Proggen befriade teatern | Fria.Nu
Stockholms Fria

Proggen befriade teatern

Skådespelare från ”överklassens barnkrubbor” banade väg för en demokratisering av scenkonsten, skriver Kristian Borg.

Året var 1969 och en grupp unga Dramaten-skådisar for från Stockholm till Luleå för att undersöka arbetarnas situation på Norrbottens Järnverk AB, nuvarande SSAB. Det blev till NJA-pjäsen – en succé som lockade ny publik till teatern och spelades 125 gånger under knappt ett halvår.

Men när tv-versionen sändes året därpå blev debatten hetsig. Skulle skådespelare från ”överklassens barnkrubbor” komma och lära arbetarna om stendammslunga? Och hade de verkligen gett en rättvisande bild av verksamheten?

Snart tyckte cheferna på Dramaten att det fick räcka. Gör som vi säger, spela Shakespeare och Molière eller gå. De bildade eget, som man säger i dag, tog över Scalateatern på Wallingatan och drev den med blandad framgång åren 1974–1990.

Historien om Fria Proteatern återges i den varma dokumentären Det nya livet av Peter Berggren och Roger Sellberg (se SVT Play). Själv är jag tyvärr för ung för att ha upplevt dem på scen. Förresten tog mamma och pappa oss aldrig på teater. Det handlade nog inte bara om klass, social status och geografiskt avstånd – utan också om vår finska invandrarbakgrund. Mamma skulle inte ha förstått vad de sa.

Men proggen rullade i mina lurar under några rebelliska ungdomsår och en vän påminner om att jag faktiskt har sett dem; eller i alla fall Stefan Ringbom som kom och lirade Vysotskij i gymnasiet. Världen vidgades.

Fria Pro befriade teatern från dess borgerliga distansering. Men projektet kantrade, det blev för mycket agitation och för lite teater. "Det blev mer en tvångströja än en befrielse", säger Stefan Ringbom i dag. Teaterkritikern Leif Zern konstaterar målande att det var när den politiska teatern slutade släppa in motsättningar som den gick in ”i den ideologiska väggen”. Sången Det nya livet (1973) är tidstypisk: ”Så stiger en sång ur mörkret/sången om evigheten/tillsammans blir våra röster/en mäktig dånande kör”, sjunger de. Det är solidariteten som mantra, ideologi som frälsning.

Med de avtagande vänstervindarna förändras också Fria Pro. ”Väldigt stora ord blir bara luft och ingen kommenterar det. Det är en resonans som försvinner”, säger Stefan Ringbom med viss vånda, men erkänner att ”det var väldigt skönt att slippa den politiska överrocken”. En annan tongivande medlem, Anders Forsslund, var å sin sida var aldrig med i något parti och kunde stå emot även under de bokstavstroendes storhetstid. Det behövs alltid nejsägare, även i vänstern.

Svartvita världsbilder och sektmentalitet, det kan få förbli historia. Men vi kan uppmärksamma och lära av vad Fria Pro och andra tidstypiska frigrupper bidrog till. De utmanade teaterns hierarkier och bristen på inflytande inom institutionsteatern. Och med nya tilltal och ämnesval visade de vad som kan förmedlas från scen.

Plötsligt kom arbetare till föreställningarna. Volvo-pjäsen drog mest publik av alla på Riksteatern 1971. Sjuksköterskor, tryckare och bilmontörer kände sig sedda. Och det på några av stadens mest centrala scener.

Fria Pro må ha varit borgarungar från Stockholm, som de först uppfattades av Volvoarbetarna. Men de åskådliggjorde en grundläggande konflikt i samhället, den mellan arbete och kapital.

1984 kommer självkritiken. ”Ja, allt var allvar för dig/du borde haft dig ett liv/som var så glasklart och rent/som ett partidirektiv”, sjunger Ringbom i den hjärtskärande vackra Förfalskare finns (ur revyn Med tvättad hals, 1984). I takt med att gruppen tonar ner det agitatoriska blir de också bättre än någonsin. På 80-talet upptäcker de också Vysotskij genom Carsten och Ola Palmaer och det framstår i dag som ett av deras viktigaste arv.

1991 är sagan all, ekonomin sätter stopp för Scalateatern och ironin tar över samhällsrodret. Som av en händelse är Henrik Dorsin en av Scalateaterns delägare i dag. Inget ont i det, men nog känns Dramaten mer radikalt? Samtidigt är en så förenklad slutsats säkert ett arv från min egen proggtid. Politisk underhållning och scenkonst kan se så olika ut.

Jag går sällan på teater, jag tror att det har med min klass- och invandrarbakgrund att göra. Men i höst ska jag se nypremiären av Tanja Lorentzons Mormors svarta ögon, en monolog om Finland under och efter kriget, om flytten till Tumba, om hemlängtan, invandraridentitet och språkförlust. Jag har sett tv-versionen och det är 90 procent allvar och 10 procent humor – en perfekt balans, om du frågar mig.

När pjäsen hade premiär för sju år sedan nådde den människor som vanligen inte går på teater. Och det på Dramaaaten!

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria.Nu