Fördjupning


Andreas Karlsson
  • "Sarajevorosor" på stadens huvudgata Marsala Tita.
Fria.Nu

Tio år efter kriget försöker Sarajevo glömma

De kallas Sarajevos rosor. Blomformade försänkningar i trottoarer och vägbeläggningar, som har fyllts med rött gummi. De finns överallt i staden, en del har hunnit få en lite rödbrun ton, andra är klarröda - som blod. Och det är på sätt och vis vad det är. 'Rosorna' markerar granatnedslag som dödat Sarajevobor under den nästan fyra år långa belägringen som staden uthärdade mellan 1992 och 1995. Serbisk artillerield vällde in över staden och krypskyttar övade sin träffsäkerhet på de Sarajevobor som vågade sig ut. Stadens enda förbindelse med omvärlden var en kilometerlång tunnel som grävts under flygplatsen.

Sammanlagt dödades över 10 000 människor i Sarajevo under belägringen. 50 000 skadades, och enorma skador åsamkades byggnader - många totalförstördes. Den enskilda attack som dödade flest människor var en granat som slog ner mitt i den pågående handeln på Markale marknaden, strax norr om basarkvarteren, Bascarsija. Det var den 5 februari 1994. 67 människor fick sätta livet till och händelsen kom att bli startskottet för Natos bombningar av den serbiska armén.

I dagens Sarajevo är kriget på samma gång oerhört närvarande och oändligt långt borta. Staden är svårt ärrad av granateld, men människorna pratar hellre om annat. Förr eller senare slinker den äldre generationen ändå in på krigsminnen när man pratar med dem, men de yngre vill hellre prata om den senaste listmusiken, eller vilka filmer som är populära i Västeuropa. Naturligtvis bär de också på påtagliga minnen från kriget - det gör alla som är tonåringar eller äldre - men glömma-och-gå-vidare-mentalitetens kraft är stark.

Sarajevos historia är i mångt och mycket krigets historia. Från mordet på Franz Ferdinand, 'skotten i Sarajevo', och fram till i dag kantas Sarajevos väg av associationer till krig.

- När människor tänker på Sarajevo, eller på Bosnien för den delen, så tänker de på våld och krig. Det är kanske inte så konstigt, men vi som bor här är ganska trötta på det. Jag antar att det är samma sak för människor som bor i till exempel Mellanöstern, säger Zlatan Cimiç.

Han är hälften bosnisk muslim, hälften bosnisk serb. Hans far dog i en bilolycka före kriget och tillsammans med sin mor lyckades han i sista stund lämna Sarajevo före belägringen. Han säger att det aldrig fanns något alternativ till att återvända. Sarajevo är hans hem och det är här han vill leva och bo. Men, tillägger han, det är inte utan sorg han betraktar efterkrigstidens Bosnien.

- Det här landet är så vanskött så det gör ont. Det politiska systemet är uppbyggt för att alla etniska grupper ska ha lika mycket att säga till om, men i själva verket blir det bara en enda stor maktkamp av alltihop. Politikerna är genomkorrupta och mest intresserade av att sko sig själva. De flesta struntar fullständigt i de människor som de representerar.

Sedan övergår han till att prata om fotboll. Ja, han vet att han har samma förnamn som Sveriges - och framförallt Juventus - stora stjärna. Fast själv är han egentligen mer intresserad av basket.

Och bordtennis, tillägger han efter en konstpaus och inväntar överraskningseffekten.

- Jag spelade ganska mycket när jag var yngre och var faktiskt en av de bästa i landet, säger han lite stolt.

Det är oklart vad det egentligen innebär; Bosniens framgångar i bordtennis är mycket begränsade.

Sarajevos stadskärna domineras av de turkiska basarkvarteren. Låga träbyggnader där kopparsmeder av skiftande kvalitet bjuder ut sina varor. Högst på turisternas shoppinglista står dels de små kannorna som är avsedda för det svarta bosniska kaffet, dels allehanda krigssouvenirer. Patronhylsor och granatsplitter har graverats eller gjorts om till pennor, lampor och andra fantasifulla kreationer. Kriget har indirekt kommit att bli en källa till inkomster för turistnäringen genom att vara en attraktion för tillresta utlänningar. De guidade stadsvandringarna brukar börja strax invid Miljacka-floden, precis där den serbiske nationalisten Gavrilo Princip 1914 sköt den österrikiske tronarvingen och, enligt många historieböcker, startade första världskriget.

Österut från Sarajevos stadskärna löper Marsala Tita som sedan övergår i Zmaja od Bosne. Vägsträckan var under kriget känd som Sniper Alley, eftersom serbiska soldater låg på taken och, till synes urskillningslöst, sköt ihjäl civila fotgängare.

I dag står en del av de ansvariga för krigsförbrytelserna till svars för sina gärningar, i andra änden av Europa, vid FN-tribunalen i holländska Haag. Man kan tycka att det borde vara hela befolkningens angelägenhet att följa de rättegångarna, men när man pratar med människorna i Bosnien så rycker de lite håglöst på axlarna. 'Det där är gammalt nu.'

Zlatan Cimiç suckar och säger att tribunalen i Haag är FN:s domstol, inte det bosniska folkets. Därför är det inte heller så många som bryr sig.

- Tidningarna skriver inte heller särskilt mycket om det längre. Miloseviç bevakas förstås, men det är nästan det enda. Och det beror nog främst på att han vet hur man levererar en show.

Längs Marsala Tita, det som under kriget var skräckens allé, har den internationella mediaorganisationen Institute for war and peace reporting, IWPR, sitt spartanska lilla Sarajevo-kontor. Härifrån koordineras den rapportering som organisationen bedriver från Bosnien-Hercegovina.

Kedjerökande Nerma Jelaciç är chef här. Hon har ägnat de senaste tio åren åt att skriva om bosniernas liv efter kriget och hennes bestämda uppfattning är att i många avseenden är situationen katastrofal. Hon anser att FN-tribunalen i Haag, ICTY, visserligen är lovvärd, men att den knappast handlar om att göra saker bättre för de drabbade människorna på Balkan.

- Ur offrens synvinkel spelar ICTY inte någon avgörande roll. Och hela påståendet om att tribunalen är till för offren är en efterkonstruktion. Den kom till för att det internationella samfundet hade dåligt samvete och kände sig tvingat att göra något. Däremot så fyller tribunalen en viktig funktion när det gäller att klarlägga vad som egentligen hände, att skriva historia. Men den påverkar inte vad som händer i dag och i framtiden.

Hon säger att det finns två anledningar till att Bosnien-Hercegovina fortfarande befinner sig i något av ett kristillstånd. Det ena är att freden kom till på konstlad väg; det fanns inga naturliga vinnare eller förlorare när Dayton-avtalet skrevs under i november 1995 och därmed är det också mycket som är ouppklarat. Dessutom är dagens politiker ungefär desamma som före och under kriget, vilket knappast borgar för bättre förhållanden.

- Politikerna spelar fortfarande, om än indirekt, på motsättningar. Det gäller samtliga etniska grupper. Det är dessvärre lätt att underblåsa och missbruka den typen av strömningar och så länge samma personer sitter kvar vid makten så händer inget. Vi skulle behöva nya unga visionärer, inte gamla gubbar med blod på manschetterna, säger hon.

Stödet bland vanligt folk för FN-tribunalen bedömer hon som mycket svagt. Precis som Zlatan Cimiç så rycker de flesta lite på axlarna, säger att 'den är väl bra', men är i själva verket både okunniga och ointresserade av vad som pågår i Haag. Och de som är intresserade är misstänksamma och tror inte att rättvisa skipas - inte på det sätt som de skulle vilja.

- Det är inte alltid så viktigt vem som har gjort vad bland de högsta politiska ledarna. De beslut och handlingar som skedde i det lilla och som berörde människor direkt, deras grannar och deras dödade familjer är viktigare. Det är viktigare att sanningen kommer fram än att rättmätiga straff utdelas.

Men i vilket forum ska en sådan sanning skapas? Bosnien-Hercegovina har inrättat en egen krigsförbrytarkammare för att ta hand om de fall som ICTY inte hinner med eller som är för små för tribunalen. Det har också förts fram åsikter om att landet bör instifta en sanningskommission, ett slags förhörsprocedur där människor frivilligt och utan att riskera straff kan berätta om vad som hänt - som ett sätt att bearbeta och sedan kunna gå vidare.

- Jag tror inte på en sanningskommission i vårt fall. Det kommer aldrig att fungera, eftersom det bygger på frivillighet och erkännande av brott, och inte minst att arkiven öppnas för granskning. Det skulle dagens ledare inte gå med på eftersom de har alldeles för mycket att förlora på det.

Nerma Jelaciç tystnar. Hon tar en klunk kaffe och tänder en cigarett till. På torget utanför spelar två äldre herrar schack, muntert påhejade av ett 20-tal andra män. För en oinvigd är det nästan omöjligt att urskilja vilka av de provisoriskt lagade pjäserna som är vilka - och i vissa fall till och med vad som är vitt och svart.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Möte med Slobodan Milosevics försvarare

Den brittiske toppjuristen Steven Kay är mest känd som Slobodan Milosevics försvarsadvokat. Han är en veteran i rättsprocesser som handlar om krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Vi träffar honom i hans hem utanför London för att prata om vart den internationella rättvisan är på väg.

15 år efter revolutionen i Rumänien

I julhelgen är det 15 år sedan Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu störtades och landets demokratiska historia inleddes. Mycket har hänt, men mycket har också förblivit som tidigare. GFT har under hösten besökt Rumänien och ska i en serie reportage ge en bild av det Rumänien som idag står på tröskeln till ett EU-medlemskap. Del ett är en tillbakablick på diktaturens fall för 15 år sedan. (Del två och tre handlar om romerna respektive barnhemsbarnen).

Barn - ett privilegium

De är små och snoriga. De är högljudda, mjuka och charmiga. De är den nya tidens lyx - ett privilegium. Vi kallar dem barn.

Tynnered - på jakt efter 'den goda staden'

När naturliga träffpunkter försvinner, hotas gemenskapen i samhället. Då går känslan av trygghet förlorad. Frågan är om fler lampor och färre mörka buskage är receptet?

© 2024 Fria.Nu