnaderna och utanförskapet växer medan kontinenten krackelerar, i det politiskt allt frostigare Sverige där torftighetens och det ogenerösas partier vinner röster hos den det ”annorlunda” förbjudande ”verklighetens folk”: där är hans devis mer aktuell än någonsin. Och politiskt brännbar.

Fakta: 

Lasse Ekstrand är författare till boken Varje människa en konstnär. Livskonstnären och samhällsvisionären Joseph Beuys (Bokförlaget Korpen).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: Israels behov av Auschwitz

Konstnären Carl Michael von Hauswolffs verk Memory works ställer frågan om Förintelsens offer någonsin kan tillåtas vila, skriver Lasse Ekstrand i en krönika.

Fria Tidningen

Den döda arbetarrörel(s)en

Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen har på punkt efter punkt backat från visionerna. Varför? Lasse Ekstrand föreslår en psykologisk förklaring. 

Fria Tidningen

Ett öppet sår i efterkrigskonsten

Förra gången jag besökte detta galleri, med dess avskalade, nästan kylslagna arkitektur, visades uteslutande tysk konst (av någon anledning ingen nazistämplad sådan) och punkt sattes vid 1945. De båda världskrigen kastade sina blodiga skuggor inuti verken, det var ofrånkomligt att de gav sammanhanget som konstnärerna inte kunde ställa sig utanför.

Fria Tidningen

En coach för alla tillfällen

Jobbcoacher finns det redan. Någon större succé har det inte blivit, trots att det kostat sköna skatteslantar. Och inte har det lett till särskilt många jobb. Men alliansen visar i alla fall sin goda vilja.

Fria Tidningen

En Gramsci på svensk botten

”Jag hatar de likgiltiga”, utbrast den italienske filosofen Antonio Gramsci. Han som kastades i fängelse av Mussolinis svartskjortor och blev mycket läst och diskuterad för sina historiefilosofiska och politiska anteckningar inifrån cellen. Enär han, eftersom den totalitära maktens vakande ögon ständigt betraktade honom, tvingades skriva mellan raderna, med eufemismer gäcka övervakarna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu