Deras vänskap spirar mest ur en gemensam allmänt cynisk inställning. Karl är en bitter författar-wannabe som vantrivs med sitt, som han upplever det, förnedrande jobb som redigerare på en 'kvinnoblaska'. Han talar ständigt om sina storslagna planer på att skriva en stor generationsroman, men när han väl får tid att skriva blir det mest alkohol, porrnoveller och pinsamma plagiat. Conny är mer klarsynt och med sina vassa, skeptiska kommentarer sticker han ständigt hål på sin polares drömbubblor. Han vill mest ha lugn och ro, något som han finner i Karls kök, långt från sin flickvän och sina styvbarn (alla tecknade med små huggtänder).

I det nya albumet har skrivkrampen och refuseringarna tagit ut sin rätt. Karl är desperat och funderar ett tag på att i stället bli kritiker, men han får en bättre idé. Han ska börja knarka - som Burroughs. Komiska överdrifter av detta slag varvar Jonasson med mer finstämda episoder om Karls ensamhet och Connys enahanda tillvaro på fabriken och kärlekslösa förhållande. Båda register fungerar var för sig, det är exempelvis riktigt roligt när Karl, hög som ett hus, snedtrippar in i ett rus av östeuropeisk science fiction.

Tonen blir emellertid något splittrad när Karl och Conny med tvära kast växlar mellan att ena stunden bete sig riktigt trovärdigt och den andra som överdrivna seriefigurer. Det är lättare att godta att en utpräglat naiv och komisk seriefigur kläcker idén att börja knarka för karriärens skull, än att en mer sammansatt figur som Karl gör detsamma. Detta gör att storyn känns något ansträngd. Men den tjänar ändå som en godtagbar förevändning att få teckna vidare om de två väl fungerande huvudpersonerna. Det är trots allt där den stora behållningen ligger, i samspelet dem emellan.