Drömkonsert med skräckfarbror
<div style="margin: 1ex;">
<div><span style="font-family: Calibri; font-size: small;">För ett eventuellt nytillkommet Alice
Cooper-fan, som fastnat för de mer nutida skivorna, var det här kanske
en besvikelse. För oss som menar att de Alice Cooper-plattor som producerats
mellan 1971 och 1978 hör till den moderna musikhistoriens allra förnämligaste
landmärken var årets konsert som en dröm.
Och det är i så fall ingenting negativt när Alice och hans kompband
radar upp sjuttiotalshits som levereras med all önskvärd energi och
briljans.
the inside, Guilty och Nurse Rosetta – och en nörd
som jag är beredd att gå ner i brygga.
bagatellartade invändningarna med en gång – så är de avklarade
och vi kan fokusera på väsentligheterna. En del av sångerna stympas
lite väl snabbt i nedbantade medleyversioner, att avsluta med en repris
av öppningslåten känns nybörjarmässigt och fullkomligt onödigt
när man har en sådan magnifik låtskatt att ösa ur, vi måste stå
ut med en del åttiotalsdoftande instrumentalpartier och gitarrdueller
(inte särskilt konstigt – den drygt sextioårige farbrorn behöver
förstås lite vila mellan varven), den som designat Lisebergshallens
garderobssystem kan inte ha fått högsta betyg på kursen i logistik
och de båda förbanden behöver vi inte spilla varken tid eller trycksvärta
på.
scen är fantastiskt tjusig, helt i rött och svart. De röda bokstäverna
– A-L-I-C-E – som från taket dinglar mot den svarta bakgrunden
ger föreställningen en perfekt inramning.
av Department of youth och I’m eighteen – innan kvällens
första låt från det här millenniet dyker upp, Wicked young man.
Sedan återvänder Alice till sjuttiotalet och stannar där i fem underbara
melodier – bland dem Go to hell
och Ballad of Dwight Fry – innan det blir dags för Poison.
Sju nya suveräna sjuttiotalsspår följer före kvällens enda (!)
från senaste plattan. Och sedan kommer ännu fler geniala sjuttiotalskompositioner.
om och själv ta livet av ett flertal bödlar, mentalvårdare och sjuksystrar.
En klassisk Coopershow, alltså. I kubik. Giljotinen är där, galgen,
tvångströjan, den enorma injektionssprutan. I år kompletterade av
sex extra spindelarmar som pryder sångaren när han framför Vengeance
is mine – numret från Along came a spider. Han sjunger
både till sitt eget avhuggna huvud och till sin döda, kylskåpskalla
älskarinna i Cold Ethyl. Den som söker just Alices teatraliska
delar kan omöjligen ha blivit besviken.
herrar som är avsevärt yngre än frontmannen) är riktigt kompetent
och ruskigt tajt. Eric Singer är på turné med Kiss och har ersatts
av Jimmy DeGrasso som sköter sig alldeles utmärkt. Damon Johnson är
tillbaka på gitarr och delar på solopartierna med Keri Kelli. Men
det är basisten, den kraftigt tatuerade Chuck Garric, som förtjänar
det största berömmet. Hans vokala insatser när Alice ska återuppväckas
från de döda i I love the dead går inte av för hackor.
om de – givetvis – inte når samma alldeles sällsynta nivåer som
den karismatiske frontmannens. Alice själv sjunger fortfarande alldeles
utmärkt och är förvånansvärt vital. Orkar klättra, slåss, dansa,
hoppa och studsa samtidigt som han sjunger och kastar ut Billion dollars
och Dirty diamonds till sina lystna åhörare.
Det är respektingivande, glädjande
och inspirerande på ett sätt som man hoppas att så många
som möjligt av tvåtusentalets rockälskare passar på att uppleva
innan det är för sent.
Alice Cooper
Theatre of Death
Var: Lisebergshallen
När: 14 december 2009
Hela låtlistan: School’s out, Department of youth, I’m eighteen, Wicked young man,
Ballad of Dwight Fry, Go to hell, Guilty, Welcome to my nightmare, Cold
Ethyl, Poison, From the inside, Nurse Rosetta, Is it my body?, Be my
lover, Only women bleed, I never cry, Black widow, Vengeance is mine,
Devil’s food, Dirty diamonds, Billion dollar babies, Killer, I love
the dead, No more Mr Nice Guy, Under my wheels, School’s out.
