I lördags kom 40-åriga Maria till Göteborg från Slovakien, där hon, hennes man, barn och barnbarn bor i ett skjul i Bratislava. Ingen av dem har jobb och av socialen får de ingen hjälp. En kväll satt Maria och hennes man och pratade om att situationen var ohållbar. De bestämde sig för att Maria skulle ge sig av till Sverige för att försöka få ihop pengar.

– Jag ville skaffa ett bättre liv, det är ingen i Slovakien som ger ett arbete till romer, säger Maria.

Nu sitter hon utanför Nordstan med en skål och en lapp framför sig där det står att hon ber om pengar.

Det var hösten 2006 som göteborgare först reagerade på att människor hade börjat tigga på gatorna i centrum. Stadens politiker fick samtal från invånare som var förvånade över den nya gatubilden och snart började media rapportera om att tiggarna i Göteborg tillhörde kriminella, organiserade ligor.

Men det handlade inte alls om några ligor, utan om ett Europa där vissa grupper lever i en fattigdom som de har små möjligheter att ta sig ur. Det visade en kartläggning som Sociala resursnämnden i Göteborg beställde 2007.

– De var organiserade i den mån att de åkte ett gäng i samma bil, men att de var kriminellt organiserade har vi inte fått något stöd för, och inte polisen heller, säger Malin Andersson, från Fältgruppen City, som gjorde kartläggningen på uppdrag av sociala resursnämnden.

I kartläggningen intervjuades 19 personer, de flesta romer från EU-landet Slovakien.

– Det handlar om fattiga romer som inte kan få jobb i sitt hemland. Det är hög arbetslöshet över huvud taget, och den är ännu högre hos romer, säger Malin Andersson.

I Slovakien ligger arbetslösheten bland romer på mellan 40–100 procent i olika områden, och den romska minoriteten har utsatts för diskriminering, maktmissbruk från polisen och rasistiska våldsdåd som nedbrända hus.

– Det har blivit värre i Slovakien sedan EU-inträdet, säger Ingrid Schiöler, sakkunnig i romska frågor och tidigare flyktinghandläggare hos Röda Korset, som har erfarenhet från att ha intervjuat romer både i Slovakien och i Sverige.

– Fattigdomen har ökat och de som har det dåligt upplever att de har fått det ännu sämre.

För ett par veckor sedan rapporterade Göteborgsmedia på nytt om att tiggandet skulle vara organiserat. Malin Andersson tycker att man ska ta de tidigare studierna på allvar, och sluta diskutera exakt hur tiggarna kom hit eller hur många de är och istället se till det grundläggande problemet – diskrimineringen av romer i Europa. En diskriminering som också är tydlig i Sverige, enligt Ingrid Schiöler. Hon menar att fördomar mot romer har underblåsts i Göteborg, till exempel genom beslutet att förbjuda gatumusikanter på vissa platser.

– Det har varit en hätsk kampanj, det är ju främst romer som spelar, säger Ingrid Schiöler. Genom att inte göra hela staden tillgänglig för alla spär man på rasismen. Det pratas om att man inte vill ha tiggare i Sverige och då är det lätt att säga att de är kriminella, det får folk att bli misstänksamma.

Att sitta på gatan och tigga pengar är inte olagligt och enligt ett EG-direktiv som förts in i utlänningslagen har alla EU-medborgare uppehållsrätt i Sverige. Det innebär att man får stanna i Sverige – om man kan försörja sig själv. Kan man inte det blir det svårare. Maria kom ensam till Sverige med buss, och eftersom hon inte hittat någon som talar ungerska, slovakiska eller romani under de dagar hon varit här har hon inte lyckats ta reda på om hon kan få någon hjälp att hitta jobb eller bostad. Det har inneburit nätter utomhus på marken.

– Det känns inte bra att tigga, men vad ska jag göra? Jag får inget jobb eftersom jag inte kan göra mig förstådd. Du är den första jag kan prata med, säger Maria, vänd till FRIA:s tolk.

För att slippa en till natt ute i kylan ger sig Maria iväg till socialjouren, intill hotell Riverton. Där säger personalen att de kanske kan hjälpa henne att hitta någonstans att sova, men de säger även att det kan bli så att de kommer att skicka tillbaks henne till Slovakien. Det är inte ett alternativ för Maria. FRIA kontaktar Stadsmissionen för att se om de erbjuder sovplatser för personer i Marias situation. Men de hälsar att de endast tar emot missbrukare. När FRIA då provar att ringa Räddningsmissionen svarar fältarbetaren Robert Johansson.

– Det finns 400 romer på gatorna som kallar tiggeri för att arbeta. Vi har tio platser på vårt boende och det fyller våra vanliga killar och tjejer. Vi kan inte bereda plats för romer, vi ser dem som turister, som moderna guldgrävare.

Robert Johansson hänvisar tillbaka till socialjouren och Maria inser att hon måste sova ytterligare en natt ute.

– Jag går tillbaks till centralen, jag får försöka få ihop tillräckligt med pengar och sedan ta mig hem igen, säger Maria. Men i Slovakien har vi inget annat val än att vara tysta, det är ingen som hjälper oss. Så är vårt liv.

– Det är ett jätteproblem att få hjälp att få någonstans att bo, säger Ingrid Schiöler. Om man går till socialen säger de att de kan hjälpa en tillbaka, men det är inte den hjälpen man vill ha. Många människor har nog uppfattningen att romer från andra EU-länder måste vända sig till sina egna myndigheter, men Sverige har också ett ansvar.

Fotnot: Maria heter egentligen någonting annat.