Den 23 januari skulle Jamil Burhan ha avvisats till Eritrea. Men efter att han gjort motstånd på planet vägrade piloten att lyfta. Jamil fick tillbringa några dagar på Kronobergshäktet i centrala Stockholm innan han återsändes till Migrationsverkets förvar i Märsta, där Fria Tidningar träffar honom.
Förvaret är inte lika låst som häktet, men det är ingen öppen plats. Åtminstone inte om man som Jamil har motsatt sig avvisning. En vakt öppnar dörren till det låsta besöksrummet, inrett med marinblå väggar och en rosenbuske i plast, där högst två män får gå in samtidigt.

Jamil hälsar vänligt men ser orolig ut. På onsdag lyfter ett specialchartrat plan från Arlanda med destination Asmara och han kommer att vara ombord. När Sverige nu för första gången på 2000-talet verkställer en avvisning till Eritrea sker det i strid med rekommendationer från FN:s flyktingorgan UNHCR, som officiellt protesterat mot beslutet, och trots skarpa fördömanden från människorättsorganisationer. Fördömanden som tar sin grund i ett flertal dokumenterade övergrepp mot återvändande eritreanska flyktingar.
Sedan gränsdragningskonflikten med Etiopien bröt ut 1998 har ytterst få eritreaner återsänts med tvång. Senast skedde det då en asylsökande avvisades från Storbritannien i oktober förra året. Dagen efter ankomsten till Asmara greps den asylsökande och hon antas nu vara fängslad.
I december 2004 återsändes fyra män till Eritrea från Djibouti. Samtliga arresterades vid ankomsten till hemlandet och hålls i dag fängslade på hemlig ort. Samma öde mötte de 52 eritreaner som hösten 2002 avvisades från Malta. Vissa av dem ska ha släppts på grund av hälsoskäl, andra ska enligt uppgifter till Amnesty international ha avlidit till följd av tortyr.

Jamil känner till allt detta.
– Det är ingen bra sits jag sitter i, säger han via tolk. Det är jobbigt, påfrestande. Jag mår inte bra psykiskt.
Enligt Amnesty behöver en återvändande flykting inte ha varit involverad i oppositionell verksamhet för att riskera fängelse och tortyr. Att över huvud taget ha sökt asyl i ett främmande land, eller att inte ha betalat den särskilda skatt exileritreaner är skyldiga att erlägga, kan vara tillräckligt i regimens ögon.
Men Jamil har deltagit i regimkritisk verksamhet. Han har organiserat sig tillsammans med andra exileritreaner och under sina sex år i Sverige bland annat genomfört ett flertal demonstrationer utanför hemlandets ambassad.
– Jag har varit med i så mycket mot regeringen, i demonstrationer och så. Jag har varit emot den hela tiden jag har varit här och jag vet att de har filmat mig. Om jag åker dit är det antagligen fängelse, de kommer att straffa mig. Kanske dödar de mig.
Hans ansökan om asyl har prövats i migrationsdomstolen, som kom fram till att han saknar skyddsbehov. Ärendet beviljades inte prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen.
Efter att en ansökan om verkställighetshinder avslagits av såväl Migrationsverket som migrationsdomstolen är de juridiska möjligheterna uttömda.

Enligt Migrationsverkets bedömning är den allmänna situationen i Eritrea sådan att det går att avvisa till landet. Jamil bedöms heller inte ha några individuella asylskäl. Men myndigheten kommer inte att kontrollera riktigheten i de bedömningarna, eller följa upp vad som händer med Jamil efter deportationen.
– Myndigheten har inte något uppdrag att följa upp avvisningar, säger Berit Olsson, informatör på Migrationsverket. I prövningen av ett ärende och bedömningen om någon behöver skydd ligger att det inte ska finnas någon risk. Om det finns en risk med att avvisa till ett land, då får inte Sverige skicka tillbaka människor dit.
Om det skulle komma till Migrationsverkets kännedom att Jamil utsatts för tortyr efter att ha avvisats skulle det enligt Berit Olsson påverka bedömningen av säkerhetssituationen i Eritrea. Och därmed möjligheten att genomföra fler avvisningar till landet.
– Situationen i länder följs ju kontinuerligt, för de beslut man ska fatta har den aktuella informationen självklart betydelse, säger hon.

Madelaine Seidlitz är ansvarig för flyktingfrågor på svenska Amnesty. Till skillnad från Migrationsverket vill hennes organisation följa upp vad som händer med Jamil, men hon befarar att möjligheterna är begränsade.
– Problemet i Eritrea är att det inte går att följa upp saker. Vi får vissa rapporter som vi absolut inte kan tala om var de kommer ifrån. Men att följa upp ärenden är farligt för familjemedlemmar, ambassader och mellanstatliga organ som UNHCR. Man blir avlyssnad och förföljd.

Enligt Migrationsverkets statistik befinner sig 718 asylsökande eritreaner i Sverige. 200 av dessa har fått avslag i alla instanser och riskerar nu att avvisas.
Om Jamil utsätts för tortyr ökar deras chanser att få stanna. Förutsatt att informationen om vad som händer Jamil når utanför Eritreas gränser.
Ett cyniskt lotteri, menar Madelaine Seidlitz:
– Det är extra cyniskt i det här fallet. I samtliga av de väldigt få fall där man har avvisat till Eritrea vet vi att personerna har gripits och utsatts för tortyr.

I det fönsterlösa besöksrummet på förvaret i Märsta sitter Jamil med huvudet lätt nedböjt. Flera gånger påpekar han att han respekterar Sverige och landets lagar, men att han inte kan förstå det som händer nu. Varför han ska behöva agera försökskanin.
– De har sagt det till mig, polisen och Migrationsverket: "vi kommer att testa med dig. Vi skickar dig dit nu. Tar de emot dig, bra, då skickar vi de flesta andra. Om de sätter dig fängelse, då skickar vi inga fler." Jag vet om det, det är inget nytt. Men jag tycker i alla fall inte att det är bra att de testar med mig.