Förra veckan samlades ledarna för världens rikaste länder för att utforma den globala ekonomiska politiken framöver. Utanför konferenslokalerna i Pittsburgh i USA protesterade 4 000–5 000 människor mot kapitalism, miljöförstöring och arbetslöshet. Innanför stängsel, skyddade av polis, konfererade representanter för de rika ekonomierna i G20.

Vad kom de då fram till, världens ekonomiska ledare? Framför allt att G20 nu ska ersätta G8 som ledande ekonomiskt världsforum.

Ett överskuggande tema under mötet var den pågående ekonomiska krisen, och hur man motverkar en ny. Men G20:s uttalanden om krisen var kluvna. Å ena sidan poängterades vikten av att fortsätta ge ekonomiskt krisstöd tills världsekonomin är stabil igen, och att man nu ska sträva efter en stadig tillväxt utan några överdrifter. Samtidigt skriver mötet i sin slutdeklaration: ”Det fungerade”, med hänvisning till krisstödet som getts.

En skrivning som genast mötte kritik från olika håll, sedd i ljuset av de många arbetslösa i världen, bankerna som fortfarande behöver stöd och börsfallen.

Att G8 nu ersätts av G20 är delvis ett resultat av den globala ekonomiska krisen. Både EU och USA vill skapa globala regleringar av bankerna och de finansiella systemen. För att få stabilitet i besluten menar man att det är nödvändigt att få med tidigare utestängda jätteekonomier som Kina, Indien och Brasilien i besluten.

Tillsammans med G20 ska, i den nya världsordningen, även Internationella valutafonden få mer att säga till om. För att stärka IMF i den pågående ekonomiska krisen beslutade G20 att öka inbetalningarna till fonden med tio gånger, till 500 miljarder US-dollar. G20 beslutade även i enlighet med USA:s förslag att de rikaste länderna avstår från minst fem procent av sitt sammanlagda inflytande i fonden, till förmån för ekonomier som utvecklas snabbt. USA har för närvarande med sina drygt 16 procent av rösterna den absolut största makten i fonden.

IMF är i sig en hårt kritiserad institution på världsscenen. Den har nu 186 medlemsländer och står för stora lån till sina medlemsländer, samtidigt som den ställer omfattande krav på låntagarländernas politik – krav som är starkt omdebatterade. Länderna måste bland annat omvandla sina marknader i riktning mot ökad frihandel och sälja statsägda företag.

IMF har även fått stark kritik för sin bristande syn på demokrati då fonden gett stora lån till medlemsländer som varit diktaturer, så länge som diktaturerna är USA- och Europavänliga.

Och när G20 nu beslutade att de rika ska avstå en del av sina röster är det symptomatiskt nog inte till de fattigaste. Små länder som faller utanför G20 och EU har i praktiken noll inflytande i IMF, och inget alls i G20. Omkring en tredjedel av jordens befolkning är inte representerade i G20, och därmed utlämnade till den självutnämnda ekonomiska ”världsregeringen”. Besluten blir förstås därefter. Tre procent av G20:s krispaket på omkring 850 miljarder US-dollar går till fattiga länder, resten till rika.

Att lösningar på klimatfrågan inte stod högst på dagordningen på G20-mötet kanske inte borde komma som en överraskning. Men då en av de stora frågorna under klimatmötet i Köpenhamn i december kommer att bli hur mycket pengar de rika länderna anslår till de fattiga i fråga om klimatförändringar ville många miljövänner gärna se konkreta uttalanden från G20-mötet, både om vilken hjälp utvecklingsländerna kan räkna med att få av de rika och om hur klimatförändringarna ska hejdas.

G20-mötet kom inte med några konkreta förslag. Ett luddigt uttalande antogs, om att stora finansiella resurser snabbt behöver anslås till utvecklingsländer för mildrande och anpassande åtgärder.

Mer konkret var USA:s president Barack Obama, som föreslog att stödet för fossila bränslen ska fasas ut – ett stöd som i USA mellan 2002 och 2008 uppgått till 72 miljarder US-dollar. Ett avskaffande av stödet ska uppmuntra till en övergång till andra, mer klimatvänliga energikällor. Men mer konkreta planer än så saknades även här.

Efter mötet återstår nu arbetet med hur den nya ekonomiska världsordningen, enligt G20, ska organiseras. Ett arbete som Sverige kommer att få mycket lite att säga till om i och andra, fattigare länder kommer att få än mindre inflytande i. Att G20 bildar en ekonomisk världsregering utanför FN medan den militära världsregeringen – FN:s säkerhetsråd – är en del av FN kommer säkerligen fortsätta vara ett tvisteämne.