Det ledde till stor uppmärksamhet när Tommy Andersson och doktoranden John Armbrecht släppte sina första forskningsresultat om kulturens ekonomiska värde den 16 oktober. Studien handlade om konserthuset i Vara, och nu har de påbörjat en ny studie av akvarellmuseet i Skärhamn. För att undersöka det ekonomiska värdet av Vara konserthus använde Armbrecht och Andersson två olika metoder. Dels frågade de besökare som gick ut från nio olika konserter hur mycket de tyckte konserten var värd. Dels ringde Sifo till slumpmässigt utvalda i hela Västra Götaland och frågade hur mycket skatt folk var beredda att betala för att konserthuset skulle finnas.

Vad kom ni fram till?

– Genomsnittet för hela kvällen, inklusive kaffe och så vidare, var att man kunde tänka sig att betala 534 kronor medan genomsnittsutgifterna var 208 kronor. Totalt blir värdet tio miljoner mer än vad som betalas i dag, säger Tommy Andersson.

Finns det en risk att priserna kommer att höjas till den nivån som folk sa sig vara beredda att betala?

– Jag tror inte att Vara vill det, men jag kan tänka mig att andra ser forskningen och säger: höj priserna. Det är viktigt att man tar betalt för föreställningar så de som är mest intresserade är de som kommer in om det finns begränsat med platser. De som inte tycker att det är värt priset tar då inte upp platserna. Inför popkonserter är det ibland folk som sover i sovsäck i en kö över natten. Om de då köper upp biljetter åt sina kompisar kan de göra att andra som kunde tänka sig att betala inte kommer åt dem.

Men är man inte mer intresserad om man är beredd att övernatta ute i en sovsäck istället för att betala ett högt biljettpris?

– Jo, man kan ju se det som en uppoffring. Precis som långa resor kan vara. Det är en intressant tanke. Man kan betala både med pengar och med sin tid.

Kan er forskning leda till att de som inte har så mycket pengar stängs ute?

– Ja, man ser kallt på det där. Kanske för kallt. Det är en brist i metoden. Men det viktiga är hur högt värde man sätter på en upplevelse och inte hur högt priset sätts. Många gånger är betalningsviljan oberoende av vad man tjänar, rika brukar inte ha högre betalningsvilja, om det inte är extremt. Det är klart att om Bruce Springsteen spelar på en liten klubb och tar 10 000 i biljettpris så är det många som blir utestängda.

Varför ska man mäta kultur ur ett ekonomiskt perspektiv – har inte konsten andra värden?

– Det finns ett intresse av att diskutera kulturpolitiken i kronor och ören. Men det finns en risk för att det blir för enkelt, att det bara handlar om plus och minus i kalkylen. Jag hoppas att folk läser vår forskning med förstånd och ser hela bilden.

– Man kan ställa frågan om man ska ta ett så högt pris som möjligt, eller om man ska bedriva konserthuset på ett sådant sätt att fler har råd. Det är en intressant politisk fråga hur man ska sätta priset. Vårt resultat visar att det går att höja priserna, men det är inte samhällsekonomiskt rätt att ha en halvfull lokal, det kostar ju inte att släppa in folk om det finns lediga platser. Besöken ger ju ett värde för samhället om besökaren får en positiv kulturupplevelse.

Ur ett politiskt perspektiv innebär en socialistisk kulturpolitik att alla ska få ta del av kulturen oavsett ekonomiska resurser medan en höger-politik innebär att det ska gå att tjäna pengar på konsten och att de som kan betala för sig ska få delta. Var kryssar du in er forskning på vänster-höger-skalan?

– Filosofiskt hamnar vår forskning under utilitarismen, vars idé är att man ska skapa största välstånd med de resurser man har till sitt förfogande. Vår gemensamma välfärd ska maximeras – på så sätt är det som vänster, men samtidigt håller man sig kallsinnig inför fördelningsproblematiken. Om företaget höjer biljettpriserna, eller håller dem låga för att ha ett konsumentöverskott, intresserar vi oss inte för. Det viktigaste är att platser för kulturupplevelser fylls med intresserade besökare.

Finns det en risk att den smala kulturen kommer i skymundan om man låter priset folk är beredd att betala stå till grund för vilken kultur man ska satsa på?

– Ja, det är möjligt, det kan jag gott tänka mig. Gör man en samhällsekonomisk undersökning om breda kulturyttringar får de högre siffror jämfört med smala. Sedan kan man tycka att det är rätt eller fel. De här metoderna är ganska populistiska, det som avgör är vad den stora massan vill ha. Smala kulturyttringar, som inte så många har ett intresse av, får ett lågt totalt värde i en sådan här undersökning. Om inte de som är intresserade av den smala kulturyttringen värderar den extremt högt.

Studien av akvarellmuseet i Skärhamn kommer vara klart i april nästa år.