Igår var första gången jag besökte Gothenburg film studios i egenskap av konsertlokal. Och när kön ringlade över bakgården och in genom industrilokalens garageport kändes alltsammans mycket lovande, en inramning som gjord för Thåström och hans mannar.

Mycket snart efter utsatt starttid drar bandet igång sitt dova pumpande. Den lågmälda bakgrunden till Dansbandssångaren med sin syntetiska virvelkagge. Och när Thåström i vit kostym kliver fram till mikrofonen och börjar sjunga om att han säljer ut det sista slås man omedelbart av en enda sak: Det låter för djävligt.

Inte för att Thåström plötsligt börjat sjunga illa, utan för att ljudet är vasst som satan, för att alla s-ljud gör ont samtidigt som de hänger kvar i luften och överröstar all annan text och för att rundgången hela tiden är nära (utom då den verkligen infinner sig).

När Anders Hernestam i Ner till maskinisten börjar använda större delar av sitt trumset blir problemen ännu större.

Jag betraktar lokalen vars nakna betongväggar nog kan innebära en utmaning för ljudteknikern, men jag begriper ändå inte riktigt vad vederbörande håller på med. Någonting annat än att sköta sitt jobb i alla fall – det är tråkigt uppenbart.

Det är lite ironiskt. Sedan sist jag befann mig på Lindholmen för att kolla på Thåström, för nio år sedan, har jag tjatat om hur otroligt bra hans band låter när de spelar live – och hur gärna jag skulle höra någonting som liknar den ljudbilden på platta.

När Den morronen – den i mitt tycke klart bästa Thåströmplattan sedan 1999 – släpptes för någon månad sedan kom de äntligen i närheten. Och när orkestern nu ställer sig på scen för att göra levande versioner av låtarna är det vackra ljudlandskapet som bortblåst.

Det är just ljudlandskapet som utmärker det här fantastiska bandet – med Niklas Hellberg på klaviatur, Ulf Rockis Ivarsson på bas och Pelle Ossler på gitarr. De kan måla en helt magisk värld, en som det är underbart att få kliva in i. Men den är förstås skör och helt beroende av en finkänslig tekniker. Och utan den magiska miljön står sig sångerna ganska slätt.

Kvällens repertoar är rätt enahanda. Det är samma återhållsamma energi större delen av vägen. Så gott som alla sånger kommer från de senaste fyra skivorna. Den enda överraskningen är det utomordentliga och aktuella valet av Imperiets Österns röda ros och jag hade önskat mig betydligt fler.

Versionen av kvällens andra Imperietnummer, Kriget med mig själv, är visserligen också förträfflig och där bjuder Thåström själv på ett infernaliskt gitarrsolo.

Han använder gitarren ovanligt ofta. Och ett par gånger plockar han fram sitt munspel – det enda instrument teknikern lyckas behandla precis som det ska behandlas och som låter riktigt bra.

När bandet når fram till Främling överallt har teknikern fått hjälplig ordning på rattar och ljudvågor, men det är först i Slickar i mig det sista, under föreställningens sista tredjedel, som man får uppleva lite av den där efterlängtade magin. Äntligen hörs Osslers egensinniga gnissel ordentligt och tillsammans med St Ana Katedral, Axel Landqvist Park och Ner mot terminalen utgör numret konsertens höjdpunkter.

Resten går förlorat.

I onödan, skulle jag tro. Thåström sjunger riktigt bra, hans energi kontrasterar fint mot bandets eftersom den är allt annat än återhållsam, och inget tyder på att resten av musikerna gör några misstag.

Det är bara det att de inte riktigt hörs.