- Sådana här ställde jag ut sist, säger hon och plockar upp ett nätt porslinsföremål från en av arbetsbänkarna i den lilla ateljén i Majorna. Det är en kulle av skira blomblad ur vilken en arm i barbiestorlek sticker ut. Långfingret är uppspärrat i ett diskret "fuck you". Hon kallar serien "Små vita åtgärder" och det är meningen att man ska kunna gå förbi dem utan att nödvändigtvis upptäcka den obscena gesten som planterats bland blommorna.
- Sådana tecken slänger man efter folk lite i smyg, när man inte vågar vara verbal. Det var det jag ville visa, förklarar hon på sin sjungande värmländska.
Uppslaget till serien fick hon från en annan pjäs hon gjort. En knuten näve mitt i en blomsterprakt, en kvinnokampens parafras till den svarta befrielserörelsens Raised fist. Hon arbetar ofta så, går tillbaka till en idé och formar om den.
Ann-Louise Gustavsson titulerar sig som keramiker och konsthantverkare, men kunde lika gärna ha blivit skulptör, målare eller fotograf. Egentligen vill hon inte placera sitt konstnärskap i något helgjutet fack. Men hon erkänner villigt att hon ingår i en tradition rent tekniskt.
- Krukmakaryrket är ju ett av världens äldsta yrken. Det är väl bara prostitutionen som är äldre, tillägger hon med ett skratt.
Trots en stark historisk förankring har konsthantverket låg status.
- Konst och design här uppe och så konsthantverk här nere, säger hon medan handen störtar från hak- till knänivå.
Gränserna mellan olika konstformer är flytande, säger hon, ändå värderas de väldigt olika. I exempelvis Japan skattas konsthantverket betydligt högre. Ann-Louise fascineras av att traditionell hantverksskicklighet och modig form ofta förenas inom japanskt konsthantverk. Till hösten hoppas på att kunna åka till Shigaraki för att utveckla sitt eget uttryck.
Det var på Kyrkeruds folkhögskola där hon först sysslade med foto, som hon så småningom och lite av en slump hittade det material hon sedan dess arbetat med.
- Jag vet inte vad det var med den där leran. Mycket låg i att det är ett hantverk. Det fascinerade mig att kunna bli väldigt bra på någonting.
Efter det kom hon direkt in på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg. Examensarbetet från 2004 står i ett av ateljéns hörn, en "kroppsask" som i slutet tillstånd bildar konturerna av en hopkrupen människa i verklig storlek. En metafor för de lager och skikt som människor gömmer sig i. De andra kroppsaskarna i serien befinner sig för närvarande i Örebro. De ingår i utställningen 100 tankar om keramik som turnerar i Sverige fram till nästa år.
- Examensarbeten tenderar att hänga med länge, säger hon.
Själv har hon lämnat det bakom sig för länge sedan.
Nu jobbar hon inför nästa vernissage som äger rum i Lerverks experimentavdelning Down Under om drygt en månad. Hon har inte riktigt bestämt sig för vad hon ska ställa ut och det börjar bli bråttom.
- Det är inte många som fattar hur lång tid det tar med varje grej! konstaterar hon. Men jag gillar att det tar tid. Jag är för snabb och materialet hejdar mig.
En av serierna hon arbetar med är en samling jakttroféer. Istället för djurskallar är det små barnhuvuden med kala hjässor i porslin som sticker ut från väggen.
- Det handlar om barnet som trofé, utsmyckningen av ungar och det där att de måste bli vuxna alldeles för tidigt, förklarar hon.
Hon är inte helt nöjd med den flammiga glasyren och de runda plattorna som huvudena sitter på.
- För mycket ut-ur-kroppen-känsla, födsel du vet.
De nyaste skallarna som ligger uppradade på en av arbetsbänkarna sitter därför fästade på kantiga underlag. Huvudena härrör från samma form, en avgjutning av en ett dockhuvud. Fortfarande återstår spetskragar och andra detaljer som ska göra varje trofé unik.
I många av hennes verk kolliderar en traditionell ornamentering med något oväntat och nytt. Föremålen är skulpturala och kitchigt humoristiska. I de gapande barnaögonen vill hon placera lysdioder.
- Jag vill att de ska se onda ut!
Ann-Louise säger att hon får bra respons. Hennes verk säljer. Inte så att hon kan försörja på det, hyra och arbetsmaterial betalar hon med lönen från sin 75-procentiga tjänst som elevassistent. Men hon ångrar inte sitt val.
- Man gör det ju inte för pengarna i första hand, utan för att kommunicera någonting.