– Brasilien har nu erhållit sitt internationella medborgarskap. Ni kommer inte att ångra er, sade Brasiliens president Lula da Silva efter att Rio de Janeiro vunnit värdskapet för OS 2016.

Lula kunde inte hålla tårarna tillbaka. Han har själv arbetat hårt för att Rio de Janeiro skulle få spelen. För det är kanske inte så mycket staden Rio som Lulas Brasilien som fick äran att vara värd för nästnästa OS. Sedan Lula tog över makten 2003 har fattigdomen minskat och en köpstark medelklass växt fram. Brasilien har tagit plats i världspolitiken, mycket tack vare Lulas diplomatiska talanger och popularitet. Att få arrangera ett OS är ytterligare ett bevis på att Brasilien utvecklas, inte bara ekonomiskt utan även i organisation och effektivitet.

Det finns fler orsaker till att Rio de Janeiro vann. Till exempel har OS aldrig hållits i Sydamerika och endast en gång i Latinamerika (Mexiko City, 1968). Inte sedan fotbolls-VM 1978 i militärdiktaturens Argentina har ett stort mästerskap avgjorts i Sydamerika. De geografiska argumenten talade också emot två av de andra kandidaterna. Sommarspelen 2012 går i London, mycket nära Madrid. Och förra året var Beijing värd, nära årets kandidat Tokyo.

2014 står Brasilien värd för fotbolls-VM, den enda idrottshändelsen som kan konkurrera med OS. Det dubbla arrangörskapet ger landet möjlighet att finslipa det som inte fungerar under VM i god tid före sommarspelen.

Rio de Janeiro förknippas ofta med sol, stränder, karnevalsyra och samba, vilket säkert föll IOK på läppen. Men bortom turisternas Rio de Janeiro finns svår misär och ett omfattande polisvåld. Favelas (kåkstäder) som styrs av narkotikahandlare täcker många av stadens kullar. Enligt en sammanställning av Human Rights Watch låg en poliskula bakom vart femte våldsamma dödsfall i delstaten där Rio de Janeiro ligger. Under första halvåret 2008 dödades i snitt fyra personer om dagen i skottlossningar med polisen.

I god tid före OS och VM-slutspelet måste stadsledningen ha läget i kåkstäderna och även själva poliskåren under kontroll. Mer än en reporter lär bege sig till någon favela för att berätta om OS-värdens baksida. Om inte situationen förbättras kan en betydligt mindre smickrande bild än den av turisternas Rio de Janeiro kablas ut över världen.

En viktig fråga är hur mycket stadens OS-nota slutar på. Arrangörerna har uppskattat kostnaderna till runt 13 miljarder US-dollar. Kritikerna hävdar att pengarna borde användas till att bekämpa sociala problem istället för till en tvåveckorsfest.

Alberto Murray Neto, en brasiliansk advokat som arbetar vid idrottens skiljedomstol i Lausanne, skrev i en debattartikel i tidningen Folha de São Paulo att ”i Brasilien och Rio de Janeiro saknas allt. Det finns inte skolor, sjukhus, bostäder, offentliga transportmedel, mat till de fattiga, el eller möjlighet att idrotta. Människor dör av hunger, kyla och förlupna kulor”.

Murray Neto varnar också för att en del av den enorma budgeten kan komma att hamna i OS-funktionärernas egna fickor.

Urbaniserings- och OS-experten Andrew Thornley är mer optimistisk.

– Rio de Janeiro kommer att gynnas av OS-satsningen genom förbättrad infrastruktur och nya offentliga transportmedel. De utländska investeringarna i värdstaden kommer att öka och de unga kommer att inspireras till att idrotta i större utsträckning än tidigare, säger Thornley till BBC.

Brasiliens Olympiska Kommitté, BOK, försvarar förstås också det gigantiska projektet.

– Våra planer sammanfaller med stadens behov. Vi har arbetat hårt för att det ska vara så och det finns kontrollmekanismer för att hindra korruption på alla nivåer, säger Leonardo Gryner vid BOK.

Först i slutet av 2010-talet lär vi få veta om det var värt priset att bli den ”internationelle medborgare”, som Lula da Silva talade om. Och för vem det var värt priset: för stadens företagare eller för invånarna i favelorna. Men då har omvärlden förmodligen redan glömt spelen i Rio de Janeiro och har siktet inställt på nästa omgång av världens största och dyraste fest.