Latinamerikanska diktaturer: ett redskap för IMF och Världsbanken | Fria.Nu

Debatt


Eddie Salgado
  • I Argentina har den extrema fattigdomen och bristen på grundläggande social service utgjort ett systematiskt förtryck och en form av våld som aldrig h
Fria.Nu

Latinamerikanska diktaturer: ett redskap för IMF och Världsbanken

sedan var till skillnad från vad många tror ett medel, inte ett mål: målet var att införa de nyliberala reformer som det internationella kapitalet behövde för sin fortsatta expansion, skriver Eddie Salgado.

Den argentiska militärens brutala maktövertagande för 30 år

Oftast uppmärksammas militärregimerna för de förföljelser, mord, försvinnanden och den tortyr som de systematiskt utsatt sina landsmän för. Den uppmärksamhet som världsopinionen ägnade åt dessa händelser stannade dock vid det fysiska våldet, och handlade därmed sällan om de politiska eller ekonomiska konsekvenserna av de nya regimernas agerande.

Det fanns dock ett annat slags våld som inte har uppmärksammats lika mycket. Det är våldet som hade sina rötter i statens avvittring och dess bristande förmåga - och vilja - att omfördela landets resurser. Utanförskap, extrem fattigdom, brist på utbildning, hälsovård, arbete och andra grundläggande mänskliga rättigheter utgjorde ett systematiskt förtryck som aldrig hamnade i Amnestys årliga rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Våldet och förtrycket var därefter långt ifrån irrationellt eller utfört av ett fåtal maktgalna individer såsom många vill framställa. Våldet och förtrycket hade ett tydligt syfte, nämligen att införa en ny ekonomisk modell. Denna ekonomiska modell, nyliberalismen, kom under 1980- och 90-talen att tillämpas över resten av kontinenten. Nyliberalismen kunde då tillämpas med hjälp av militärdiktaturerna på uppdrag av Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken. Samtidigt skapade man systematiskt de mekanismer som cementerade diktaturernas verk. Ett exempel är utlandsskulden.

Kritiken som omvärlden riktade mot diktaturerna höll sig på det politiska planet och följde ett ganska intetsägande åberopande av respekt för de mänskliga rättigheterna. Kritiken riktades enbart mot det fysiska våldet. Medier eller politiska företrädare i norr debatterade aldrig diktaturernas politiskt ekonomiska karaktär, det vill säga dess ideologi eller dess ekonomiska grundpelare. Människor som drabbades av förtrycket framställs fortfarande som enskilda individer utan några politiska åsikter eller visioner om ett annat samhälle. Och detta är ingen slump.

Militären gjorde med hjälp av statsterror och propaganda sitt yttersta för att tämja civilbefolkningen. Uppdraget var avklarat. Då var det dags att lämna över till framtida förvaltare åt denna nya ordning: de civila regeringarna. Dessa regeringar fick i Argentina liksom i övriga Latinamerika uppgiften att slutföra de ekonomiska reformerna som IMF krävde, men nu under demokratiska former.

Fria val genomfördes. Befolkningen fick välja mellan olika krafter som stod för samma politik, nämligen nyliberalismen. Försäljning av landets naturresurser och statliga företag, avregleringar och liberalisering av ekonomin präglade utvecklingen. Arbetslöshet, hunger och miljöförstöring blev dess konsekvenser. Argentina och de övriga länderna i regionen var nu styrda av en ekonomisk diktatur som förvaltades av folkvalda regeringar.

Men det nyliberala universella medlet är inte längre det självklara alternativet i Latinamerika. En alternativ ekonomisk modell växer sig allt starkare. Det är inte enbart ett ekonomiskt paradigmskifte. Det är även en social och kulturell omvändning. Venezuela, Bolivia och Kuba är levande bevis på detta.

Människor börjar tänka i termer av samarbete istället för konkurrens, att hjälpa varandra istället för att konkurrera ut varandra, att dela med sig istället för att tjäna pengar på varandra. Människor börjar återfå tron på att samhället kan förändras med egna krafter. Latinamerika har börjat en lång resa som håller på att förändra människornas mentalitet. Kanske till och med bland militären i regionen.

I Argentina och i samband med 30-årsdagen av militärkuppen 1976 har överbefälhavaren för den argentinska armén uttalat en självkritik som kan komma att få långtgående konsekvenser, och mycket positiva sådana. Den argentinske ÖB riktade sin kritik dels mot den statliga terrorn som argentinska vänsteraktivister utsattes för och dels mot den av militären införda ekonomiska modellen, som medförde att miljoner argentinare tvingades leva i misär. Det var en modell som förstörde den inhemska produktions- apparaten och sålde ut landet, medgav denne höge militär.

Detta är förhoppningsvis ett tecken på att militärdiktaturerna, nyliberalismen och dess ekonomiska, politiska och kulturella arv sakta men säkert håller på att falla sönder.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Bojkotta rättvisemärkta produkter!

Förvånad över rubriken? Varumärket ”Rättvisemärkt” står för förbättrade villkor för de som producerar varor som du och jag dagligen konsumerar. Är man emot de orättvisorna som människor som tar fram dessa produkter utsätts för så handlar man rättvisemärkta produkter. Man handlar i tron att man gör något bra. Så är inte fallet, skriver Eddie Salgado.

Göteborgs Fria
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2019 Fria.Nu