Ett öppet sår i efterkrigskonsten
Förra gången jag besökte detta galleri, med dess avskalade, nästan kylslagna arkitektur, visades uteslutande tysk konst (av någon anledning ingen nazistämplad sådan) och punkt sattes vid 1945. De båda världskrigen kastade sina blodiga skuggor inuti verken, det var ofrånkomligt att de gav sammanhanget som konstnärerna inte kunde ställa sig utanför.
Konst kanske mindre som ställningstagande motståndshandling, mer som bearbetning och sublimering – för att kunna stå ut i fasans tider och behålla sitt samvetes ansikte. Om vi inte symboliserar förkvävs vi, för att travestera Lacan.
När nu samma kyliga galleri visar konst ur samlingarna placeras den i tidsspannet 1945–1968 och man breddar det till att även låta icke Tysklandsfödda konstnärer vara representerade.
Titeln syftar förstås på det delade Tyskland, men detta perspektiv på efterkrigskonsten blir inte särskilt tydligt eller tematiserat.
DDR-författaren Christa Wolf skrev på 1960-talet en bok med samma titel, som sedermera filmatiserades i regi av Konrad Wolf (ej släkt trots samma efternamn).
Amerikanska popkonstnärer och expressionister med mer eller mindre stark koppling till Tyskland och dess ödesmättade historia trängs sida vid sida med Georg Baselitz och andra auktoritativa namn. Besökaren hör plötsligt Beatles sjunga All you need is love från en monitor i en av salarna. Make love – not war.
Men krigandet – det vill säga andra världskriget – finns närvarande som ett öppet sår, ju närmare krigsslutet konstnärerna, särskilt tyskarna, befinner sig i sitt skapande.
Här finns exempelvis anspelningar på de allierades terrorbombningar av Dresden – ett länge nedtystat, skammens kapitel som berättar om krigsförbrytelser och skoningslöst massdödande.
Fritz Cremers sammanbitna skulptur O Deutschland bleicher Mutter (1961/1965) förkroppsligar ett krossat land som gått in i ett stelnat, sorgens trauma. Tyskland blir aldrig mer detsamma, modern har förlorat sina söner, sin framtid.
Men så händer något i utställningen. Plötsligt dyker Joseph Beuys upp, utan förvarning.
Upptågsmakaren, den sociale konstnären, som växte upp i Tredje riket. Och demonstrerar på videoupptagningar att revolten är möjlig, vardagsupproret – vi kan vråla vårt nej mot galenskaperna och tyranniet.
”Varje människa är en konstnär” – genau, som tysken säger.
Beuys rör sig självsvåldigt och uppfinningsrikt mitt i skuggorna, liksom föser undan dem, skingrar dem, alltid med samma goda humör.
Det känns mycket hoppingivande – man blir glad av att se honom, man smittas.
Mörkrets krafter har inte slutgiltigt segrat.
Konst
Der geteilte Himmel. 1945–1968.
Var Neue Nationalgalerie, Berlin När T o m 31 mars 2013