Av de sju amerikanska soldater som nu står åtalade för de vämjeliga övergreppen i Abu

Ghraib är tre kvinnor: Megan Ambuhl, Lynndie England och Sabrina Harman. Det var Harman vi såg le ett lite okynnigt leende och visa tummen upp bakom en trave nakna, irakiska män försedda med huva - som om hon ville säga: 'Hej mamma, här är jag i Abu Ghraib!' Det var Lynndie England vi såg med en irakisk man i koppel. Om man hade velat göra reklam för al-Qaida, kunde man knappast ha hittat en bättre bild för att egga upp kvinnofientliga islamiska fundamentalister över hela världen. I dessa foton från Abu Ghraib har man allt som de islamistiska fundamentalisterna anser karakteriserar västerländsk kultur, prydligt staplat i en enda hårresande bild: imperialistisk arrogans, sexuell perversion och jämställdhet mellan könen.

Kanske borde jag inte ha blivit så chockad. Vi vet ju att goda människor kan begå fruktansvärda handlingar under särskilda omständig-heter. Det var vad psykologen Stanley Milgram fann vid sina omtalade undersökningar på 1960-talet. Ambuhl, England och Harman är med all sannolikhet inte födda onda. De är arbetarklasskvinnor som ville ha en utbildning och visste att den militära banan kunde bli en språngbräda. När de väl var inne, ville de passa in.

Jag borde inte ha blivit så förvånad, eftersom jag aldrig har trott att kvinnor innerst inne är godare eller mindre aggressiva än män. Som de flesta feminister har jag stött kvinnligt tillträde till armén 1) därför att jag visste att kvinnor kan slåss och 2) därför att armén är en av få karriärmöjligheter för unga låginkomsttagare.

Fastän jag var emot kriget i Persiska viken 1991, kände jag stolthet över våra kvinnliga funktionärer och förtjusning över att deras närvaro retade de saudiska värdarna. I hemlighet hoppades jag att närvaron av kvinnor så småningom skulle ändra den militära koden, få den att bättre respektera andra folk och kulturer, få den att bli bättre på att upprätthålla fred. Det var så jag tänkte, men det gör jag inte längre.

En särskild sorts feminism, eller kanske man borde säga en särskild sorts feministisk naivitet, dog i Abu Ghraib. Det var en feminism som såg männen som de eviga förövarna, kvinnor som de eviga offren och manligt sexuellt våld som roten till all orättvisa. Våldtäkt har under historiens lopp varit en krigföringsstrategi, och för en del feminister tycktes det som om krig var ett utvidgande av våldtäkt. Det verkade åtminstone finnas vissa bevis för att manlig sexuell sadism var kopplad till vår arts tragiska benägenhet för våld. Det var innan vi hade sett kvinnlig sexuell sadism i aktion.

Men det var inte bara den naiva feministiska teorin det var fel på, utan också dess strategi och vision om förändring. Ty den strategin och visionen vilade på antagandet, implicit eller explicit, att kvinnor är moraliskt överlägsna män. Vi hade många debatter om huruvida det var arvet eller miljön som gav kvinnorna deras moraliska skärpa. Antagandet om överlägsenhet, eller åtminstone en mindre benägenhet för grymhet och våld, var praktiskt taget bortom diskussion.

Det är ju dock kvinnor som sköter det mesta av omsorgen i vår kultur, och vid opinionsundersökningar konsekvent oftare röstar nej till krig än män. Jag är inte den enda som brottas med det antagandet i dag. Mary Jo Melone, kolumnist i St. Petersburg Times, skrev den 7 maj:'Jag kan inte få den där bilden av Lynndie England ur mitt huvud (hur hon pekar på könsorganen på en irakier försedd med huva), för det är inte så här kvinnor förväntas uppträda. För trettio år sen lärde feminismen mig att männen inte bara var orättvisa, utan kvinnor stod helt enkelt över dem moraliskt.'

Om det antagandet hade varit riktigt, skulle allt som behövdes för att göra världen till en bättre plats - vänligare, mindre våldsam, mer rättvis - vara att ta oss in i det som i sekler hade varit männens domän. Vi skulle kämpa för att kvinnor skulle kunna bli generaler, senatorer, professorer och opinionsbildare - och det var den enda kamp vi behövde utkämpa. Ty så fort de hade fått makt och inflytande, så fort de hade blivit en kritisk grupp inom samhällsinstitutionerna, skulle kvinnorna av sig själva arbeta för en förändring. Det var vad vi tänkte, även om vi tänkte det omedvetet - och det stämmer helt enkelt inte. Kvinnor kan göra det otänkbara.

Man kan inte ens hävda, i fallet Abu

Ghraib, att problemet var att det inte fanns tillräckligt många kvinnor i militärhierarkin för att stoppa övergreppen. Fängelset förestods av en kvinna, General Janis Karpinski. Den högsta amerikanska underrättelseofficeren i Irak, som också var ansvarig för inspektionen av de tillfångatagna före deras frisläppande, var Barbara Fast. Och den amerikanska tjänsteman som hade det yttersta

ansvaret för hur ockupationen av Irak sköttes från och med oktober, var Condoleezza Rice. Precis som Donald H. Rumsfeld ignorerade hon upprepade rapporter om övergrepp och tortyr ända tills de ofrånkomliga fotobevisen uppdagades.

Vad vi har lärt oss av Abu Ghraib, en gång för alla, är att en livmoder inte ersätter ett samvete. Det betyder inte att jämställdhet mellan könen inte är värd att kämpa för, för dess egen skull. Den är värd det. Om vi tror på demokrati, då tror vi också på kvinnors rätt att göra och uppnå vad män kan göra och uppnå, även de dåliga sakerna.

Det räcker inte med jämställdhet mellan könen för att få en rättvis och fredlig värld. Vi måste faktiskt, i all ödmjukhet, inse att den feminism som grundar sig på antagandet om kvinnlig överlägsenhet inte bara är naiv, den är också en bekväm och självgod feminism. Självgod därför att den utgår från att en seger för en kvinna, en befordran, en universitetsexamen, rätten att strida militärt bland män, i sig själv är en seger för hela mänskligheten. Och bekväm eftersom den utgår från att det bara finns en enda kamp 'kampen för jämställdhet mellan könen' när det i själva verket finns många fler.

Kampen för fred och social rättvisa och mot imperialistisk och rasmässig arrogans kan inte, måste jag tyvärr säga, kan inte inlemmas i kampen för jämställdhet mellan könen. Vad vi behöver är en ny sorts tuff feminism utan illusioner. Kvinnor förändrar inte automatiskt institutioner bara genom att bli en del av dem, endast genom att medvetet bestämma sig för att kämpa för förändring. Vi behöver en feminism som lär kvinnor att säga nej - inte bara till våldtäktsmannen eller en alltför påstridig pojkvän - utan, när det är nödvändigt, till den krigsmakt eller statsbyråkrati hon befinner sig i.

Kort sagt, vi behöver en feminism som inte bara inriktar sig på assimilation in i de institutioner som män har skapat genom århundradenas lopp, utan på infiltration och undergrävande. För att citera en gammal, och långt ifrån naiv, feminist: 'Om ni tror att jämställdhet är målet, har ni för låga krav.' Det räcker inte att vara jämställda med männen när de uppför sig som odjur. Det räcker inte att assimileras. Vi behöver skapa en värld som är värd att bli assimilerad i.