I skrivande stund – en vecka efter jordbävningen – dras överlevande fortfarande fram ur rasmassorna i Haiti. Uppgifterna om antalet döda varierar, från 50 000 upp till 200 000. Samtidigt kan tre miljoner ha blivit hemlösa eller drabbats på andra sätt.

Att räddningsarbetet skulle bli en övermäktig uppgift stod klart redan det första dygnet, när landets president höll presskonferens:

– Parlamentet har kollapsat. Skattekontoret har kollapsat. Skolor har kollapsat. Sjukhus har kollapsat, sa en synbart chockad René Preval.

Det är svårt att få ett grepp om situationen. Men det är uppenbart att kaoset och förödelsen inte bara beror på den våldsamma kraften i kontinentalplattornas skavande mot varandra, utan lika mycket på avsaknaden av en fungerande regering och någon form av kollektiv beredskap för att hantera sådana här katastrofer.

Haiti beskrivs rutinmässigt som ett av världens fattigaste länder, som en misslyckad stat vars moderna historia har präglats av statskupper, naturkatastrofer och konflikter. Och efter decennier av vanstyre finns enligt många kommentatorer i väst bara en utväg: Att det internationella samfundet, med USA i spetsen, övertar styret.

Mycket talar också för att det är just detta som kommer hända, nu när tusentals nyanlända amerikanska soldater upprätthåller ordningen samtidigt som planer för framtiden dras upp långt från folkets insyn. ”Medan räddningsarbetare ännu gräver fram offren ur rasmassorna på Haiti brottas beslutsfattare i Washington och runt om i världen med hur ett utblottat, korrupt och nu ruinerat land kan transformeras till en självförsörjande nation”, konstaterar Washington Post.

En del ser rent av katastrofen som en möjlighet. Jim Roberts på den konservativa tankesmedjan Heritage foundation gick längst i ohöljd opportunism när han timmar efter katastrofen slog fast att ”krisen i Haiti erbjuder en möjlighet för USA.” I ett blogginlägg – som senare redigerades för att avlägsna de mest stötande formuleringarna – menade Roberts att krisen bör utnyttjas till att ”omforma Haitis dysfunktionella regering och ekonomi”, förbättra USA:s anseende i regionen och etablera en militär närvaro för att motverka Venezuelas och Kubas inflytande i regionen.

Men där konservativa och liberala debattörer ser utländskt styre som räddningen påminner kritiker om att tidigare interventioner inte alltid har varit av godo – snarare tvärtom.

– Katastrofens omfattning är inte helt och hållet ett resultat av en naturkatastrof, utan också av en historia av medveten utarmning och omyndiggörande av det haitiska folket, säger Brian Concannon Jr från Institutet för rättvisa och demokrati i Haiti.

En del av kritiken handlar om hur USA och andra rika nationer sedan 2004 – då landets valde president Jean-Bertrand Aristide störtades och FN-styrkor tog kontrollen över landet – kanaliserat bistånd till icke-statliga organisationer istället för att bygga upp statens institutioner. ”Ett haitiskt skämt går ut på att när en haitisk minister tar 15 procent av biståndspengar kallas det korruption, men när en NGO eller biståndsorganisation tar 50 procent kallas det för administrativa kostnader”, skriver journalisten Patrick Cockburn i Counterpunch.

Människorättsadvokaten och Haiti-aktivisten Bill Quigley menar i sin tur att man måste gå tillbaka ända till den stora slavrevolten 1804 för att förstå Haitis sorgliga tillstånd. Landets historia har präglats av en rad utländska interventioner som började med USA:s envisa vägran att erkänna det självständiga Haiti av rädsla för att detta skulle uppmuntra en slavrevolt i sydstaterna. Istället infördes ekonomiska sanktioner som varade fram till 1863. Samtidigt tvingade Frankrike – med hjälp av en armada av krigsfartyg – den nya nationen att acceptera ett skadestånd på 150 miljoner franc. För att betala den påtvingade skulden tog Haiti nya lån av franska och amerikanska banker, som man fortsatte att betala av långt in på 1900-talet.

Den ekonomiska bestraffningen följdes av militära interventioner och påtryckningar från såväl USA som europeiska stormakter. 1915 invaderades landet efter att politiska oroligheter och en växande bonderevolt hade hotat USA:s ekonomiska intressen. Två år senare upplöstes parlamentet, som vägrat godkänna en konstitution som skulle ge utlänningar rätt att äga jord. De amerikanska trupperna drog sig tillbaka 1934, men under kalla kriget stödde USA de korrupta diktatorerna Francois Duvalier och Jean-Claude Duvalier – ”Papa Doc” och ”Baby Doc” – som en motvikt mot den revolutionära regimen på Kuba och andra radikala krafter i regionen.

Om det inte finns någon garanti för att demokratin hade blomstrat på Haiti utan dessa interventioner, så är det desto lättare att utvärdera de förödande ingreppen i landets jordbruksekonomi. I slutet av 1980-talet pressade USA och andra västländer Haiti att lätta på sina importtullar, med följden att 75 procent av det ris som konsumeras i landet i dag importeras från USA – där det odlas med statliga subventioner. Utslagningen av landets småbönder har spätt på migrationen till städerna, där många slutat i kåkstäder som var fallfärdiga redan innan jordbävningen slog till.

Lika lite som någon kan rå över geologiska krafter kan stormakternas historiska ansvar utplånas. Människorättsgrupper och haitiska oppositionella lyfter nu fram flera åtgärder som omvärlden borde vidta för att stödja en plågad befolkning, utöver akut humanitärt bistånd och stöd till återuppbyggnaden.

Ett av de viktigaste kraven är fullständig skuldavskrivning. I juni förra året hävdes två tredjedelar av Haitis statsskuld på 1,2 miljarder dollar – till stora delar ett arv från auktoritära och korrupta regimer. Men med skuldavskrivningen följde krav på ekonomiska reformer som på många håll i världen anses ha skapat ökad fattigdom och ekonomiska klyftor. Samtidigt kvarstår hundratals miljoner i skulder som landet har dragit på sig efter 2004, främst i form av lån från Internationella valutafonden, IMF, och andra internationella organ.

Aktivister som länge har kämpat för att Haitis skulder ska skrivas av helt upprörs nu av att IMF efter jordbävningen har erbjudit landet ett nytt nödlån på 100 miljoner dollar.

– Haiti är i desperat behov av pengar snabbt, men det sista Haiti behöver just nu är nya skulder. Katastrofhjälp i form av lån är klart olämpligt. Det internationella samfundet kan inte kräva att Haiti betalar tillbaka den hjälp som ges i den här katastrofens efterföljd, säger Neil Watkins från organisationen Jubilee USA.

Ett annat krav som nu förs fram är att den störtade presidenten Jean-Bertrand Aristide ska tillåtas återvända till landet.

Efter ett väpnat uppror mot den valda regeringen under 2004 flögs Aristide ut ur landet av USA och Frankrike och en FN-stödd interimsregering tog över styret. Medan högeroppositionen anklagade Aristide för korruption och vanstyre beskrev hans anhängare händelserna som en kupp stödd av USA och Frankrike. I det senaste valet till senaten i april 2009 uteslöts kandidater från Aristides parti Fanmi Lavalas och valdeltagandet var mycket lågt – särskilt bland de fattigaste skikten av befolkningen.

Kraven på att Aristide ska få återvänta kan komma att växa i takt med att frustrationen bland de drabbade växer. ”Det kan inte finnas någon bättre symbol för hopp och enighet just nu än att tillåta Aristide att återvända från exilen i Sydafrika för att delta fullt ut i räddnings- och återuppbyggnadsarbetet,” skriver Kevin Pina på Haiti actions hemsida.

Ett sådant scenario tycks i nuläget inte särskilt troligt. USA:s utrikesdepartement har manat Aristide att inte återvända utan ett godkännande av den sittande regeringen, och analytiker i Washington varnar för att hans eventuella återkomst skulle skada den ”ömtåliga politiska stabiliteten.”

Istället för hopp om politisk försoning spred ett amerikanskt transportflygplan med specialinstallerade radiosändare ett helt annat budskap när det cirklade över Haiti en vecka efter jordbävningen: I ett inspelat meddelande varnade Haitis ambassadör i Washington sina landsmän för att försöka fly över havet till USA, eftersom detta bara skulle leda till ”värre problem.”

Enligt New York Times utarbetas nu planer på att föra illegala immigranter som ertappas till havs till Guantanamo-bukten på Kuba – ett vittnesmål om supermaktens kluvna attityd gentemot den lilla grannen utanför Floridas kust: Om jordbävningen av vissa uppfattas som ett gyllene tillfälle att rita om den geopolitiska kartan, betraktas dess offer i första hand som ett potentiellt hot.