Under elva dagar i mitten av februari är Berlin synonymt med filmfestival och erbjuder den hugade i runda tal 450 filmer att välja mellan. I år fyllde festivalen 60 år och bjöd på allt från Martin Scorseses och Roman Polanskis stjärnfyllda produktioner till dokumentärer och debuterande regissörer från alla världsdelar.

Festivalen är en av de största marknads- och mötesplatserna i världen för filmbranschen. Men den är också en av de största publika filmfestivalerna och köerna vid en av huvudkassorna i shoppingcentret vid Potsdamer Platz ringlar långa under festivalen.

I år ägnade festivalen dessutom en eftermiddag åt föredrag och debatt på temat biografens framtid och plats i det urbana rummet. Norman Foster, världskänd arkitekt som bland annat ritat Beijings nya flyplats, vill se en ”biografens arkitektur” där man inte slussas ut på en bakgata eller in i ett parkeringshus och tar bilen hem direkt efter filmen.

– Det måste finnas en wow-känsla som gör att folk vill gå på bio som komplement till att titta på film på dvd och via datorn, säger han. Städer runt om i världen bygger museer, operor och konserthus med innovativ design för att visa att de satsar på kulturen. När ser vi en biograf som ikonbyggnad?

Många av de biografer som ligger runt festivalens centrum vid Potsdamer Platz kan i allra högsta grad ses just som den typen av komplex som många av debattörerna ogillar. Samtidigt lever området upp under festivalen och det pratas film över såväl svindyrt kaffe i någon av områdets alla hotellobbyer som över en bit mat på de asiatiska snabbmatsrestaurangerna.

En nyhet för i år var försöket att sprida festivalstämningen närmare publiken och samtidigt slå ett slag för stadens mindre biografer. Varje kväll visades film på en ny kvartersbiograf i någon av Berlins stadsdelar. En av dessa var Eva Lichtspiele i Wilmersdorf i västra Berlin. På festivalens näst sista dag visades här bland annat Fassbinders Die Ehe der Maria Braun, en del av den 60-årsjubilerande festivalens retrospektiv.

Hanne Lore och Barbara B, två damer i 65-årsåldern, är på plats utanför biografen i god tid innan filmen börjar. De bor i Wilmersdorf och besöker Eva Lichtspiele regelbundet. Båda talar entusiastiskt om att festivalen i år även besöker mindre biografer. Till skillnad från Barbara, som har sett flera filmer under festivalen, nöjer sig Hanne med kvällens film.

– Jag orkar inte riktigt med det köande som krävs för att få biljetter. Men jag är verkligen en regelbunden biobesökare, understryker hon och börjar räkna upp sina favoritbiografer.

Vill man uppleva Berlins äldre och mer genuina biografer gäller det att röra sig bort från den värsta festivalcirkusen runt Potsdamer Platz. I början av breda Karl Marx Alle, nära Alexanderplatz, centrum i det gamla Östberlin, ligger Kino International.

Naturligtvis ville den östtyska regimen även ha en kulturinstitution i början av denna paradgata i östlig riktning från Alexanderplatz mot Moskva. Utifrån sett är biografen inte så imponerande, men inuti är mycket av 1950-talsinredningen bevarad, vilket gör den till en av de finare biograferna i Berlin. Under festivalen visades här ett brett urval från festivalens olika kategorier.

Vid Rosa Luxemburg Platz, inte långt från Kino International, ligger biografen Babylon Mitte. Här visas vanligtvis film på originalspråk och även många retrospektiv över aktuella regissörers filmer.

Under festivalveckan såg vi framför allt film från ungdomsfilmssektionen och när svenska Sebbe visas är salongen fylld till sista plats. Sebbe är regissören Babak Najafis långfilmsdebut och något så ovanligt som en svensk film med benhårt klassperspektiv, men utan droger eller kriminalitet i fokus. Filmen var med i tävlan vid festivalens ungdomssektion, men det verkar regissören inte lägga så stor vikt vid.

– Jag är bara glad att få visa den i Berlin, inför en utländsk publik. Jag bryr mig inte så mycket om tävlingen, berättar han efter visningen samtidigt som han och filmens två huvudrollsinnehavare får skriva autografer till den unga publiken.

Filmen vann inte heller priset i ungdomskategorin. Istället vann Babak Najafi pris för bästa debutfilm på hela festivalen. När dessutom Ruben Östlund några dagar tidigare tilldelats priset för bästa kortfilm med sin Händelse vid bank kan det svenska deltagandet knappast ses som annat än en framgång, trots att de svenska filmerna i huvudsektionen lös med sin frånvaro.

Norge och Danmark hade däremot med en respektive två filmer i huvudtävlingen. Bland dem väckte Pernille Fischer Christensens välspelade drama En familie uppmärksamhet. Någon guldbjörn blev det dock inte för Christensen, däremot en utmärkelse från Fipresci (en internationell organisation för filmkritiker). Guldbjörnen för bästa film gick istället till den turkiska filmen Bal.

I huvudsektionen, fast utom tävlan, var gatukonstnären Banksys film Exit through the gift shop lika omtalad som sevärd. Banksy driver med hur värden skapas inom konstvärlden och med kommersialiseringen av gatukonst. Själv gjorde han förstås inget officiellt framträdande i Berlin, men när filmen några veckor tidigare hade världspremiär på filmfestivalen Sundance i USA dök målningar av Banksy upp runt omkring i staden. Många frågade sig om detta skulle ske även i Berlin.

Den som vill besöka Berlinale nästa år i jakt på formmässiga experiment och morgondagens stora regissörer rekommenderas att botanisera i sektionerna Forum och Panorama. I Forum-sektionen fanns i år flera debuterande regissörer att lägga på minnet, till exempel taiwanesiske Arvin Chen med sin franska nya vågen-doftande Au Revoir Taipei.

Men även i huvudkategorin går det att göra intressanta upptäckter. Tyska Shahada är regissören Burhan Qurbanis debut och handlar om unga muslimer i Berlin. En av dem är Maryam som lever ett västorienterat liv men som efter en abort med komplikationer blir allt mer religiöst fundamentalistisk. Samtidigt leder hennes far en muslimsk församling, där han försöker vara tillåtande inför det liv som muslimska ungdomar lever i Berlin.

Filmen står långt ifrån klichéerna när det gäller hur invandrargrupper brukar porträtteras på film. Den som har varit en del i Berlin känner också igen många av inspelningsplatserna, samtidigt som den ger ett fördjupat perspektiv på livet i den tyska huvudstaden.

Filmen hänger kvar i minnet, med på gatan i Berlinkvällens råkalla luft. På väg mot nästa film.

Läs recensioner på www.fria.nu.