När Nicolae Ceausescu den 21 december för 15 år sedan klev ut på en balkong i centrala Bukarest för att tala blev han utbuad. Ropen och visslingarna dränkte varje försök från den pressade diktatorn att göra sig hörd och till slut tvingades han att ge upp.

Dagen därpå flydde han från regeringsbyggnaden i helikopter tillsammans med sin hustru Elena. Ytterligare fyra dagar senare, på juldagen, hade de båda gripits, genomgått en summarisk rättegång och avrättats.

Fortfarande svävar Ceausescus ande över Rumänien. Många av de problem - politiska, sociala och ekonomiska - som landet brottas med har sitt ursprung i kommunistdiktaturen före 1989. De flesta oberoende bedömare är överens om att Ceausescu konsekvent misskötte landets styrning. Fattigdom, korruption, diskriminering av minoriteter - främst romer - och andra missförhållanden är resultatet av årtionden av politiskt vanstyre.

Nicolae Ceausescu går till historien som en hårdför diktator som körde sitt land i botten. Men han kan även beskrivas som en skicklig manipulatör, som spelade ut kalla krigets politiska block mot varandra för att vinna egna fördelar.

Steg för steg distanserade han sitt Rumänien från Sovjet och östblocket. Han fördömde invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och han deltog inte i Warszawapaktens gemensamma övningar, trots att Rumänien var medlem i alliansen fram till dess upplösning 1991.

Ceausescu bröt aldrig slutgiltigt med Sovjetunionen, men hans avståndstagande rönte honom stor uppskattning i väst. 1975 uttryckte USA sin uppskattning och tilldelade Rumänien ett statsstöd på en miljard US-dollar. När Ceausescu senare även fördömde Sovjets invasion av Afghanistan och lät Rumänien delta i sommar-OS i Los Angeles - trots Sovjetunionens bojkott av spelen - dekorerades han personligen av Storbritanniens drottning Elizabeth II.

I nationalekonomiska termer var Ceausescu en katastrof för sitt folk. Under 1980-talet beslutade han att landets stora utlandsskulder skulle betalas av till 1990 - ett omöjligt projekt, enligt alla bedömare. Importen skars ner kraftigt och basvaror ransonerades. Kött blev en bristvara i ett land som i själva verket är en storproducent. Och trots att Rumänien är ett oljeland fanns inte tillräckligt med bränsle för att värma husen på vintrarna. Ett omfattande program för att 'systematisera' landsbygden, genom att riva byar och odla upp marken, klubbades igenom 1988. Det hann aldrig genomföras före Ceausescus fall året därpå.

Var det en revolution eller statskupp som fick Ceausescu på fall? Upproret ser ut att ha börjat som landsbygdsbefolkningens resning mot centralmakten i Bukarest, men samtidigt var olika grupper av Ceausescu-kritiska krafter inom kommunistpartiet snabba att utnyttja det till sin fördel.

Ion Iliescu, mannen som har styrt Rumänien under större delen av landets 15 år som demokrati, var själv en av Ceausescus närmaste män under många år. Det är inte svårt att förstå den besvikelse som spred sig bland rumänerna när det gick upp för dem att de i stället för den störtade diktatorn, skulle få en av hans hantlangare till president.

Fortfarande innehas många centrala poster inom myndigheter och förvaltningar av tidigare toppar inom kommunistpartiet. Det sticker i mångas ögon. Andra menar att man inte ska döma dagens politiker för deras förflutna; människor kan förändras och i dag styrs Rumänien trots allt under demokratisk flagg.

Som vanligt ligger förmodligen svaret på frågan om revolution eller statskupp, mitt emellan de två alternativen. Resningen tog sin början i den lilla staden Timisoara i nordvästra Rumänien. Officiellt var det då en stöddemonstration för den lokale, frispråkige prästen Laszlo Tökes.

Bakgrunden var att myndigheterna ville förflytta Tökes, som tillhörde den ungerska minoriteten, till ett mindre pastorat. Demonstrationerna slogs ner under brutala former av regeringstrupper och över 70 civila dödades, vilket ledde till att oroligheterna spred sig.

Idag sitter Laszlo Tökes i staden Oradea, som biskop för den ungerska församlingen. Han har gjort sig ett namn som 'mannen som startade den rumänska revolutionen'. Själv tycker han att revolution är ett felaktigt ordval om maktskiftet 1989.

- Det började som ett spontant folkligt uppror, men hann aldrig bli en riktig revolution. Innan det kommit så långt hade hela händelseförloppet kidnappats av Iliescu och hans män. De var i behov av att våldsamheterna fortsatte till de kunde ta över makten och därför underblåstes de och man pratade om en folkets revolution, säger han till GFT.

Laszlo Tökes var under en tid medlem i oppositionsparitet Nationella räddningsfronten (NSF). Han berättar att han med lite distans till händelserna inser att han utnyttjades som 'nationalhjälte' av de personer som mest var intresserade av att själva tillskansa sig så mycket makt som möjligt.

- Jag blev inbjuden att gå med i NSF efter december 1989, vilket jag gjorde. De behövde kända oppositionella i partiet och de behövde den ungerska minoriteten på sin sida. Iliescu själv kallade mig en hjälte. Jag var en idealist och insåg inte detta med en gång. Det kom först senare, säger han.

Tökes lämnade NSF redan 1990. Han gjorde det efter en serie våldsamma incidenter då den demokratiskt valda regeringen under Ion Iliescu visade att den inte tänkte tolerera några protester mot den politiska ledningen.

De protester som föregick valet på våren 1990 fortsatte efter att det var avgjort och Iliescu använde sig av regeringstrogna gruvarbetare för att slå ner upploppen. I Bukarest och runtom i landet slutade sammandrabbningarna med hundratals dödsoffer. Laszlo Tökes var bara en av många kända tidigare dissidenter som vände Iliescu och hans parti ryggen.

Internationella bedömare anser att själva valproceduren vid valet 1990 gick rätt till. Däremot hade det föregåtts av politiska bländverk och smutskastning av motståndarna, vilket kritiserats för att inte följa 'demokratiska spelregler'.

Trots all kritik har Ion Iliescu återvalts flera gånger och med undantag för ett par år på 1990-talet har han styrt Rumänien under större delen av landets 15 år som demokrati. Hans andra raka mandatperiod är nu inne på sluttampen och när rumänerna går till valurnorna imorgon söndag så är det för att välja hans efterträdare.

De båda toppkandidaterna till presidentposten är premiärministern Adrian Nastase och oppositionsledaren, tillika Bukarests borgmästare, Traian Basescu. Nastase tog hem första omgången men fick inte egen majoritet. Mycket talar för att han får det i den andra.

Valomgångarna den 28 november omgavs av en viss kalabalik och av anklagelser om valfusk. Båda sidor hävdade att den andra utnyttjade valsystemets bristande kontroll av väljarna för att låta anhängare rösta flera gånger, på olika platser i landet.

Trots anklagelserna har valkommissionen meddelat att resultatet från den första omgången ligger fast. Och oavsett vem som vinner presidentvalets andra omgång så ligger även Rumäniens främsta politiska mål kvar: att kvalificera sig för medlemskap i EU år 2007.