Kommentar

Justitieminister Beatrice Ask (M) ville skrämma män som tänkte ägna sig åt köp av sexuella tjänster. Gredelina kuvert med delgivande av misstanke om sexköp skulle signalera för alla som råkade komma i kontakt med dem att adressaten var misstänkt för just detta brott, förslog hon på ett seminarium i riksdagen förra veckan. Dagen efter hade hon ångrat sig om just färgen. ”Rent praktiskt kanske man inte kan ha färgade kuvert men vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa hon till Aftonbladet. ”Jag tror att det är mer effektivt än ett par års fängelse.”

Det säger sig självt att de rättsmedvetna i landet gick i taket. Förre justitieminister Thomas Bodström (S) krävde justitieministerns avgång, och krav på avgång framfördes även inom de egna borgerliga leden – till exempel från Hanna Wagenius (C), juridikstuderande och riksdagskandidat, och liberala Johan Ingerö, redaktör för tidskriften Neo.

Hur ställde sig då övriga regeringen till justitieministerns idéer? När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i Ekots lördagsintervju tillfrågades om förslaget var något som regeringen diskuterade påpekade han genast det uppenbara: det är inte rätt att hänga ut någon som är misstänkt för ett brott. Han sade senare även till TT att ”inga förslag ska läggas som baseras bara på misstanke”.

Det framstod alltså som självklart att utkräva ett svar från justitieministern på om hon inte kan se skillnad på en misstänkt och en dömd. Det som återstod var dock den stora frågan: ska man hänga ut dömda?

På denna viktiga punkt blev justitieministern och statsministern svaret skyldiga ända till onsdagen denna vecka. Då skickade justitieministern ut ett pressmeddelande där hon skrev att hon ”anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda”.

Hela kuvertaffären skulle dock kunna ses som en förlängning av alliansens politik med hårdare straff och större integritetsinskränkningar, och en ignorans för vad juridisk expertis säger.

Förra veckan tillbakavisade till exempel regeringen lagrådets allvarliga invändningar mot förslaget att polisen utan föräldrars medgivande ska kunna drogtesta barn under 15 år.

Lagrådets invändning att urinprov var integritetskränkande bemötte regeringen med Ask i spetsen, enligt TT, med att ”det är viktigare att tidigt kunna få svart på vitt om en ungdom börjat missbruka för att samhället ska kunna sätta in åtgärder”. Lagrådets invändning att urinprov under tvång kan användas som en bestraffning bemötte Ask med att ”polisen har viktigare saker för sig än att ägna sig åt att trakassera unga”.

En annan lag som regeringen vill införa, från den första september, är den om föräldrars skadeståndsskyldighet för brott som deras barn begår. Juridiska remissinstanser invänder att själva syftet med lagen, att minska ungdomsbrottsligheten, inte kommer att uppnås. Det väljer regeringen att bortse från. Invändningarna att redan utsatta familjer riskerar att drabbas hårt ignoreras även de. ”Signalen är att man måste ha mer koll på vad barnen ägnar sig åt”, säger Beatrice Ask till Ekot.

En regering som inte kan se att en omdiskuterad myndighet som polisen, där liksom inom all verksamhet över huvud taget missbruk av befogenheter förekommer, kan använda lagen på det sätt som erfarna jurister i lagrådet befarar, är en regering som inte kan förstå verkligheten som andra än de själva lever i. En regering som inte kan se att en lag som gör föräldrar ansvariga för sina barns brott kan fungera som en samhällets hämnd istället för förebyggande – den regeringen lever i en föreställningsvärld där repression kan få människor dit man vill. Resultatet verkar bli att de som redan är utsatta utsätts än mer.

I en krönika i Sveriges advokatsamfunds tidskrift Advokaten påpekar före detta ledarskribenten i SvD och numera moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson: ”Om ledamöterna inte själva någorlunda behärskar juridiken ökar risken för att riksdagen lydigt släpper igenom regeringsförslag även när dessa har sågats av tunga remissinstanser, dömts ut som hafsverk nerlusade med brister som i värsta fall leder till rättsosäkerhet för medborgarna och stora onödiga kostnader för staten.” Hennes motrecept? Större juridisk kompetens hos riksdagsledamöterna.

Och hos ministrarna, kan man väl få tillägga, särskilt efter att de gredelina kuverten gjort entré i den offentliga debatten.