Piratjakt och piratfiske i havets Eldorado | Fria.Nu
Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

Piratjakt och piratfiske i havets Eldorado

Den 21 april ställdes den första somaliske piraten inför rätta i New York. Samtidigt åtalades två medelålders göteborgare för tjuvfiske. Två exempel på organiserad brottslighet för miljoner. Men de behandlas olika av världssamfundet – allt beroende på vem som är offret.

För ett par månader sedan var Abdiwali Abiqadi Muse bara en av tusentals arbetslösa unga män i Somalia. I dag cirkulerar hans namn i världspressen – som en representant för Somalias fruktade pirater och symbol för en sönderslagen nation. Den 8 april var han en av fyra beväpnade män som kapade fartyget Maersk Alabama och tog dess besättning som gisslan. Men till skillnad från många andra båtkapningar slutade denna inte lyckligt för de unga piraterna. Istället för att få en lösensumma sköts tre av dem ihjäl av prickskyttar från den amerikanska flottan – Muse var den enda som överlevde.

Mindre än två veckor senare befann han sig i händerna på det amerikanska rättssystemet – hundratals mil från sin hemby på den somaliska kusten. Den 21 april åtalades han av en åklagare i New York. Men inför rättegången i en federal domstol har inte skuldfrågan varit den centrala. Istället har frågan om hans ålder hamnat i centrum. Är han 16, som han själv och hans familj hävdar, och därmed minderårig – eller är han 18 eller 19, som åklagaren hävdar, och ska därmed dömas som en vuxen? Två år som betyder allt.

Abdiwali Muses historia har återberättats i otaliga medier, och stämmer väl in i den bild av de somaliska piratligorna som massmedier världen över målat upp det senaste året: sjöburna gangstergäng, bestående av desperata unga män som drömmer om snabba pengar i ett land där 16 års inbördeskrig förstört alla framtidsutsikter. Det är knappast förvånande att Muse och tusentals andra lockas av möjligheten att tjäna 10 000 US-dollar på några veckors arbete i ett land där BNP per capita ligger på cirka 600 US-dollar.

Lika lite är det förvånande att ”världssamfundet” plötsligt fick upp ögonen för Somalia igen när sjöröveriet växte till ett hot mot världshandeln och den globala ekonomin. I en historisk resolution, utfärdad den 2 juni 2008, gav FN:s säkerhetsråd utländska flottor rätt att bege sig in på Somalias territorialvatten för att bekämpa pirater. Från den 15 maj kommer även Sverige delta att i en av dessa operationer, genom den EU-ledda styrkan EUNAVFOR till vilken försvarsmakten sänder två korvetter och ett stödfartyg, med besättning på totalt 152 personer.

Med svensk militär på plats lär mediernas intresse öka ytterligare. Vi kan således vänta oss fler rapporter om dramatiska kapningar av oljetankers och kryssningsfartyg och lika dramatiska fritagningsaktioner och gripanden av pirater, kanske med svenska sjömän som hjältar. Risken är därmed överhängande att alternativa berättelser om bakgrunden till piratfenomenet – och alternativa lösningar – får ännu mindre utrymme.

Ett globalt problem med lokala offer

Redan nu kommer kritiska röster till tals bara undantagsvis. Som när den somaliske tolken Abu Ali ringde in till den egyptiska politiska talkshowen 90 Minuter och påpekade att de två egyptiska båtar med besättning på totalt 28 personer, som kapades utanför Somalia i början av april, knappast var några oskyldiga offer. I själva verket kan de själva betraktas som ett slags pirater, eftersom de bedrev olagligt fiske i somaliska vatten. Den begärda lösensumman på fem miljoner US-dollar borde därför betraktas som ett slags skatt eller kompensation för åratal av tjuvfiske.

Jämfört med dramatiska kapningar och gisslantaganden låter tjuvfiske föga upphetsande. Ändå är det ett globalt problem av enorma proportioner. Att det inte orsakar rubriker i världspressen beror på att det i synnerhet drabbar de fattigaste länderna, och dessutom några av dess fattigaste invånare. Om sjöröveriet utanför Somalia är ett lokalt problem med globala konsekvenser, är tjuvfisket ett globalt problem med lokala offer.

En studie som publicerades i tidskriften Science 2006 varnade för att det kommersiella fisket – om det fortsätter i samma takt som i dag – riskerar att mer eller mindre tömma världshaven på fisk till år 2050. I takt med att bland annat EU-länderna inför hårdare restriktioner för att bevara ett krympande bestånd har europeiska fiskeflottor sökt sig till afrikanska vatten.

Ett uppmärksammat exempel var när EU 2006 slöt ett omstritt avtal med militärdiktaturen Mauretanien, som ger 200 fartyg rätt att fiska utanför landets kust i utbyte mot 500 miljoner euro under en sexårsperiod.

Ännu mer kontroversiellt är avtalet med Marocko, som ger rätt att fiska i vatten tillhörande Västsahara, som enligt både FN och EU är ockuperat av Marocko.

Men vid sidan av det lagliga fisket växer även det olagliga. Så kallat IUU-fiske (Där IUU står för Illegal, Unreported and Unregulated) utgör i dag upp till 20 procent av den totala fångsten av fisk. Enligt Greenpeace fiskas det illegalt till ett värde av mellan 4 och 9 miljarder US-dollar per år. 2001 uppskattade organisationen att minst 1 300 storskaliga fiskepiratskepp opererade runt om i världen. Många av fartygen kommer från Europa. I april åtalades till exempel två medelålders yrkesfiskare från Göteborg för att trålat utan tillstånd utanför Marocko och Västsahara, enligt åklagaren för en vinst på runt 20 miljoner kronor.

Att piratfiskare ställs inför rätt förblir dock extremt sällsynt. Enligt Greenpeace kan kända tjuvfiskefartyg ofta fortsätta sin verksamhet genom att helt enkelt byta namn. Och på sätt och vis kan konsumenter världen över betraktas som medbrottslingar, eftersom fångsten blandas och säljs tillsammans med lagligt fångad fisk.

Från självförsvar till plundring

Eftersom flertalet fiskarter lever i grunda vatten, där ljuset, värmen och växtlivet ger rika näringskedjor, sker mycket av tjuvfisket i kustnära områden. De länder som drabbas hårdast är de fattigaste och svagaste, som inte har möjlighet att själva skydda sina kustområden – och Somalia är ett av de hårdast drabbade.

Med den längsta kustlinjen av alla länder på den afrikanska kontinenten – 3 300 kilometer – har Somalia beskrivits som ett eldorado för värdefulla fiskarter. Traditionellt har nästan 100 000 somalier arbetat inom fiskenäringen. Men det 16 år långa inbördeskriget har lämnat kustlinjen oskyddad för illegala fiskeflottor, som ostraffat plundrat havet på efterfrågade arter som svärdfisk, tonfisk, haj, hummer och havsräkor. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan, FAO, är uppemot 700 fartyg inblandade i det olagliga fisket – alltså mångdubbelt fler än de 200 europeiska fartyg som fiskar utanför Mauretanien mot en avgift på 80 miljoner euro årligen.

I en intervju med Chicago Tribune beskriver Abdulwali Abudlrahman Gayre, vice minister för hamnar och fiske i den semiautonoma provinsen Puntland, tjuvfisket som en ”lång guldrush” för fiskebåtar från Asien och Europa. ”Vi har några av världens rikaste fiskevatten. Forskarna säger att det är som en regnskog för fisk. Men våra fiskare kan inte konkurrera med utlänningar i stora båtar som kommer och stjäl från våra vatten.”

Redan 2005 föreslog FN-experter ett embargo på fisk från somaliska vatten som ett led i kampen mot tjuvfisket, men förslaget avfärdades av säkerhetsrådet. Efter att förgäves vädjat om omvärldens hjälp att stoppa plundringen, beslutade därför många fiskesamhällen att ta försvaret av kusten i sina egna händer. En form av havsmiliser eller sjöburna medborgargarden bildades i ett försök att avskräcka fiskepiraterna. De hade dock begränsad framgång. Istället utlöstes en slags kapprustning, där de olagliga fiskebåtarna utrustades med kulsprutor och ibland till och med luftvärnskanoner till försvar mot den självorganiserade ”kustbevakningen.”

Än i dag riktas mycket av de somaliska havsmilisernas attacker mot utländska fiskebåtar – som de egyptiska båtar som kapades i början av april. Men det som började som ett slags självförsvar mot tjuvfiske har med tiden i vissa fall övergått i rent sjöröveri, i takt med att välorganiserade nätverk växte fram med främsta mål att tjäna stora pengar på kapningar av alla typer av fartyg – från fiskebåtar till lyxyachter och oljetankers.

Under första kvartalet 2009 ägde 61 attacker rum utanför Somalias kust, jämfört med bara 6 under samma period året innan, enligt statistik från International Maritime Bureau. Därmed var någon form av ingripande från världssamfundet förmodligen oundvikligt. Men vilken nytta kan militära insatser egentligen göra? Och vem intressen skyddar de?

Somaliska vatten plundras

Under den USA-stödda Etiopiska invasionen av Somalia i december 2006 och de efterföljande striderna mellan etiopiska trupper och islamistiska motståndsgrupper uppskattas över 750 000 människor ha flytt den somaliska huvudstaden Mogadishu, samtidigt som tilltagande vattenbrist och torka i delar av landet gjort situationen för civilbefolkningen allt mer desperat. Att i det läget kalla in krigsfartyg för att bekämpa pirater är som ”att be brandkåren hjälpa dig tvätta bilen medan din grannes hus slukas av lågor,” menar Daniela Kroslag och Andrew Stroehlein från International Crisis Group, i en debattartikel som publicerades i International Herald Tribune i april 2008.

Somaliska politiker har uttryckt tacksamhet för de internationella insatserna mot pirater utanför landets kust – men också gång på gång påpekat att man vore ännu mer tacksam om något också gjordes åt det olagliga fisket i somaliska vatten. Under ett besök i Kairo i slutet av april avrådde den somaliska presidenten Sharif Sheikh Ahmed från att söka militära lösningar på piratproblemet: ”Piraterna lever på land, och de måste konfronteras där de bor. Det kan vi göra genom att stärka den somaliska polisen.” Samma åsikt uttrycktes av den vice talmannen i det somaliska parlamentet under en presskonferens i Nairobi i oktober: ”Om de miljontals dollar som ges till pirater eller slösas på patrullerande krigsfartyg gavs till oss, skulle vi ha eliminerat den här förbannelsen.”

Enligt olika uppskattningar plundras somaliska vatten årligen på fisk till ett värde av 300 till 450 miljoner US-dollar. Samtidigt uppges de somaliska piraterna ha erhållit lösensummor på sammanlagt 100–200 miljoner US-dollar under 2008. Ändå är det bara de senare som utgör måltavlan för den internationella flotta som nu byggs upp utanför Somalias kust – i många fall bestående av krigsfartyg från samma länder som armadan av piratfiskare. Medan pirater nu kan jagas fritt till sjöss och till och med på land, fortsätter tjuvfisket obehindrat.

De rika ländernas dubbelmoral kritiserades hårt av den somaliske journalisten Mohamed Abshir Waldo i en uppmärksammad artikel för Wardheer news i januari. Waldo menar att FN:s resolutioner och Natos och EU:s direktiv inte bara förbiser de olagliga fiskeflottorna, utan indirekt ger dem ett skydd: ”Somaliska fiskare kan inte längre skrämma iväg fiskepirater av rädsla för att själva stämplas som pirater och attackeras av de utländska flottor som olagligen patrullerar somaliska vatten.”

Jakten på militära framgångar

Än så länge har den militära styrkeuppvisningen utanför Somalias inte gett önskat resultat. Trots närvaron av krigsfartyg från en rad länder har antalet piratattacker fortsatt att öka. I slutet av april kapades fem fartyg under en 48-timmars period. Samtidigt har den internationella närvaron tvingat piraterna att byta taktik, och attackera båtar allt längre ut från kusten. Men framför allt riskerar nu våldet att trappas upp ytterligare ett steg. En pirat sade nyligen till BBC att man från och med nu kommer att döda gisslan från länder vars krigsfartyg attackerar dem.

Men om det finns mycket som talar emot en rent militär lösning på piratproblemet, så finns det också starka intressen för en sådan. John Feffer, chef för tankesmedjan Foreign Policy in Focus, påpekar att neokonservativa debattörer, Nato-företrädare och det amerikanska försvarsetablissemanget alla har anledning att välkomna piratfenomenet: ”Slutet på kalla kriget skapade en kris för Nato. Varför behövdes organisationen när Sovjetunionen inte längre existerade? Det samma gällde för Pentagon mer generellt.” Kampen mot piraterna – havens terrorister – ger nu ytterligare argument för nya inköp av dyra krigsfartyg som beskrivits som obsoleta och föga användbara i ”kriget mot terrorismen.”

För Nato, vars själva existens anses stå på spel i den omöjliga insatsen i Afghanistan, utlovar jakten på pirater också något hett eftertraktat: tydliga militära framgångar till relativt låg risk. Varje avvärjd piratattack eller lyckad fritagningsaktion ger Nato och de inblandade krigsmakterna ovärderlig PR, och världens stormakter en chans att putsa på sin image som rättrådig världspolis. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att få stannar upp och stället det som borde vara den centrala frågan: hur man bäst kommer till rätta med det dubbla problemet fartygskapningar och plundringen av somaliska vatten på lång sikt.

Fakta: 

Flottorna utanför Somalia: del i globalt maktspel</p>
• Fyra olika internationella flottor deltar i piratjakten utanför Somalia, med delvis olika mandat och uppdrag: Combined Task Force 150 med bas i Djibouti, har verkat i Adenviken och utanför Afrikas horn sedan år 2002 som en del i ”Operation Enduring Freedom – Horn of Africa.” Combined Task Force 151 bildades i januari år 2009 med det specifika syftet att bekämpa pirater, och består av fartyg från över 20 länder under ledning av USA.</p>
• EUNAVFOR har funnits utanför Somalia sedan den 13 december 2008, och ska inkludera fartyg från bland annat Grekland, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Norge. Sverige deltar i ”Operation Atlanta” från 15 maj till 15 september. Huvudsyftet är enligt försvarsmakten att skydda fartyg med förnödenheter från FN-organet World Food Program till Somalia. Men i flottstyrkans uppdrag ingår också att skydda ”sårbara” fartyg utanför den somaliska kusten i allmänhet och ”avskräcka, förebygga och stoppa piratattacker utanför den somaliska kusten”, enligt EU:s hemsida. Operationen är EU:s första gemensamma militära operation till havs någonsin.</p>
• Den fjärde styrkan är Nato Standing Naval Maritime Group One, SNMG1, en av Natos två permanenta flottstyrkor med roterande deltagande som normalt är baserad i östra Atlanten. När SNMG1 började operera utanför Afrikas Horn i oktober var det i själva verket en historisk händelse: det är första gången som Nato etablerar en militär närvaro i Indiska Oceanen. </p>
• Den indiske före detta diplomaten M K Bhadrakumar påpekar i en artikel för Asia Times att Nato inte hade en sådan närvaro ens under det kalla krigets höjdpunkt – och att en sådan närvaro, när den väl etablerats, lätt tenderar att bli permanent. Enligt Bhadrakumar bör det ses som en del i det globala maktspelet mellan Nato, Ryssland och Kina. När Nato tog beslutet att skicka krigsfartyg till Somalia svarade Ryssland genast med att skicka en egen fregatt från den baltiska flottan till området under förevändning att bekämpa pirater.</p>

Annons

Rekommenderade artiklar

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

Med marknaden som Gud

Fyra år efter den globala finanskrisen är tron på den självreglerande marknaden orubbad – åtminstone i maktens korridorer. Trots växande risker i det svenska finansiella systemet har den kritiska debatten om årtionden av avregleringar uteblivit. Men har vi råd att vänta på nästa krasch?

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu