Riksdagen beslutade år 2000 att det offentliga Sverige ska vara tillgängligt för alla år 2010. Men landstingshuset, där besluten om länets vård och omsorg fattas av landets näst största politiska församling, är ett praktexempel på otillgänglighet. Vår fotografpraktikant Max Green Ekelin dokumenterade otillgängligheten med oppositionsborgarrådet Birgitta Sevefjord (v) som ciceron. Det första problemet var att de var nära att inte kunna ta sig in genom handikappentrén.

– Först fungerade inte koden. Sedan försökte vi ringa på ringklockan till receptionen men den fungerade inte heller. Birgitta Sevefjord fick gå till receptionen för att få hjälp, berättar Max Green Ekelin.

Väl inne i huset fanns faktiskt en elöppnare till toaletten. Men om någon rullstolsburen vill besöka den är det stört omöjligt. Då måste personen först ta sig igenom stora, tunga svängdörrar som saknar automatisk dörröppnare. De kan även kan utgöra problem för äldre personer.

Därefter följde smala korridorer med dunkel belysning för att ta sig till receptionen, där man hämtar sitt obligatoriska besökskort. För att komma dit måste man också använda en mörk hiss som rymmer högst en rullstol. På vägen till receptionen fick de passera ytterligare ett antal tunga skjutdörrar.

När de sedan försökte ta sig till de stora sammanträdesrummen högst upp i byggnaden möttes de av en smal trappa utan ramp eller rullstolslift. Väl inne i sammanträdesrummet är akustiken så dålig att även Max Green Ekelin, som har utmärkt hörsel, har svårt att uppfatta ett samtal.

– Men det värsta var när vi skulle gå ut igen. Då hittade vi inte ut, utan fick irra runt ett bra tag innan vi fick syn på en liten skylt högt upp med små bokstäver där det står ”utgång”. Den måste vara omöjlig att upptäcka från en rullstol eller för en synskadad.

Förutom de brister som Max Green Ekelin noterade under rundvandringen, påpekar Birgitta Sevefjord att blindskrift vid informationstavlor och kontrastmarkeringar vid trapporna saknas, vilket gör det svårt för synskadade att orientera sig i huset. Dessutom saknar vissa lokaler hörslingor och mikrofoner. Hon menar att det är ett demokratiproblem, både för funktionshindrade besökare och politiker.

– I Gjörwellsalen till exempel, där det högsta beslutande organet hälso- och sjukvårdsnämnden har sina sammanträden, är det omöjligt även för dem utan hörselskada att höra varandra på grund av akustiken och dåliga mikrofoner. Dessutom saknar lokalen hörselslingor, berättar hon.

Landstingshuset som färdigställdes 1834 och som länge fungerade som sjukhus är k-märkt. Men Birgitta Sevefjord menar att trots det kan man göra ganska mycket för att förbättra tillgängligheten utan större ingrepp i inredning och arkitektur – det har gjorts på andra k-märkta byggnader.

Därför har hon i veckan överlämnat en skrivelse till landstingsstyrelsen med en begäran om översyn av hela fastigheten ur tillgänglighetssynpunkt för att sedan uppdra till landstingets fastighetsförvaltare Locum att åtgärda missförhållandena. Översynen måste ske i samarbete med handikapporganisationerna, menar hon.

– Skrivelsen kommer att beredas i vanlig ordning och ett svar kommer att ges inom kort, säger Charlotte Navensten, pressekreterare till landstingsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (m).

Otillgänglighet kom inte med som en diskrimineringsgrund i den nya sammanhållna diskrimineringslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari, trots stora protester från handikapprörelserna.

– Vårt mål är att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Men för att fördjupa våra kunskaper i ämnet och se vilka ekonomiska konsekvenser det skulle få har vi nyligen tillsatt en utredning, säger Andreas Bergström, politiskt sakkunnig på integration och jämställdhetsdepartementet.