Arcade Fire, som förra året slog igenom med sin bombastiskt själfulla orkesterpop, är bara ett av de grymma band som simmar omkring i den heta gryta som utgör Montreolscenen. Ur den musikaliska magman fortsätter nya band bubbla upp till ytan, det ena mer spännande än det förra. Ett av dessa är Bell Orchestre som i går förgyllde Umeåkvällen med ett äventyr som rörde sig i ett filmiskt landskap frammanat av fantasieggande musik, med stråk av postrock, folkmusik, jazz och electronica. Kärnan i bandet är en fraktion av Arcade Fire, Sarah Neufeld och Richard Reed Parry, som tillsammans med gästmusiker spelade in debutskivan Recording a tape the colour of the Light parallellt med Arcade Fires hitskiva Funeral.

Nu består Bell Orchestre av fem skickliga musiker. Klädda i vita kläder med små lampor placerade här och var innanför det skira tyget stiger de upp på scenen som en oklanderlig enhet och spelar också därefter. Inte en enda gitarr syns på scen. Horn, trumpet, fiol, kontrabas och stämda trummor, erbjuder istället ett skönt avbrott till flödet av band med standardsättningen.

Medan Arcade Fire har ett nära och direkt tilltal, mycket tack vare sina nerviga sångare, håller sig instrumentala Bell Orcheste på ett lite större avstånd. Mest fascinerad blir jag av Sarah Neufelds intrikata fiolslingor som omväxlande allierar sig med den jazzigt stabila kontrabas- och slagverkssektionen, och med blåsinstrumentens sfäriska melodier. Musiken smyger sig långsamt in på kroppen och till slut är stämningen i NorrlandsOperans halvfulla teatersalong ändå så intim att bandet skojar om att låta hela publiken presentera sig.

Filmisk är också uppvärmningsbandet Aerials musik. Fyra unga, buttra män från Sandviken spelar en röjig postrock som med lätthet glider över i vackra Sigur rós-inpirerade partier. Men det mustiga manglet manas fram i motvind. Bandet har medhörningsproblem och den ena gitarristen är särskilt missnöjd. "Det är något som har gått sönder" hävdar han och då syftar han inte på den gitarr vars strängar han förtjänstfullt lyckats bända av redan i den första låtens oljudsintro.

Den dåliga stämningen varar dock bara under några korta mellansnack, sedan får var och en i publiken återgå till den imaginära film vars soundtrack spelas på scenen.

En svårbräckt inledning av festivalen således.