Fittcrew, livsstilism och den politiska kroppen

Fittcrew Ballet är ett kvinnoseparatistiskt feministiskt breakdance-kollektiv som startade i Göteborg år 2003. Med kroppen som politisk utgångspunkt och dansen som medel vill Fittcrew bland annat utmana normer för vad som anses vara kvinnligt och ge tjejer självförtroende genom att på ett roligt sätt i en trygg miljö våga låta kroppen ta plats och bli subjekt. Under fem år har filmarna följt Fittcrewmedlemmarna Katarina/Eddie, Iki och Angelique och deras feministiska motstånd
genom dansen, men framför allt deras tankar och känslor kring kön, kropp och kärlek och hur de organiserar sina privata liv utifrån sina politiska övertygelser.
Katarinas/Eddies politiska kamp utgår i allra högsta grad från kroppen. Hon/han har, precis som så många andra människor, transexuella eller inte, svårt att leva upp till det utseende och beteende som förväntas av henne/honom utifrån hur hennes/hans kropp ser ut. Hon/han kan inte identifiera sig som tjej, men passerar inte alltid som kille heller, utan ställs ständigt inför den eviga frågan: Vilket av dem är du?
Även Angeliques och Ikis politiska kamp utgår från kroppen, i det att de vill utmana normen för vad man får och inte får göra om man är född med en kropp som brukar betecknas som kvinnlig. Denna norm bryter de mot inte bara genom att de först blir tillsammans och väljer att leva kollektivt med andra kvinnor. Senare, när relationen tar slut, organiserar de dessutom sin familj, som också innefattar Angeliques två barn, så som de vill ha den: utifrån att de vill finnas kvar i varandras liv och fortsätta att bo och leva ihop även om de inte längre har en kärleksrelation.

Att politisk kamp kan tvinga en att ändra livsstil radikalt har många människor fått känna inpå bara kroppen. Att kroppen är politisk vet också varenda arbetare som fått förslitningsskador, varje kvinna som blivit sexuellt trakasserad, varje homo som blivit hotad och varje färgad som blivit utsatt för rasism. Katarinas/Eddies ångest inför den egna kroppen och den kamp hon/han driver för att få bli behandlad så som hon/han vill bli behandlad kan kännas igen av var och en som blivit reducerad till kropp oavsett om det skett utifrån hudfärg, funktion, kön eller något annat. Även hur man organiserar det personliga är en i allra högsta grad politisk fråga som feminismen drivit sedan tidigt 1900-tal, och som fortfarande är hett omdebatterat till och med inom partipolitiken, som exempelvis vårdnadsbidraget och föräldraförsäkringens utformning. Det är också tack vare denna kamp vi i dag har en lagstiftning mot till exempel våldtäkt inom äktenskapet, som ger kvinnor rätt att ärva och möjlighet att arbeta och som tillåter preventivmedel och abort, och det är ledsamt att den inte hänger med i utvecklingen och kan garantera samma bemötande, rättigheter och skydd för alla framväxande stjärnfamiljer som för kärnfamiljerna.

Det är inte svårt att avfärda kroppen och det personliga som politiska frågor om man själv tillhör dem som anses ha en normal kropp och en normal livsstil. Att föra en politisk kamp som inte inverkar på ens livsstil tycker jag däremot verkar vara väldigt svårt, för att inte säga fegt. Såvida man inte skiljer på vad man tycker och hur man lever, förstås. Men det har vi väl inga bekymmer med inom vänsterrörelsen?