Som elvaåring bevittnade Petra, eller Puck som hon kallas, familjens sönderfall och sökte skydd i en magisk ring av gosedjur. Nu är hon sexton år gammal och skiträdd för att bli sviken på nytt. Med stöd av sin bästa vän Emanuel försöker hon författa mejl under falskt namn till pappan som har en frågespalt på internet.

Kapitlen växlar mellan då- och nutid och vare sig Puck är elva eller sexton, är berättarrösten henne trogen och nära. Den briljanta stilistiken skjutsar in mig i Pucks personliga tragedi, utan att någonsin tappa styrka eller språklig precision.

Det här är en roman som berör, visserligen inte fullt lika mycket som Thydells förra roman, men under de sista sidorna lägger jag ifrån mig boken några gånger för att den inte ska ta slut så snabbt. I presentationen på förlagets webbsida, läser jag att romanen lämpar sig för ungdomar mellan 12 och 15 år. Fel! Jag kan möjligen acceptera den nedre gränsen, men definitivt inte den övre.

En gång hörde jag en sextioårig litteraturvetare vid namn Lena Kjersén Edman säga att bra barnböcker talar direkt till hennes "fyraårshjärta". Så är det också med riktigt bra ungdomslitteratur, den tar bort minnets besvärande fördämningar och gör ungdomen närvarande även för den som glömt bort hur det var.

Med hjälp av ett språk som skimrar i kapp med omslagets röda glanspapper, är det precis vad Johanna Thydell lyckas med i sin roman. Dessutom passar den bra för högläsning, något man heller aldrig blir för gammal för.