Stridbara fack behövs när strejk leder till mordhot | Fria.Nu

Synpunkten


Erik Emanuelsson
Fria.Nu

Stridbara fack behövs när strejk leder till mordhot

"Med handen i dippskålen somnar arbetaren framför sin plasma-tv, utsliten och deprimerad efter ännu en dag på sin underbemannade arbetsplats.'

Jag och två polare bodde en gång i en lya på 15 kvadrat mitt bland Norges bombastiska Sagan om ringen-berg. Via ett bemanningsföretag hade jag fått jobb på ett bygge. Vid varje veckoskifte avskedades och återanställdes jag. Ända tills jag en dag, med fem sekunders varsel, blev frisatt.
När jag ser hur nyligen frisatta arbetare väller ut från bygget, förstår jag att vi alla har fått foten på samma vis. När jag frågar min chef varför svarar hon: 'De anställda började tappa farten. Vi sparkar några så att de som är kvar får upp "pusten" igen.' Hädanefter skulle tre personer i mitt arbetslag göra samma mängd arbete som fem personer tidigare gjort. En extrem effektivisering.

Stunder som den undrar man om det enda som skiljer 1906 från 2006 är en nolla extra på kalendern och i löneavtalen. Vi blir ständigt färre på varje arbetsplats samtidigt som vi ska producera mer. Genom att ställa ständigt ökande produktionskrav på en konstant krympande bemanning, så kan företagen ge varje bagare mer kaka samtidigt som de också får en mindre procent av storbaket. Det vi kallar välfärd är alltså egentligen maximal utsugning med minimal risk. Ett överskott på varor och ett underskott på livskvalitet.
Med handen i dippskålen somnar arbetaren framför sin plasma-tv, utsliten och deprimerad efter ännu en dag på sin underbemannade arbetsplats. Den månadslånga och förnedrande golgatavandringen till den bördiga dalen, får arbetets frukt att smaka beskt.

De senaste 30 åren har arbetsgivarna tagit till storsläggan mot varje stridbart fack. Ett av dem som fått känna på det är den medlemsstyrda fackföreningen SAC. Medlemmar i SAC blir trakasserade och ibland, som i den strejkande servitrisen Liv Marends fall, rentav mordhotade av sina chefer. Just på grund av sin fackliga kamp för de anställdas intressen. Det finns i dag nästan inga arbetsplatser där det råder en sådan terrorbalans att ledningen inte skulle våga förgripa sig på sina anställda. Detsamma gäller tyvärr också maktbalansen i svenska hem.
Det är därför svårt att förstå varför folk som lämnat sina styrelseposter i både SAC och Fi beklagar sig över extremism. De tårar som Lars Hammarberg, före detta generalsekreterare i SAC, spillde i Arbetaren sög Sydsvenskan upp i sina blåa pressveck. Sydsvenskan basunerade sedan ut att Hammarberg kallar mordhoten mot SAC-medlemmen Liv Marend för 'påståenden'. I en annan konflikt mellan en medlem i SAC och hennes chef, så tar han även där chefens parti. Då han säger att hon har 'beskyllt' sin chef för rasism.

Den scen som Lars Hammarberg ställde till med när han sa upp sin position är slående lik Ebba Witt Brattströms uppseendeväckande sorti från Fi-partiet. Med ett lika kaleidoskopiskt perspektiv uppfattade Brattström liberalen Tiina Rosenberg som separatist och manshatare. Ett absurt påstående, eftersom Stockholms kvinnohus blev tvungna att stänga till följd av Rosenbergs antifeministiska kampanj, vars mål var att öppna upp huset för transmän.
Själv har jag ingen högre önskan än att svartmålningarna var sanna. För vore det inte underbart om lönetagare i Sverige bråkade minst lika mycket med ledningen som ledningen bråkar med dem? Vore det inte härligt om det fanns en radikal motpol till kvinnohatet samt en militant motkraft emot mäns dagliga övergrepp, i alla dess former? Tack Brattström, tack Hammarberg. Tack för att ni delar med er av era hjärnspöken. Så jag kan drömma mig bort från den karga verkligheten.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu