Vid köksbordet hör jag mig själv berätta för min son om finanskrisen. Jag är ingen agitator, jag undviker the k-word. I teve pratas det bubblor, kurser och spända nerver. Inte ett ord om egentliga orsaker, inte ett pip om hur världsekonomin är funtad. Så presenteras krispaketet: 700 miljarder dollar i skattefinansierad andningshjälp, och röken skingrar sig.

Vi börjar nämna systemet vid dess namn. Plötsligt talar man om kapitalismen igen. Försiktigt och lågmält till en början, så allt oftare och mer högljutt.

I tider av kris rycks masken av kejsaren. Sedan barnsben har de flesta av oss trott att vi lever i den bästa av världar, eller åtminstone under ett system som är bättre än alla andra system som människan skapat. Om systemet krisar reparerar det alltid sig själv, har vi tänkt. I Sverige har en acceptabel levnadsstandard och få orosmoment i den egna ekonomin gjort majoriteten till passiva understödjare av det ekonomiska systemet, trots att många av oss också sett dess baksidor i form av exempelvis klimatkatastrof och dränering av fattigare länders ekonomier.

I perioder av politisk och ekonomisk oro blommar ett kritiskt ifrågasättande upp. Som nu: från höger till vänster sätts kapitalismen under lupp. När exempelvis banker nu måste räddas av skattebetalare i såväl Europa som USA bör det kunna fungera som en väckarklocka. Följer man medieflödet just nu verkar det också kunna bli så.

Jag har aldrig tidigare sett liberala medier så ångerfulla. Dubbelmoral är bara förnamnet. I ekonomidelen av Dagens nyheter intervjuas en företagsledare som vill ha en ansvarfullare kapitalism, och en krönikör menar att krishjälpen till kapitalet var ”drastisk men nödvändig”.

Andra stretar emot, har fortfarande svårt att tro att kapitalets hegemoni skulle kunna vara fel. Samtidigt finns eftertanke. På DN:s ledarsida frågar avgående politiske redaktören Niklas Ekdal: ”Vem vill ha ett samhälle där livslönen avgörs av ett bostadsklipp snarare än vad man bidrar med genom 40 års arbete?” Ja, eller annorlunda formulerat: vem vill ha ett samhälle där det privata ägandet av produktionsmedlen möjliggör arbetsfrihet för ett fåtal och ger den gruppen ojämförligt stor ekonomisk och politisk makt?

Den som har läst DN:s ledarsida vet att Ekdal är en varm förespråkare av kapitalism och marknadsekonomi. ”Det finns inget alternativ till privat ägande som en mänsklig rättighet, eller till kapitalismen som grund för ekonomisk utveckling” skrev han uppstudsigt 2004. I dag är tongångarna mindre kaxiga. Nu är lösningen på systemets kris enligt Ekdal bland annat en uppgradering av ”[g]amla hederliga jobb som lärare, forskare och läkare”. Ja, det kanske är hög tid att avgå och börja skriva deckare istället.

Naturligtvis är den rådande finanskrisen inte ett enskilt fenomen, utan hänger samman med kapitalismens logik: ständig kapitalackumulation leder till inre motsättningar. Kampen mellan arbete och kapital gör kriser till en nödvändighet. Men småsparare som spekulanter, som de människor de är, blundar hellre för obehagliga sanningar. För den senare gruppen, som vet att den har ryggen fri oavsett vad som händer, är det än lättare att blunda.

USA:s finansminister Henry Paulson, före detta Wall Street-chef, är en av dem som har blundat. ”Det värsta är över”, sade han i maj i år.

Nej, det här är bara början.

Visst finns de som har varnat för att systemet oundvikligen leder till undergång. Det amerikanska imperiet, den främsta företrädaren tillika symbolen för vårt ekonomiska system, har under många år vandrat i nedåtgående riktning. Men köpfesten kan inte pågå för evigt.

Till de varnande rösterna hör bland andra fredsprofessorn Johan Galtung, som i anslutning till förra presidentvalet i USA menade att imperiet kommer att gå under innan år 2020. Krigen i Irak och Afghanistan är några viktiga orsaker. Redan 1980 fällde han inför åhörarnas skratt sin dom över Sovjetunionen och prickade rätt så när som på några månader, så kanske blir han sannspådd.

Världssystemanalytikern Immanuel Wallerstein går längre. På 90-talet skrev han att den kapitalistiska världsekonomin har gått in i sin slutliga kris och har mellan 20 och 50 år kvar. ”Den verkliga fråga vi står inför är vad som kommer att hända under denna kris, denna övergång från det nuvarande världssystemet till något annat eller några andra slags historiska system”, skriver han i en essä som ingår i boken Liberalismens död.

Frågan är vilken typ av fågel Fenix som kommer att resa sig ur askan. Galtung har varnat för att USA till en början kommer att röra sig i fascistisk riktning. Patriot Act är ett exempel på det. Den amerikanska författaren Naomi Wolf har uttryckt liknande farhågor: steg för steg har hon i boken The end of America visat hur USA efter den 11 september gått i just den riktningen.

Men det behöver inte sluta så. Vad som händer är upp till oss, alla medborgare under kapitalismen. Wallerstein lyfter fram de sociala rörelserna som en positiv kraft. Men är de redo för uppgiften? Inte om man får tro DN:s kulturkritiker Stefan Jonsson. Hans analys den 30 september är inte upplyftande. Apropå slutdokumentet från det nyligen avslutade European social forum skriver han: ”Inte ett ord om det ekonomiska sammanbrottet i USA. Inget om dess orsaker. Ingenting om hur en hotande depression ska bemötas.”

Och ändå finns nu utrymmet att börja diskutera politiska visioner med verkligt demokratiska anspråk. Det är här de sociala rörelserna måste axla ansvaret och presentera såväl realistiska alternativ till kapitalismen som visioner som sträcker sig längre än till att återupprätta allmänningarna.

En alternativ röst hörs nu på Teater Tribunalen i Stockholm. I pjäsen Det kommunistiska manifestet, till stor del trogen originalet av Marx och Engels, åberopas klasskampen som medel och avskaffandet av klasserna som mål. Det gemensamma arbetet för det gemensamma bästa. Pjäsen avslutas med en måltid. Vi delar bröd och alla är jämlikar. Även om jag personligen inte är så övertygad om världsrevolutionen som en fungerande masterplan för införandet av frihet, jämlikhet och broderskap – hellre en mångfald av lösningar, anpassade efter lokala förutsättningar – är pjäsen ett lika lovvärt som modigt initiativ, som dessutom ligger alldeles rätt i tiden. Det är föredömligt att så öppet diskutera alternativ till kapitalismen. Bara det att sätta upp den hade varit i det närmaste omöjligt för tio år sedan.

Även om man inte är lika ”optimistisk” om systemets fall som Wallerstein ger åtminstone krisen kapitalister världen över en tankeställare. Det är gott nog – tills vidare.

Vi andra, som inte spekulerar, investerar och lägger på hög, men som likförbannat är bundna till kapitalmarknaden genom bland annat pensionssystemet, kommer kanske oftare att börja diskutera politik och ekonomi vid köksborden. Det är gott nog. Tills vidare. Och låt oss ha en sak i minnet: deckarförfattaren Niklas Ekdals alternativ är prövat och förbrukat.