Diktberättelsen Kallskänken är en eländesskildring av en arbetsmarknad dit varken kollektivavtal eller arbetsmiljölagar når. Men här finns också en gryende facklig organisering på basnivå och inte minst en stark kärlek till jobbarkompisarna: ett brokigt arbetarkollektiv som huvudsakligen består av kvinnor, svartskallar och flator.

Och det är ju faktiskt så den svenska arbetarklassen ser ut. Vilket känns extra viktigt att påpeka med tanke på de senaste månadernas debatt där vissa inom kultur- och akademikervänstern på fullt allvar hävdat att om man vill närma sig arbetarklassen så kan man inte hålla på med feminism, antirasism och kamp mot diskriminering. Men den svenska arbetarklassen har aldrig bestått av enbart vita, heterosexuella, protestantiska män och i dag gör den det mindre än någonsin. De andra är i majoritet.

Jenny Wrangborg betraktar inte proletariatet utifrån utan befinner sig mitt i det. Inte så konstigt alltså att hennes ganska anspråkslösa dikter säger mer om klassanalys och förtrycksstrukturer än vad hela den samlade svenska vänsterdebatten gör.

Det är möjligt att en författarkarriär väntar Jenny Wrangborg i framtiden. Men frågan är om hon någonsin kommer att skriva lika relevanta dikter som de som är ihoptänkta under ett stressigt arbetspass och nedplitade på spårvagnen hem.